Byggandets Kontraktskommitté (BKK) har presenterat förslag till nya standardavtal, AB 25 och ABPU 25, som är tänkta att ersätta de nuvarande AB 04 och ABT 06. Dessa förslag är nu ute på remiss och erbjuder en rad förändringar, särskilt inom området för tvistelösning. I denna artikel fokuserar vi på de nya tvistelösningsreglerna i AB 25 och ABPU 25, som syftar till att effektivisera och förbättra hanteringen av tvister inom bygg- och anläggningssektorn.
Byggandets Kontraktskommitté (”BKK”) har lämnat förslag till nya standardavtal som ska ersätta AB 04 och ABT 06. AB 04 föreslås ersättas av AB 25 (Allmänna Bestämmelser om utförandeentreprenad avseende bygg-, anläggnings- och installationsarbeten). ABT 06 föreslås ersättas av ABPU 25 (Allmänna Bestämmelser för projekterings- och utförandeentreprenad avseende bygg-, anläggnings- och installationsarbeten). Du kan läsa förslagen till de nya standardavtalen ABT 06 och ABPU 25 här.
Förslagen ligger ute för remiss, fram till och med den 28 februari 2025 kan den som vill lämna synpunkter på förslagen. BKK beräknar att de nya standardavtalen kan vara färdiga sommaren 2025.
Syftet med revideringsarbetet har bl.a. varit att åstadkomma sammanhållna bestämmelser som ska:
I denna artikel kommer vid att uppehålla oss kring tvistelösningsreglerna i AB 25 kap. 11. Förutom att reglerna om tvistelösning har blivit betydligt fler än i AB 04 har det tillkommit flera förändringar och nyheter. Nedan redogörs för några av huvuddragen i tvistelösningsreglerna i AB 25 som även återfinns i ABPU 25.
Det kan noteras att möjligheten att lösa tvistigheter genom en överbesiktning tagits bort i förslaget till AB 25. En nyhet i AB 25 är i stället att det har införts en tvistetrappa, dvs. en ordning för konfliktlösning. Utgångspunkten är att parterna i första hand ska försöka lösa oenigheter genom diskussioner i projektet mellan närmast berörda behöriga personer.
Kan enighet inte uppnås genom diskussionerna kan part påkalla överläggning mellan parternas ombud. Ombuden ska försöka att lösa oenigheten utan dröjsmål.
Om ombuden inte kan lösa frågan kan tvisten hänskjutas till avgörande genom förenklad tvistelösning eller allmän domstol respektive skiljeförfarande. De två sistnämnda beroende på det omtvistade beloppets storlek. Sådant hänskjutande kan ske utan överläggning mellan ombuden om det gått mer än tio dagar från påkallande av överläggningen eller om det finns särskilda skäl att avstå från överläggning.
Genom den införda tvistetrappan förväntas parterna således att i större utsträckning försöka lösa tvister genom förhandlingar på lägsta möjliga nivå i projektet. Rättsliga åtgärder bör endast vidtas om det är absolut nödvändigt. Detta återspeglar en förhoppning om att tvister kan lösas utan inblandning av rättsliga aktörer och om en ökad kommunikation mellan parterna. För att tvistetrappan ska få avsedd effekt krävs en välvilja hos parterna att medverka i förfarandet och att parterna inte på ett tydligt sätt positionerat sig processuellt.
Förenklad tvistelösning är tänkt att vara en snabb och effektiv lösning på tvisten jämfört med tvistelösning i domstol och skiljenämnd. Förfarandet är i sig ingen nyhet i standardavtalen men bestämmelserna om förenklad tvistelösning har blivit betydligt fler och mer detaljerade i AB 25. Vid förenklad tvistelösning avgörs tvisten av en skiljeperson. Skiljepersonen utses av parterna gemensamt och kommer parterna inte överens har det intagits bestämmelser i AB 25 om att BKK, på ansökan av part, kan utse skiljeperson. I AB 25 ges parterna en ensidig rätt att påkalla förenklad tvistelösning.
Förfarandet inleds med ett förberedande sammanträde. Det har även införts bestämmelser om möjlighet att hålla muntlig förhandling, förhör och syn. Skiljepersonen ska meddela avgörande i tvisten inom tio dagar efter att förfarandet avslutats men tiden kan förlängas om det finns särskilda skäl. Detta ska jämföras med att skiljepersonen enligt bestämmelser i AB 04 har fyra veckor på sig att meddela ett avgörande efter att denne mottagit de handlingarna som parterna vill åberopa.
