I april 2025 meddelade Högsta domstolen (HD) dom i det s.k. Brf Ida-målet, som rör tolkningen av reklamationsfrister i standardavtal. Domen ger viktig vägledning: en tidsfrist för att framställa skadeståndsanspråk innebär inte automatiskt att rätten till ersättning går förlorad, om avtalet inte uttryckligen anger en sådan följd.

Bakgrunden

Tvisten gällde ett förvaltningsavtal mellan HSB Malmö och Bostadsrättsföreningen Ida i Malmö. Under flera år utsattes föreningen för ekonomisk brottslighet och riktade därefter skadeståndskrav mot HSB Malmö. Avtalet hänvisade till standardavtalet ABFF 04, som innehåller en tremånadersfrist för att framställa krav – men utan att tydligt reglera vad som händer om tidsfristen överskrids.

HSB Malmö hävdade att föreningen reklamerat för sent och därmed förlorat sin rätt till skadestånd. Underinstanserna höll med, men HD gjorde en annan bedömning.

HD:s avgörande

Domstolen konstaterade att standardavtal måste tolkas med utgångspunkt i ordalydelsen, systematiken och vad som framstår som en rimlig balans mellan parternas intressen. När vissa bestämmelser i ABFF 04 uttryckligen anger rättsförlust vid försening – men den aktuella klausulen inte gör det – talar det emot att tolka in en så långtgående sanktion.

HD slog fast att man bör vara restriktiv med att anta att en försummad tidsfrist medför rättsförlust, om det inte tydligt framgår. En reklamationsfrist kan lika gärna ha till syfte att uppmuntra till snabb hantering och säkra bevisning, utan att rätten till ersättning försvinner.

Konsekvenser för entreprenadrätten

Domen får betydelse även för andra standardavtal, såsom AB 04 och ABT 06, som ofta används i bygg- och entreprenadbranschen. Där finns flera tidsfrister kopplade till reklamation och krav, men i de flesta fall är rättsföljden tydligt angiven. När en sådan koppling saknas, är det enligt HD svårt att hävda att rätten automatiskt går förlorad.

Att ta med sig

Avgörandet visar vikten av tydliga avtal. Vill parterna att överskridande av tidsfrister ska leda till rättsförlust bör detta framgå uttryckligen. Domen bekräftar också huvudregeln om reklamationsskyldighet i svenska avtalsförhållanden – men utan att varje försening automatiskt leder till preklusion.