>

Relaterade verksamhetsområden

Entreprenadrätt

16 november 2026 · Artikel

Löpande räkning enligt AB 04 och ABT 06: måste kostnaderna vara skäliga?

I en dom från juni i år slår Svea hovrätt fast att entreprenörens kostnader vid ersättning på löpande räkning enligt AB 04 måste vara både styrkta och skäliga och satte ned entreprenörens ersättning avsevärt. Frågan om domstolen ska pröva skäligheten vid löpande räkning enligt AB 04 och ABT 06 har länge varit omdebatterad och underrätterna har landat olika. Domen har överklagats till Högsta domstolen.

Svea hovrätts dom den 18 juni 2026 i mål T 6078-24

Bakgrund

Målet gällde två mindre grundläggningsentreprenader där ett markentreprenadbolag (”beställaren”) hade lagt ut betongarbeten på en underentreprenör (”entreprenören”). Den ena avsåg grundkonstruktioner på en fastighet i Stockholms skärgård (”Möjaentreprenaden”), den andra en grund till ett befintligt bostadshus i Åkersbergatrakten (”Åkersbergaentreprenaden”).

Parterna var överens om att AB 04 gällde för entreprenaderna och att arbetena skulle utföras på löpande räkning med fasta timpriser för yrkesarbetare samt för arbetsledning och projektadministration. Material skulle ersättas till självkostnad med ett påslag om 15 procent. Entreprenören anlitade i sin tur underentreprenörer som utförde merparten av arbetena.

Beställaren betalade inte fakturorna och entreprenören väckte därför talan mot beställaren. Beställaren invände bland annat att de fakturerade beloppen var oskäliga.

Skälighetsfrågan

Hovrätten konstaterade att det inte uttryckligen framgår av AB 04 att fakturerad tid ska vara skälig, men att krav på skälighet följer av omsorgsplikten i kap. 6 § 10 p. 1 – entreprenören ska fullgöra sin uppgift så att beställaren får bästa tekniska och ekonomiska resultat.

Frågan om ett pris är skäligt är, enligt hovrätten, en rättslig bedömning som ska göras av domstolen. Hovrätten uttalade vidare, med hänvisning till Högsta domstolens dom ”Gripenhus” (NJA 2016 s. 1011), att en part inte har bevisbördan för själva skäligheten utan för de omständigheter som är avgörande för domstolens skälighetsbedömning.

Vidare fastslog Hovrätten att det ankom på entreprenören att genom ett tillförlitligt underlag visa att de fakturerade timmarna hade lagts ned i entreprenaderna, att bolaget hade haft de angivna kostnaderna för material och hjälpmedel samt att dessa kostnader var hänförliga till entreprenaderna.

Hovrättens bedömning

Hovrätten prövade först om entreprenören hade styrkt de poster som ersättning begärdes för. Först därefter blev en skälighetsbedömning aktuell.

I båda entreprenaderna bestod underlaget för yrkesarbetartimmar främst av fakturor och veckorapporter. Rapporterna visade hur många timmar varje person hade arbetat per dag, men det framgick endast i begränsad omfattning vilken del av entreprenaden som arbetet närmare avsåg. Det gjorde det enligt hovrätten svårare att bedöma om tidsåtgången var tillförlitlig och det framgick inte heller om rapporterna hade fyllts i av yrkesarbetarna själva eller upprättats i efterhand.

För material och hjälpmedel hade entreprenören redovisat originalfakturor för relevant tidsperiod och i förekommande fall med korrekt leveransadress och projektbeteckning, vilket enligt hovrätten utgjorde tillförlitligt underlag.

Möjaentreprenaden

Av de 1 236 yrkesarbetartimmar som entreprenören begärde ersättning för räknade hovrätten av 974, eftersom de antingen inte var ersättningsgilla eller inte var styrkta (restid, bärtid, bonus och väntetid). De återstående 262 timmarna bedömdes, efter en helhetsbedömning som inte motiverades närmare, vara ”skäliga”. Även 40 timmar arbetsledning godtogs som skäliga utan närmare motivering.

För material och hjälpmedel ansåg hovrätten att entreprenören i huvudsak hade styrkt att kostnaderna uppkommit och hade samband med entreprenaden. Entreprenören fick därför den ersättning som yrkats, bortsett från ett mindre belopp som översteg det fakturerade. Någon skälighetsbedömning avseende ersättningen för material och hjälpmedel gjordes inte.

Åkersbergaentreprenaden

Entreprenören hade här fakturerat 909 yrkesarbetartimmar. Beställaren åberopade ett sakkunnigutlåtande från en byggnadsingenjör, som beräknade att arbetet krävde 385 timmar. Vid förhöret framkom att ett arbetsmoment saknades i kalkylen, vilket skulle öka arbetskostnaden med 10–20 procent. Entreprenören hade inte visat att ett rimligt antal timmar översteg den sakkunniges bedömning, och ersättningen begränsades därför till 462 timmar (385 timmar + 20 %). För arbetsledningen var förhållandet det omvända: den sakkunnige beräknade cirka 80 timmar, men entreprenören hade bara fakturerat och visat 42 timmar. Ersättning utgick därför bara för dessa.