Skiljepersonens avgörande ska ses som ett klargörande av avtalet. Avgörandet är bindande för parterna fram till dess att domstol eller skiljenämnd i intermistiskt eller slutligt avgörande bestämt att skyldighet att följa beslutet inte längre finns. Likt vad som följer av AB 04 måste den part som inte är nöjd med skiljepersonens avgörande anmäla missnöje. Även om skiljepersonens beslut avtalsmässigt kan binda parterna ger regleringen upphov till frågor om vilket rättsverkan ett sådant beslut har, en fråga som har diskuterats även avseende nuvarande reglering om förenklad tvistelösning i AB 04. Det är också oklart i vilken utsträckning en domstol kan fatta ett interimistiskt beslut om parternas skyldighet att följa avgörandet från det förenklade förfarandet. En förhoppning är således att remissförfarandet och de slutliga avtalsförslagen kan bringa klarhet i dessa frågor.
Reglerna om tvistelösning i AB 25 har vidare kompletterats med särskilda regler för förfarandet, BKK:s Regler för förenklad tvistelösning. Reglerna har många beröringspunkter med SCC Skiljedomsinstituts Skiljedomsregler, även om BKK:s regelverk innehåller betydligt färre bestämmelser. Reglerna är inte heller tvingande för parterna och BKK synes därmed ha lämnat förfarandet mer öppet för parterna eller skiljepersonen att utforma.
Det förenklade tvistelösningsförfarandet i AB 25 börjar mer likna ett mini-skiljeförande där BKK:s roll kan påminna om ett skiljedomsinstitut. Det kan vara en utmanade roll att fylla och det kommer att bli intressant att följa utvecklingen av förfarandet. Eftersom BKK:s regelverk inte är tvingande för parterna är det dock möjligt att branschen väljer att avtala bort BKK:s tvistelösningsmodell, på samma sätt som det förenklade förfarande i AB 04 inte sällan avtalas bort av parterna. Frågan är således om det mer reglerade förfarandet i AB 25 kommer att få ett större genomslag än tidigare regler.
I AB 25 höjs också gränsen för när en tvist ska avgöras genom skiljedom i stället för att prövas i allmän domstol. Om en tvist inte slutligen avgjorts genom förenklad tvistelösning ska den avgöras av allmän domstol om det omtvistade beloppet uppenbarligen inte överstiger 500 prisbasbelopp, dvs. närmare 30 miljoner kronor för år 2025. Om beloppet överstiger 500 prisbasbelopp ska tvisten i stället avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförande, om parterna inte avtalar om annat. I AB 04 är gränsvärdet mellan allmän domstol och skiljeförfarande 150 prisbasbelopp.
Det har således skett en markant höjning av den beloppsgräns som avgör när entreprenadtvister kan avgöras genom skiljedom. Förändringen kan medföra att fler tvister avgörs i allmän domstol vilket på sikt kan leda till att det utvecklas en mer omfattande domstolspraxis inom entreprenadrätten. Domstolsavgöranden är till skillnad från skiljedomar offentliga. Ett ökat antal avgöranden från domstolar bidrar därmed till en utveckling av praxis och klargörande av rättsfrågor inom området.
Även om det vore välkommet med en sådan utveckling inom entreprenadrätten, vars domstolspraxis jämförelsevis är mer begränsad än inom andra rättsområden, kan det finnas skäl till viss tveksamhet gällande ändringens genomslagskraft. Det beror framför allt på att parterna enligt nuvarande standardavtal inte sällan avtalar bort beloppsgränsen i AB 04. Att detta partsbruk skulle leva vidare även med AB 25 är således inte otänkbart.
Med tanke på att domstolsprocesser i allmän domstol är långvariga och att ett avgörande i första instans kan ta flera år är det också tveksamt om höjningen av gränsbeloppet ligger i linje med det uttalade syftet med föreslagna ändringar, dvs. att åstadkomma ett snabbt och effektivt förfarande för att lösa entreprenadtvister.
Moll Wendén följer arbetet med framtagande av nya AB 25 och ABPU 25 och kommer att fortsätta analysera avtalsförslagen i syfte att sammanställa ett remissvar till BKK. Vi uppmuntrar branschens aktörer att tillvarata möjligheten att utveckla standardavtalen.
