Avgöranden från Högsta domstolen tredje kvartalet 2026
Högsta domstolen (HD) utgör en väsentlig del av rättsutvecklingen inom flera olika rättsområden som är relevanta i vår verksamhet. Vi följer HD:s avgöranden löpande och redogör nedan för ett urval av intressanta rättsfall som har avgjorts av HD under årets tredje kvartal.
”Bilbranden i Malmö” – HD:s avgörande den 9 september 2026 i mål nr T 2545-25
Bakgrund
En person ägde en bil som var försäkrad hos If. Bilen totalförstördes i en brand som anlagts av tredje man. If vägrade att betala ut ersättning till försäkringstagaren med hänvisning till att en utbetalning kunde utgöra näringspenningtvätt av bolagets anställda, eftersom If ansåg att personens begäran om försäkringsersättning är en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte.
If åberopade som stöd för sin talan att försäkringstagaren lämnat knapphändiga uppgifter om sitt förvärv av bilen, han har först efter påtryckningar lämnat in ett köpeavtal, köpeavtalet saknade uppgifter om priset och bilen hade betalats kontant trots att personen vid tillfället hade begränsade ekonomiska förhållanden och var föremål för utmätning. Branden inträffade därtill bara några dagar efter att försäkringen tecknats och det var bara den aktuella bilen som blev utsatt för brand.
Rättsliga utgångspunkter
Ett försäkringsbolag är som utgångspunkt skyldiga att betala ut ersättning vid ett försäkringsfall men behöver inte göra det om bolaget eller någon anställd därigenom skulle begå brott. Näringspenningtvätt bygger på ett klandervärt risktagande, att medverka till en åtgärd som objektivt sett skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte, utan krav på att egendomen faktiskt härrör från brott.
Bevisbördan ligger på försäkringsbolaget och beviskravet är visat eller styrkt.
HD:s bedömning
HD fann att eftersom If godtagit att ett försäkringsfall förelåg så har en avtalsrättslig förpliktelse att betala ut försäkringsersättning inträtt. Denna skyldighet bortfaller däremot med hänsyn till de omständigheter som framkommit om bilköpet och branden. HD ansåg att dessa omständigheter sammantaget var sådana att en utbetalning av försäkringsersättning i detta fall hade inneburit ett klandervärt risktagande och därför var If inte skyldiga att betala ut någon ersättning.
Att tänka på
Avgörandet innehåller praktiska punkter för var man lägger bevisbördan i denna typ av situationer och att invändningen från försäkringsbolaget är fristående från något påstående om uppsåtligt framkallande av branden. Rättsfallet belyser även behovet av att ett försäkringsbolag i dessa fall bör göra en noggrann utredning av omständigheterna innan ersättning nekas.
”Sökordslistan” – HD:s avgörande den 9 juli 2026 i mål nr Ä 8213-25
Bakgrund
Det aktuella bolaget bedriver verksamhet med laboratorieutrustning. A var tidigare delägare i bolagets moderbolag och blev senare anställd i bolaget, en anställning som upphörde i början av 2024.
Bolaget ansökte med stöd av 56 a § upphovsrättslagen om att en intrångsundersökning skulle genomföras hos A, och ansökan bifölls utan att han fick yttra sig. Domstolens beslut angav vilka platser som skulle undersökas och vilka kategorier av handlingar som fick eftersökas i en sökordslista som Kronofogdemyndigheten använde vid verkställigheten.
Kronofogdemyndigheten sökte igenom de digitala enheterna med sökordslistan och kopierade handlingar som gav träff men bedömde vid en senare genomgång att endast ett mindre antal av dessa faktiskt omfattades av beslutet. Bolaget överklagade och menade att myndigheten gjort fel som undantog handlingar som gett träff enligt sökordslistan. Tingsrätten och hovrätten avslog överklagandet.
Rättsliga utgångspunkter
En intrångsundersökning syftar till att säkra bevisning om bland annat immaterialrättsintrång och får genomföras hos den som skäligen kan antas ha gjort eller medverkat till ett upphovsrättsintrång, under förutsättning att åtgärden är proportionerlig. Om en intrångsundersökning beviljas ska domstolens beslut ange undersökningens ändamål och vilka handlingar och utrymmen som får genomsökas. Beslutet bör vara så tydligt och preciserat som möjligt, inklusive urvalet och utformningen av sökorden som kan användas. Om det inte går att precisera handlingarna kan det räcka att ange vilken typ eller kategori av handlingar som ska genomsökas.
