När Trafikverket i november 2025 väckte talan och krävde 1,36 miljarder kronor i Västlänken-tvisten stod det klart att en omfattande rättsprocess väntar. Enligt Trafikverket har entreprenören gynnat egna och närstående bolag vid upphandlingar samt agerat bristfälligt i arbetet med bland annat kostnadsuppföljning och tidsplanering.
Trafikverket menar även att entreprenören har arbetat för andra syften än Trafikverkets bästa och missbrukat Trafikverkets förtroende genom att agera med bristande omsorg.
Entreprenören har å sin sida anfört att Trafikverket löpande informerats om kostnadsutvecklingen och haft möjlighet till insyn och granskning. Tvisten aktualiserar frågor om entreprenörens omsorgsplikt samt om bevisbördans placering vid påstådda brott mot denna.
Entreprenörens omsorgsplikt
När arbeten utförs på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen enligt AB 04/ABT 06 ska beställaren ersätta entreprenörens faktiska kostnader för arbetena jämte entreprenörarvode. Entreprenören har då en omsorgsplikt gentemot beställaren, vilket innebär att uppdraget ska fullgöras så att beställaren erhåller bästa tekniska och ekonomiska resultat (AB 04/ABT 06 kap. 6 § 10 p. 1).
Det bästa tekniska resultatet avser kvaliteten i det utförda arbetet. Entreprenören ska sträva efter högsta möjliga tekniska standard. Om det finns två likvärdiga material, varav det ena är tekniskt överlägset för ändamålet, ska entreprenören välja det alternativet – även om det är något dyrare – förutsatt att merkostnaden är motiverad.
Det bästa ekonomiska resultatet handlar om kostnadseffektivitet och ett optimalt resursutnyttjande. Om ett arbetsmoment kan utföras på tio timmar med korrekt planering men i stället tar femton timmar på grund av bristande planering, kan detta utgöra ett åsidosättande av omsorgsplikten.
Vid ersättning på löpande räkning finns en inneboende risk för att entreprenören inte har samma incitament att hålla kostnaderna nere som vid fast pris. Omsorgsplikten fungerar därför som en central skyddsregel. Entreprenören ska agera som om denne lånat beställarens plånbok och hantera kostnaderna med samma aktsamhet som om priset varit fast.
Bevisbördan vid påstått åsidosättande av omsorgsplikten
När beställaren riktar krav med hänvisning till att entreprenören brutit mot omsorgsplikten får bevisbördans placering ofta avgörande betydelse. Ska beställaren visa att omsorgsplikten åsidosatts – eller ska entreprenören visa att den har uppfyllts?
Enligt Motiv 72 är utgångspunkten att beställaren har bevisbördan för att entreprenören åsidosatt omsorgsplikten. Det finns även stöd i juridisk doktrin för denna uppfattning.
I det uppmärksammade hovrättsavgörandet Nybropalatset bedömde domstolen att det åligger beställaren att visa dels att entreprenören åsidosatt sin omsorgsplikt, dels den ekonomiska konsekvensen av detta.
I ett senare avgörande från Svea hovrätt den 20 juni 2024 (mål T 14555-22) kom hovrätten dock fram till att omsorgsförpliktelsen innebär att entreprenören ska eftersträva det ekonomiskt bästa resultatet och att det åligger entreprenören att visa att så skett. Bevisbördan för att omsorgsplikten var uppfylld placerades därmed på entreprenören.
Denna spretiga hovrättspraxis har väckt debatt om bevisbördans placering vid påstådda brister i omsorgsplikten. Förhoppningsvis kan tingsrättens prövning i Västlänken-tvisten – och en eventuell överprövning – bidra till klarhet i dessa frågor.
Välkommen att kontakta Moll Wendéns entreprenadgrupp vid frågor.