Har du några frågor eller funderingar kring de nya standardavtalen eller hur de kan påverka er verksamhet är du varmt välkommen att höra av dig till oss.
I början av 2025 införde Bolagsverket en ny striktare praxis som skulle begränsa möjligheten att hålla bolagsstämmor per capsulam, så kallade skrivbordsstämmor. Enligt Bolagsverkets praxis skulle stämmor som hölls per capsulam endast kunna genomföras med maximalt tre aktieägare i beslut av enkel beskaffenhet. Bolagsverket backade sedan från sitt tidigare uttalande och gjorde bedömningen att antalet aktieägare inte är ett registreringshinder vid beslut per capsulam.
I ett aktiebolag måste flertalet beslut och åtgärder fattas av aktieägarna vid en bolagsstämma. Dessa beslut kan exempelvis handla om styrelseändringar, genomförande av nyemission eller beslut om likvidation. När besluten har fattat behöver de registreras hos Bolagsverket. Det är möjligt att fatta sådana beslut genom per capsulam-stämmor, där alla aktieägare enas om att avstå från ett fysiskt eller digitalt möte och i stället undertecknar ett beslutsprotokoll. Detta tillvägagångssätt har gjort det möjligt att fatta beslut på ett tids- och kostnadseffektivt sätt i frågor där aktieägarna redan är överens. Metoden är väl etablerad och används dagligen av små och medelstora företag i Sverige.
Grunden för förfarandet med per capsulam-stämmor är principen om samtliga aktieägares samtycke, ofta kallad SAS-principen. Denna princip återspeglar den bolagsrättsliga grundtanken att dispositiva regler, som syftar till att skydda aktieägare, kan åsidosättas om alla aktieägare är överens. Generellt sett kan principen användas för att avvika från regler som är avsedda att skydda aktieägarna, men inte från regler som är utformade för att skydda bolagets borgenärer.
I början av 2025 införde Bolagsverket en ny praxis som skulle begränsa möjligheten att hålla bolagsstämmor per capsulam till bolag med högst tre aktieägare, i beslut av enkel beskaffenhet. Beslut om minskning av aktiekapitalet, ändring av styrelse och nyemission ansågs inte vara av enkel beskaffenhet men innebörden av enkel beskaffenhet är ännu oklar. Denna strängare praxis har mött omfattande kritik, då många anser att Bolagsverkets omtolkning av rättsläget saknar rättslig grund och strider mot både etablerad praxis och Bolagsverkets uppdrag att förenkla företagens administrativa processer gentemot andra myndigheter.
Bolagsverket har nu backat från sitt tidigare uttalande och gör bedömningen att antalet aktieägare inte är ett registreringshinder vid beslut per capsulam. Bolagsverket har dragit tillbaka förelägganden i ärenden där Bolagsverket anmärkt på att stämman har hållits per capsulam och inte uppfyllt kraven enligt den nya praxisen. Det är dock fortsatt oklart om också beslut fattade per capsulam som inte är av enkel beskaffenhet, kan registreras.
– Det är med både stolthet och ödmjukhet jag tar mig an rollen. Jag kommer att fortsätta bygga på vår specialisering, regionala förankring och leda oss in i en ny era av tillväxt och innovation, säger Ebba Walberg Snygg.
Nuvarande Managing Partner och en av byråns grundare Stefan Wendén finns fortfarande kvar i bolaget, men kommer i sin roll som delägare att helt fokusera på klientarbete.
– Ebba Walberg Snygg tar över rodret med en gedigen affärsjuridisk erfarenhet och djup förståelse för marknaden samtidigt som hon kan vår byråkultur och har en stark drivkraft att leda Moll Wendén in i framtiden, säger Stefan Wendén.
Ebba Walberg Snygg sidorekryterades direkt in i partnerrollen 2010 med lång erfarenhet som advokat från bland annat Mannheimer Swartling, Ernst & Young och egen advokatverksamhet. Som advokat och partner är hon verksam som rådgivare i framför allt arbetsrätt, visselblåsning och Corporate Crime Investigations och arbetar med många stora klienter. I rollen som partner var hon tidigt drivande i Moll Wendéns utveckling mot den specialiserade byrå Moll Wendén är idag.
Nu tillträder Ebba Walberg Snygg sin nya roll med en tydlig vision.