Det är Kronofogdemyndigheten som verkställer beslutet och det ankommer på myndigheten att utifrån beslutets utformning bedöma vilka konkreta handlingar verkställigheten ska omfatta samt se till att sökanden inte får del av information som ligger utanför ändamålet. Vid undersökning av omfattande digitalt material är det närmast ofrånkomligt att irrelevant information förekommer, och om en angiven kategori inte är tillräckligt preciserad kan myndigheten behöva göra en närmare relevansbedömning.
Även när en sökordslista används finns det en risk för att ovidkommande information kommer fram och att en handling gett träff på ett sökord är därför inte i sig tillräckligt för att den ska anses omfattas av beslutet. En sökordslista ska normalt endast ses som ett hjälpmedel vid genomsökningen och det är Kronofogdemyndighetens ansvar att säkerställa att information utanför beslutet inte kommer sökanden till del.
HD:s bedömning
HD konstaterade att Kronofogdemyndigheten verkställt beslutet inom de ramar som angavs och att enbart det förhållandet att vissa sökord gett resultat inte innebär att verkställigheten var slutförd. Eftersom beslutet inte närmare preciserade vilka handlingar det kunde vara fråga om och flera sökord på listan inte var specificerade på ett sätt som uteslöt träffar utanför beslutet, ansågs myndighetens närmare granskning av sökresultatet befogad.
HD fann att myndigheten hade verkställt beslutet inom ramen för sitt handlings- och bedömningsutrymme och motiverat sin bedömning, varför det saknades skäl att undanröja beslutet. Bolagets överklagande avslogs därför.
Att tänka på
Ansökningar om intrångsundersökning och sökordslistor ska alltid utformas så preciserat som möjligt, annars ökar utrymmet för Kronofogden att sortera bort träffar och det blir svårare för Kronofogden att hitta rätt material. En sökordsträff garanterar inte att handlingen omfattas av beslutet eftersom sökordslistan bara är ett hjälpmedel, inte ett facit.
”Innovationen” – HD:s dom den 9 juli 2026 i mål nr T 8371-24
Bakgrund
Bostadsrättsföreningen Innovationen och ett par träffade avtal om upplåtelse av en bostadsrätt för 8 880 000 kr, med ett förskott om 888 000 kr. Sedan paret velat dra sig ur, träffades ett hävningsavtal enligt vilket bostadsrätten skulle återgå och upplåtas till en ny ägare på marknadsmässiga villkor med en rätt för föreningen att hålla inne förskottet till dess skadan slutligt kunde beräknas.
Redan innan hävningsavtalet hade föreningen avtalat med bostadsrättsbolaget Oscar Properties Bostadsrätter AB om upplåtelse av samma bostadsrätt för samma köpeskilling. Köpeskillingen skulle betalas i samband med tillträdet men Bostadsrättsbolaget fick tillträda utan betalning. Bostadsrättsbolaget sålde sedan bostadsrätten vidare för 8 000 000 kr. Bostadsrättsbolagets moderbolag försattes senare i konkurs.
Paret krävde tillbaka förskottet och menade att ett överskott uppstått, alternativt att föreningen brutit mot hävningsavtalet genom att bl.a. inte sköta affären på marknadsmässiga villkor – om föreningen krävt betalt vid tillträdet hade bolaget betalat. Tingsrätten fann att föreningen brutit mot avtalet men att paret inte visat att avtalsbrottet orsakat skada. Hovrätten sänkte beviskravet till ”mer sannolikt” och biföll talan delvis.
Rättsliga utgångspunkter
Vid skadestånd för avtalsbrott används ofta differensprincipen, där skadan beräknas genom en jämförelse mellan det verkliga händelseförloppet och ett hypotetiskt händelseförlopp. Som huvudregel har den skadelidande bevisbördan för skadans förekomst och omfattning samt orsakssambandet. Som utgångspunkt gäller det vanliga beviskravet i tvistemål (styrkt) även här.