Liksom i Möjaentreprenaden fick entreprenören full ersättning för material och hjälpmedel, med hänvisning till tillförlitligt underlag. Här gjorde hovrätten dock även en samlad bedömning och fann att kostnaderna var både styrkta och ”försvarliga”.

Styrkta kostnader eller skälighet?

Av domen följer att kostnader vid löpande räkning måste vara både styrkta och skäliga för att ersättas. Poster som entreprenören inte kunde styrka, såsom restid, bärarbete och väntetid i Möjaentreprenaden, avräknades utan någon skälighetsbedömning. En skälighetsbedömning kan alltså inte ersätta bevisning om att kostnaden faktiskt har uppkommit. I Åkersbergaentreprenaden begränsades arbetsledningen dessutom till de 42 styrkta timmarna, trots att den sakkunnige ansåg att cirka 80 timmar hade varit skäligt. Skälighetskravet fungerar alltså som ett tak och inte som ett golv för vilken ersättning entreprenören kan få.

Mindre klart är hur hovrättens bedömning av yrkesarbetarnas tid ska förstås. I båda fallen konstaterade hovrätten att underlagen gjorde det svårt att bedöma tillförlitligheten. I Åkersbergaentreprenaden framgår inte om hovrätten tog ställning till hur många av de 909 fakturerade timmarna som var styrkta. Hovrätten utgick istället från den sakkunniges kalkyl. Nedsättningen till 462 timmar kan därför förstås på två sätt: antingen var endast 462 timmar styrkta, och kalkylen fick i praktiken fungera som bevisning om faktisk tidsåtgång när tidrapporterna inte räckte till, eller var fler timmar styrkta men endast 462 skäliga. Inte heller för Möjaentreprenaden framgår det uttryckligen om hovrätten prövade om de återstående 262 timmarna var styrkta innan skälighetsbedömningen gjordes.

Vad krävs för att tiden ska anses skälig?

Även med ett tillförlitligt tidsunderlag är det oklart vad som därutöver krävs för att tiden ska anses skälig. Entreprenören har inte bevisbördan för skäligheten som sådan, men hovrätten anger inte vilka omständigheter som är avgörande för domstolens skälighetsbedömning. I Möjaentreprenaden, där ingen sakkunnig hade yttrat sig, godtogs den styrkta tiden som skälig utan närmare motivering. I Åkersbergaentreprenaden blev beställarens sakkunnigkalkyl däremot i praktiken normerande – trots att den visat sig ofullständig – och det ankom på entreprenören att visa omständigheter som talade för att ett större antal timmar var rimligt. Möjligen hade skälighetsbedömningen sett annorlunda ut om även entreprenören hade åberopat en sakkunnig.

Tips och råd

Entreprenörer bör noga se över hur yrkesarbetarnas tid rapporteras i entreprenader på löpande räkning.

För det första bör tidrapporterna, utöver antal timmar per person och dag, ange arbetsmoment och del av entreprenaden samt beskriva det utförda arbetet. Rapporterna bör fyllas i löpande av den som utfört arbetet eller av arbetsledningen och attesteras av arbetsledaren. Sammanställningar som upprättas i efterhand riskerar att få lägre bevisvärde. Samma krav bör ställas på underentreprenörer.

För det andra bör tid som inte avser själva produktionen, såsom restid, väntetid och bärarbete, redovisas separat.

Slutligen rekommenderar vi att tidrapporterna stäms av löpande med beställaren. Invändningar kan då göras medan förhållandena fortfarande går att utreda, och en av beställaren godkänd tidrapport bör enligt vår mening ha högt bevisvärde. Parterna kan också avtala att tidrapporter som inte ifrågasatts inom viss tid ska anses godkända.

Avslutande kommentarer

Svea hovrätts dom bidrar till en redan splittrad underrättspraxis.

I Nybropalatsdomen (Svea hovrätts dom den 10 mars 2016 i mål T 10408-14) uttalade hovrätten att skäligt pris ska utgå om parterna inte har avtalat om pris, vilket innebär att 45 § köplagen (1990:931) kan tillämpas analogt på entreprenader. Om avtalet däremot uttryckligen anger löpande räkning enligt självkostnadsprincipen följer priset av avtalet. Domstolen kan då inte pröva om ersättningen – eller det styrkta antalet timmar – är skälig.

I Nybropalatsdomen uttalade hovrätten vidare att om beställaren gör gällande att entreprenören brustit i sin omsorgsplikt, bör beställaren visa både detta och den ekonomiska följden. I det aktuella målet grundade hovrätten istället skälighetskravet på omsorgsplikten i AB 04 kap. 6 § 10 p. 1, utan koppling till 45 § köplagen. Det väcker frågor om bevisbördan. Om ett oskäligt pris utgör ett åsidosättande av omsorgsplikten, borde bevisbördan rimligen ligga på beställaren – som då har att visa att entreprenören åsidosatt omsorgsplikten och hur det påverkar rätten till ersättning.

Domen aktualiserar flera intressanta frågor och rättsläget är fortsatt oklart. Vi hoppas att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd, eftersom behovet av vägledande praxis är stort. Vi följer utvecklingen och hjälper gärna till med frågor om ersättning på löpande räkning.