– I min nya roll kommer jag att bygga vidare på vår tradition av att kombinera affärsjuridiska perspektiv och vidareutveckla rollen som strategisk partner till våra klienter. Men min roll kommer också att präglas av förändringsledning, så att vi kan erbjuda innovativa tjänster och proaktiv rådgivning för att hjälpa våra klienter att möta de utmaningar och möjligheter som väntar. Inte minst inom AI, tech och hållbarhet, säger Ebba Walberg Snygg.
För ytterligare information kontakta:
Ebba Walberg Snygg, advokat och Managing Partner
ebba.walbergsnygg@mollwenden.se
+46 70 350 96 16
Moll Wendén advokatbyrå grundades i Malmö 2003. Med anor från både Sveriges äldsta advokatbyråer Philip Leman och Lagerlöf samt internationella Linklaters etablerade sig Moll Wendén snabbt som affärsjuridisk specialistbyrå. Moll Wendén är idag en av de främsta affärsjuridiska byråerna i Malmö, med ett starkt internationellt nätverk och en kundbas med såväl svenska som utländska framgångsrika företag. Byrån har en stark förankring i Öresundsregionen och är aktivt engagerad i lokalt pro bono-arbete och stöder olika initiativ som främjar regionens utveckling.
Kära läsare,
Det är den tiden på året igen – kylan biter i kinderna, adventsljusstakar sprider sitt varma sken, och Jultomten sitter med rynkad panna över sin dator. Ja, ni läste rätt. Det är inte bara vi vanliga dödliga som har fått bekymmer med GDPR, cybersecurity-lagstiftning och integritetsfrågor – även Nordpolens mest hemlighetsfulla arbetsgivare har hamnat i kläm.
Det började oskyldigt. Tomten, alltid mån om att ligga i framkant, beslutade för några år sedan att digitalisera önskelistan. Barn världen över kunde nu mejla, skicka DM eller till och med fråga sin smarta högtalare att vidarebefordra önskningar till honom. Fantastiskt, tänkte han. Men så kom GDPR. Nu undrar Tomten: Får han ens spara barnens adresser? Hur länge? Och vem ansvarar om en renhjärtad nisse råkar skicka en önskelista till fel hem?
Så började Tomten utforma sin nya policy:
Och så var det detta med julklappar till alla som önskar sig ”integritet, säkerhet och en fröjdefull jul”. Hur överraskar man någon som har lämnat tydliga instruktioner om att *inte* bli spårad, även av Tomten? Och hur får man till en present som både är personlig och anonym? Tomten har funderat på presentkort, men oroar sig för om de är tillräckligt roliga. Kanske en digital prenumeration? Men vad säger cybersecurity-lagstiftningen om det?
Sedan har vi ChatGPT. En otippad, men snabbväxande trend är att folk helt enkelt frågar AI:n vad deras vänner vill ha i julklapp. Tomten är skeptisk. Visst, det är praktiskt, men det rubbar hela hans magiska USP! Vad är poängen med en jultomte om AI redan fixat allt?
”Det är bara en tidsfråga innan de låter en drönare dela ut klapparna också,” suckar Tomten, och Rudolf nickar instämmande. Men än så länge kämpar Tomten på. För även om det är svårt att balansera mellan integritet, säkerhet och traditioner, så vill han ju ändå sprida glädje.
Och kanske är det just det som är julens magi: att vi varje år, trots allt, tar oss tiden att tänka lite extra på varandra.
Önskar er alla en GDPR-kompatibel, cybersäker och alldeles underbar jul!
MSB rapporterade under våren att antalet IT-incidenter i Sverige ökade kraftigt under 2023, med en markant ökning av just cyberangrepp. Den snabba digitala omställningen och ökade sammankopplingen har gjort nätverks- och informationssystem centrala i våra liv. Samtidigt har det medfört en bredare hotbild och nya utmaningar – något som kräver innovativa lösningar. För att möta dessa utmaningar har EU infört NIS2-direktivet, som genom cybersäkerhetslagen börjar gälla under 2025 och omfattar de flesta offentliga aktörer och många företag. Vad innebär regelverket, och vilka huvudaspekter bör verksamheter fokusera på för att säkerställa efterlevnad och stärkt cybersäkerhet?