Hänsyn till parternas möjligheter att säkra bevisning kan dock medföra omkastad bevisbörda eller sänkt beviskrav. Bevisbördans placering eller beviskravet kan påverkas exempelvis om en parts avtalsbrott medfört att den skadelidande inte haft anledning eller möjlighet att säkra tillgänglig bevisning i anslutning till händelser som senare gett upphov till en tvist. Vad som skulle ha hänt under ett hypotetiskt förlopp är inte i sig en bevisfråga utan en bedömningsfråga för domstolen, som ska avgöras utifrån bevisade underliggande omständigheter.
Att bedömningen innehåller ett hypotetiskt led sänker inte i sig beviskravet för orsakssamband eller skadans omfattning, men i situationer där det typiskt sett är svårt att lägga fram bevisning om de omständigheter som ligger till grund för det hypotetiska förloppet kan beviskravet lindras. Bedömningen av hur en person skulle ha agerat i en hypotetisk situation ska normalt utgå från att personer agerar rationellt, och en person som både kan och är skyldig att fullgöra en avtalsförpliktelse antas göra det. Bestämningen av det hypotetiska förloppet ska som utgångspunkt vara objektiverad och oberoende av den skadelidandes individuella förhållanden, om dessa inte varit synbara för skadegöraren.
HD:s bedömning
HD konstaterade att inget överskott uppstod redan genom upplåtelseavtalet eller tillträdet, eftersom hävningsavtalet tog sikte på vad den nya förvärvaren faktiskt betalar – men att föreningen brutit mot hävningsavtalet genom att låta bostadsrättsbolaget tillträda utan att betala, vilket grundade skadeståndsskyldighet.
Avgörande för bedömningen av det hypotetiska förloppet var om bostadsrättsbolaget hade haft betalningsförmåga vid tillträdet, en omständighet som går att bevisa. HD fann att paret haft svårt att långt i efterhand bevisa bolagets betalningsförmåga, eftersom det var föreningens agerande som hindrat dem från att säkra bevisning i anslutning till tillträdet. Bevisbördan skulle dock ligga kvar hos paret av hänsyn till enhetlighet, men beviskravet för deras påstående om betalningsförmåga skulle sättas lågt.
HD ansåg att paret gjort sannolikt att bostadsrättsbolaget hade betalningsförmåga vid tillträdet, och att kvarstående osäkerhet inte skulle gå ut över dem. Eftersom det saknades konkret utredning om att bolaget ändå inte skulle ha betalat, och bedömningen skulle utgå från rationellt agerande, fann HD det troligt att bolaget skulle ha betalat köpeskillingen om föreningen inte låtit det tillträda utan betalning. Föreningen hade därmed orsakat paret en skada om 888 000 kr, och hovrättens domslut fastställdes.
Att tänka på
Ett hypotetiskt inslag i skadebedömningen sänker inte automatiskt beviskravet – det krävs att bevissvårigheterna är typiska för den aktuella situationen för att beviskravet ska sänkas.
Om motpartens eget kontraktsbrott är orsaken till att bevisning inte kunnat säkras i tid kan det tala för lättnader i bevisbördan eller beviskravet för den skadelidande parten.
Vid bedömningen av hur tredje man hypotetiskt skulle ha agerat är utgångspunkten rationellt beteende och en objektiverad bedömning – parternas individuella särdrag beaktas alltså bara om de var synbara för motparten.
”Konkursgäldenärens betalning” – HD:s dom den 3 juli 2026 i mål nr T 2273-25
Bakgrund
Person A ägde en fastighet som var pantsatt till säkerhet för krediter hos Swedbank Hypotek om sammanlagt 18 750 000 kr. Genom en bodelning 2016 övergick äganderätten till fastigheten till A:s hustru medan betalningsansvaret för krediterna låg kvar hos A. A försattes i konkurs i november 2018 och i juni 2020 informerades han om att krediterna förfallit till betalning. Hustrun informerades om att fastigheten kunde komma att tas i anspråk för att reglera skulden.