NIS2 antogs 2022 och utvidgar det tidigare NIS-direktivets säkerhetskrav till fler sektorer. De nya reglerna syftar till att förbättra den inre marknadens funktion genom att fastställa åtgärder för att uppnå en hög gemensam cybersäkerhetsnivå inom unionen.
Det finns två väsentliga skillnader mellan den nuvarande lagstiftningen och det föreslagna regelverket. Cybersäkerhetslagen föreslås, som nämnt ovan, omfatta betydligt fler aktörer, med en utökning från sju till 18 sektorer. Dessutom kommer kraven att gälla för hela verksamheten, inte bara för samhällsviktiga och digitala tjänster. Dessa förändringar innebär flera betydande justeringar som verksamheter måste förbereda sig för.
Cybersäkerhetslagen delar upp sektorerna i väsentliga och viktiga verksamhetsutövare. Reglerna är i huvudsak lika för båda typerna av verksamheter, men sanktioner och tillsyn skiljer sig åt beroende på verksamhetens klassificering. Exempel på nya sektorer som berörs av den nya lagen är:
Den som bedriver verksamhet inom någon av sektorerna omfattas som utgångspunkt av kraven i cybersäkerhetsregleringen, vilket gäller för såväl offentliga som enskilda verksamhetsutövare.
I och med att den offentliga förvaltningen är en helt egen sektor omfattas nästan hela den offentliga sektorn av lagens krav. Undantagna från lagen är bland annat regeringen och domstolar samt ett antal myndigheter som huvudsakligen bedriver säkerhetskänslig verksamhet eller brottsbekämpning.
För enskilda verksamhetsutövare finns generellt sett ett storlekskrav, vilket innebär att verksamheten måste ha minst 50 anställda eller en årsomsättning som överstiger 10 miljoner euro för att omfattas av lagen. Detta innebär att små företag vanligtvis inte påverkas. Dock omfattas myndigheter, med vissa undantag, samt vissa särskilt utpekade enskilda verksamhetsutövare av lagen oavsett storlek.
Vid bedömningen av storlek mäts antalet anställda samt omsättning eller balansomslutning. Det är inte enbart det enskilda bolagets storlek som ska beaktas, utan även så kallade anknutna företag och partnerföretag ska räknas in. Definitionen av anknutna företag liknar aktiebolagslagens definition av koncern. Partnerföretag är företag som inte är anknutna, men som har minst 25 procent kapital- eller röstandel i ett annat företag, eller omvänt. Detta innebär att företag som inte uppfyller storlekskravet som enskild juridisk person kan göra det genom sitt samband med exempelvis ett moderbolag.
Regelverket ställer flera krav på verksamhetsutövare. Kraven är delvis nya eller förtydligade jämfört med nuvarande lagstiftning.
Några av de viktigaste kraven som verksamheter måste följa är:
Det är viktigt att notera att dessa krav gäller för hela verksamheten, inte bara för samhällsviktiga och digitala tjänster som tidigare.
Beroende på vilken typ av verksamhet som bedrivs, finns det olika tillsynsmyndigheter som ansvarar för övervakningen. Exempelvis utövar Inspektionen för vård och omsorg (”IVO”) tillsyn över hälso- och sjukvårdssektorn och Länsstyrelsen över sektorn offentlig förvaltning.
Vidare, tillsynen varierar beroende på om verksamheten klassificeras som väsentlig eller viktig. För väsentliga verksamhetsutövare ska den ansvariga tillsynsmyndigheten utöva kontinuerlig tillsyn för att säkerställa att cybersäkerhetslagen och tillhörande föreskrifter efterlevs. För viktiga verksamhetsutövare får den behöriga tillsynsmyndigheten endast vidta tillsynsåtgärder när det finns befogad anledning att anta att regelverket inte följs.
Vad gäller sanktioner föreslår utredningen att cybersäkerhetslagen ska ge tillsynsmyndigheterna möjlighet att utfärda sanktionsavgifter på upp till 10 miljoner euro eller 2 % av den totala globala årsomsättningen för väsentliga verksamhetsutövare. För viktiga verksamhetsutövare föreslås sanktionsavgifter på högst 7 miljoner euro eller 1,4 % av den totala globala årsomsättningen. Sanktionsavgiften för offentliga verksamhetsutövare föreslås vara högst 10 miljoner kronor.