Efter ömsesidiga stämningsansökningar träffade parterna en förlikning i mars 2022, enligt vilken A skulle betala 18,9 miljoner kr till Swedbank Hypotek, som därefter skulle överföra pantbreven till Lantmäteriet. Betalningen skedde genom en överföring från makarnas advokatbyrås klientmedelskonto, dit medlen förts från ett lagerbolag (Namo 12) som samma dag överlåtits till ett annat bolag och som lånat ut motsvarande belopp till detta bolag.
Konkursboet väckte talan och krävde tillbaka beloppet, med argumentet att betalningen i realiteten gjorts för A:s räkning och att medlen därigenom tillfallit honom i strid med konkurslagens rådighetsförbud, varför betalningen var ogiltig och skulle återgå. Swedbank Hypotek invände att parterna varit införstådda med att betalningen skulle göras av tredje man och att A aldrig förfogat över medlen. Tingsrätten och hovrätten avslog konkursboets talan.
Rättsliga utgångspunkter
En tredje man kan betala en konkursgäldenärs skuld och när så sker kan det antingen vara fråga om en fordringsöverlåtelse – varvid den nya borgenären normalt träder in i panträtten – eller ett infriande av skulden, varvid pantbreven i regel ska återställas till fastighetsägaren. Är det oklart vilket som är fallet avgörs frågan utifrån vad som framstår som det centrala syftet med arrangemanget.
Att en skuld infrias med medel från tredje man utesluter inte att det i själva verket är gäldenärens egen betalning. Om betalningen sker efter gäldenärens uppmaning eller anvisning måste medlen anses ha tillhört gäldenären, som därmed haft rådighet över medlen. Att en betalning går via en förmedlare påverkar inte förhållandet mellan gäldenär och borgenär.
En konkursgäldenär får enligt 3 kap. 1 § konkurslagen inte råda över egendom som hör till konkursboet. Handlar gäldenären i strid med rådighetsförbudet blir rättshandlingen inte gällande mot konkursboet och ska gå åter. Har gäldenären betalat en skuld i strid med förbudet ska beloppet alltså återbetalas till konkursboet.
HD:s bedömning
HD konstaterade att det förhållandet att A var i konkurs och underkastad rådighetsförbudet tydligt hade präglat betalningsupplägget, vilket motiverade en helhetsbedömning där syftet med betalningen och sättet den utfördes särskilt skulle beaktas. Avgörande blir vad som varit den reella innebörden av betalningen. Eftersom Swedbank Hypotek saknade kännedom om varifrån medlen härrörde och pantbreven återlämnades till fastighetsägaren, stod det klart att betalningen inte var en fordringsöverlåtelse.
A hade i förlikningsavtalet själv åtagit sig att betala beloppet, en betalning skedde också i enlighet med avtalet. Varken det lagerbolag som medlen kom från eller dess köpare hade något eget affärsmässigt intresse av att fullgöra A:s förlikningsåtagande. Betalningen gjordes till det bankgirokonto och med det referensnummer som angavs i förlikningsavtalet, utan att det framgick att någon annan än A utfört den.
Mot bakgrund av A:s eget betalningsåtagande, hur betalningen gått till, hans personliga intresse i saken och upplägget i sin helhet, fann HD att det var A som fick anses ha betalat med medel ställda till hans förfogande. Medlen hade därmed tillfallit honom i konkurslagens mening senast när betalningen genomfördes från klientmedelskontot. A ansågs redan i förlikningsavtalet ha uppdragit åt Swedbank Hypotek att använda de inflytande medlen för att lösa krediterna och han hade därmed utövat rådighet över egendom som då tillhörde konkursboet i strid med 3 kap. 1 § konkurslagen. Betalningen förklarades därför ogiltig och skulle gå åter.
Att tänka på
Betalningar via mellanled eller lagerbolag skyddar inte automatiskt mot rådighetsförbudet – domstolen gör en helhetsbedömning av den reella innebörden av arrangemanget, inte bara den formella betalningsvägen.
Om gäldenären själv har åtagit sig betalningen i ett avtal och betalningen sedan sker i enlighet med det åtagandet, talar det starkt för att det är gäldenärens egen betalning oavsett varifrån medlen tekniskt kommer från.
Avsaknad av eget affärsmässigt intresse hos de bolag som medlen passerat genom är en omständighet som talar emot att det rör sig om en självständig fordringsöverlåtelse från tredje man.