Som tidigare nämnt ställer cybersäkerhetslagen krav på aktivt informationssäkerhetsarbete, men även på hur verksamheter arbetar med avtal, kontroll av leveranskedjan och incidenthantering. Här är därför några viktiga punkter att ha i åtanke:
Med införandet av NIS2-direktivet genom cybersäkerhetslagen, som utvidgar säkerhetskraven till fler sektorer och omfattar hela verksamheter, blir det avgörande för företag och organisationer att vara väl förberedda. Genom att implementera riskhanteringsåtgärder, utbilda personal och säkerställa en systematisk informationssäkerhet kan verksamheter skydda sig mot hot och upprätthålla förtroendet hos kunder och samarbetspartners. Att vara proaktiv och följa de nya kraven är avgörande för att stå stark i en digitaliserad värld.
Hösten 2016 påbörjade Byggandets Kontraktskommitté (BKK) revideringen av standardavtalen AB 04 och ABT 06. Den 15 oktober 2024 blev de reviderade standardavtalen till slut klara för remiss. Vad innebär detta och vad kan vi förvänta oss under 2025?
Sedan hösten 2016 har BKK arbetat med att uppdatera de befintliga standardavtalen för att bättre möta dagens krav och förväntningar inom byggsektorn. Målet är att skapa avtal som är mer anpassade till moderna byggprojekt och som reflekterar aktuella rättsliga och tekniska förhållanden.
Arbetsnamnen för de nya avtalen är AB 25 och ABPU 25 och förhoppningen är att avtalen ska komma ut i slutliga versioner under 2025. Remissrundan pågår från den 15 oktober 2024 till den 28 februari 2025. Därefter ska BKK slutbereda inkomna synpunkter och fastställa den slutliga utformningen innan avtalen kan ges ut.
Baserat på tidigare erfarenheter beräknar BKK att avtalen kommer vara färdiga sommaren 2025. Efter att ha tagit del av remissutgåvorna kan vi konstatera att det kvarstår en del arbete och att avtalen skulle vara klara till sommaren känns i nuläget optimistiskt.
När de nya standardavtalen har getts ut kommer det dröja ytterligare en tid innan avtalen börjar användas. Avtalen kommer inte få genomslag innan branschen hunnit bekanta sig med de nya standardavtalen och det kommit ut nya utgåvor av övriga standarder och avtal (AMA, AB-U, osv) som är anpassade efter de nya reglerna.
Eftersom det inte finns någonting som hindrar att branschen fortsätter använda AB 04/ABT 06 även efter publiceringen av de nya standardavtalen kan vi alltså förvänta oss att det kommer fortsätta komma ut förfrågningar som hänvisar till de gamla standardavtalen.
Vi kommer också att leva med AB 04 och ABT 06 parallellt med de nya avtalen under många år tills pågående entreprenader avlämnas och efterföljande garanti- och ansvarstider löper ut.
Remissen är öppen för alla och BKK:s uttalade förhoppning är att branschen ska utnyttja möjligheten att lämna synpunkter och att remissrundan ska resultera i att de slutliga versionerna av de nya standardavtalen verkligen blir ”branschens avtal”. Remissutgåvorna ger dock en bild av BKK:s ambitioner med uppdateringen.
Remissutgåvorna innehåller stora strukturella förändringar. Som exempel kan följande noteras:
Vad gäller det materiella innehållet innehåller remissutgåvorna mycket som vi känner igen från tidigare versioner av standardavtalen. Som exempel på nyheter kan dock följande noteras:
De nya standardavtalen innebär en stor omställning för beställare, entreprenörer och alla andra som förhåller sig till standardavtalen på daglig basis. Vi har redan märkt av en ökad efterfrågan på utbildningsinsatser och hjälp med att upprätta nya mallar för kontrakt, administrativa föreskrifter och underrättelser som följer de nya standardavtalen.
Om du har frågor eller behöver vägledning under övergången är du varmt välkommen att kontakta vårt team av specialister inom entreprenadjuridik.
Revideringen av AB 04 och ABT 06 kan följas här.
Remissdokumenten för nya AB 25 och ABPU 25 hittar du här.
Offentlig upphandling är ett dynamiskt rättsområde i ständig förändring, något de senaste årens lagändringar, praxis från både svenska domstolar och EU-domstolen samt nya rättsakter från EU talar för. I vissa fall kan förändringarna innebära ett helt nytt rättsläge och det blir avgörande för alla inom området att hålla sig uppdaterade. Här är några av de händelser som vi bedömer är extra viktiga att känna till när vi går in i 2025.
EU-länderna har åtagit sig att vara klimatneutrala senast år 2050, dvs. att inte släppa ut mer växthusgaser än som tas upp. Den europeiska gröna given kallas den handlingsplan som EU har antagit för att uppnå detta mål. Till följd av Den europeiska gröna given har flertalet rättsakter tillkommit. Många av dessa rättsakter gäller inte specifikt upphandling, men innehåller ändå bestämmelser som påverkar upphandling (ibland kallat ”sektorsfilerna”).
Exempel på hur rättsakterna påverkar upphandling är bl.a. att leverantörer kan komma att uteslutas från upphandlingsförfaranden vid brott mot bestämmelser i rättsakten eller att den upphandlande myndigheten/enheten ska beakta den miljöpåverkan som en viss vara har under sin livscykel. Rättsakterna gäller vitt skilda områden, allt från batterier till minimilöner.
EU-förordningar är direkt tillämpbara, dvs. de behöver inte införlivas i svensk rätt genom lagstiftning. Det kan därför vara mycket svåröverskådligt för såväl upphandlande myndigheter/enheter som leverantörer att ha kännedom om alla bestämmelser som berör upphandling. Detta framförallt när förordningen i fråga inte specifikt rör upphandling. Finansdepartementet har i en promemoria föreslagit att en ny bestämmelse ska införas i 1 kap. 2 a § LOU, med följande lydelse: ”Det kan finnas unionsrättsliga bestämmelser om upphandling som har företräde framför bestämmelserna i denna lag”.
Utan en sådan generell utformning hade, enligt Finansdepartementet, flertalet ändringar i LOU behövts att göras varje gång en ny EU-rättsakt tillkommer som berör upphandling. Enligt vår uppfattning kan det starkt ifrågasättas om lagförslaget verkligen kommer att underlätta för berörda aktörer, upphandlande myndigheter/enheter och leverantörer. Då unionsrättsliga bestämmelser om upphandling redan idag har företräde framför de svenska upphandlingslagarna blir förslaget tämligen intetsägande.
Förslaget om en ny bestämmelse i 1 kap. 2 a § LOU har fått kritik från flera håll. Det är därför i nuläget oklart om bestämmelsen kommer att bli verklighet i sin nuvarande lydelse och när den i sådant fall kommer att träda i kraft. Oavsett om denna bestämmelse införs i LOU eller inte, står det dock klart att personer som arbetar med upphandling måste har koll på de rättsakter som kommer från EU idag, i större utsträckning än tidigare.
Regeringen har tillsatt flertalet utredningar inom olika områden i syfte att bekämpa välfärdsbrottslighet. Som ett led i detta finns det för närvarande ett förslag om en samordnad registerkontroll för upphandlande myndigheter/enheter, den s.k. leverantörskontrollutredningen (SOU 2023:43). I utredningen föreslås det att Bolagsverket ska tillhandahålla en avgiftsfri, samordnad registerkontroll som får användas av aktörer som tillämpar bl.a. LOU och LUF. Kontrollen ska omfatta register från Bolagsverket, Polismyndigheten, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten och länsstyrelserna. Kontroll kan genomföras av uteslutningsgrunder inför tilldelning av kontrakt och uppföljning av kontrakt samt även vid kontroll av företag vars kapacitet åberopas.
Registerkontrollen föreslås ge information om någon företrädare t.ex. är dömd för ett brott som potentiellt kan utgöra grund för uteslutning, om leverantören har skulder avseende skatter och socialförsäkringsavgifter samt om leverantören förekommer i något insolvensregister. Utredningen har varit ute på remiss och regeringen har i den senaste budgetpropositionen angett att man är positiv till förslaget.
Nästa steg i processen blir en lagrådsremiss, dvs. att Lagrådet lämnar synpunkter på lagförslaget. Om förslaget träder i kraft kommer det sannolikt att underlätta för upphandlande myndigheter/enheter vid bl.a. anbudsgranskningen. Det kommer också att bli enklare att upptäcka oseriösa leverantörer i ett tidigt skede och på så sätt motverka välfärdsbrottslighet.
Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd och begärt förhandsavgörande från EU-domstolen i mål nr 2752-23. Målet berör under vilka förutsättningar som det är möjligt att ändra ett upphandlat ramavtal. I det aktuella målet hade parterna, under avtalets löptid, kommit överens om att ändra ersättningsmodellen. Detta utan att avtalets totala värde ändrades mer än marginellt.
Frågan i målet är om denna ändring är möjlig enligt 17 kap. LOU eller om ramavtalets övergripande karaktär har ändrats (dvs. att ändringen har utgjort en otillåten direktupphandling). Målets avgörande, som troligtvis kommer under år 2025, kan förhoppningsvis ge upphandlande myndigheter ytterligare vägledning gällande frågan under vilka förutsättningar som ett ingånget avtal/kontrakt får ändras utan att ändringen utgör en otillåten direktupphandling.
EU-kommissionen har offentliggjort att den kommer att påbörja en utvärdering av upphandlingsdirektiven (som den svenska lagstiftningen baseras på). Detta bl.a. mot bakgrund av att det finns en ambition att förenkla regelverket, minska den administrativa bördan och öka konkurrensen. Kommissionen planerar att anta en utvärderingsrapport under tredje kvartalet 2025. Om utvärderingen leder till att nya regler beslutas, och hur lång tid det i sådant fall kommer att ta, går inte att utläsa i nuläget.
Det finns många intressanta upphandlingsrättsliga frågor att se fram emot under det kommande året. Därtill kommer det löpande nya avgöranden från kammarrätter och HFD, som påverkar både upphandlande myndigheter/enheter och leverantörer. Moll Wendén hoppas och tror att år 2025 kommer att bli ännu ett spännande år ur en upphandlingsrättslig synvinkel.
Den 4 december 2024 markerar en betydande förändring för EU:s kapitalmarknader när den nya noteringsakten trädde i kraft. Med syftet att göra marknaderna mer attraktiva och tillgängliga, introducerar denna lagstiftning viktiga förändringar i prospekt- och marknadsmissbruksförordningarna. Förändringarna syftar till att minska byråkratin och underlätta för företag, särskilt små och medelstora, att ta steget in på offentliga marknader. Men vad innebär dessa förändringar i praktiken, och hur kommer de att påverka emittenter och investerare? I denna artikel utforskar vi de mest kritiska aspekterna av den nya lagstiftningen och vad de betyder för framtiden.
Den 14 november 2024 publicerades de EU-rättsakter som gemensamt går under beteckning ”EU:s noteringsakt” (eng. ”listing act”) i EU:s officiella tidning. Lagstiftningspaketet träder i kraft den 4 december 2024 och medför förändringar i EU:s prospektförordning, EU:s marknadsmissbruksförordning och EU:s förordning och direktiv om marknader för finansiella instrument (MiFIR och MiFID). Genom lagstiftningspaketet upphävs också EU:s noteringsdirektiv och ett nytt direktiv om harmonisering av regler om aktiestrukturer med olika röstvärden införs. Många av ändringarna börjar tillämpas först under 2026, men vissa av dem började gälla redan vid ikraftträdandet den 4 december 2024.
Nedan går vi kortfattat igenom bakgrunden till lagstiftningspaketet och beskriver förändringarna på ett övergripande plan. Därefter fokuserar vi på de förändringar i prospektförordningen och marknadsmissbruksförordningen som tillämpas från och med den 4 december 2024. Avslutningsvis nämner vi kortfattat viktiga förändringar som börjar tillämpas först under 2026 och presenterar några sammanfattande reflektioner.
Som ett led i EU:s återhämtningspaket efter covidpandemin för kapitalmarknaderna åtog sig kommissionen att utarbeta ett lagstiftningsinitiativ för att göra marknaderna i unionen attraktivare genom att avlägsna betydande hinder som håller tillbaka företag, inklusive små och medelstora företag, som söker inträde på marknaderna.
För att nå de här målen var syftet att utarbeta en bred lagstiftningsprodukt som tog sikte på samtliga hinder som rör företagens tillträde till offentliga marknader, både före, under och efter börsintroduktionen. Lagstiftningsinitiativet skulle särskilt ta itu med betungande krav på offentliggörande vid ansökningar om upptagande till handel på offentliga marknader, enligt prospektförordningen, och med de betungande krav på löpande offentliggörande som fastställs i marknadsmissbruksförordningen.
Lagstiftningspaketet, som alltså går under benämningen ”noteringsakten”, godkändes av Europaparlamentet och rådet under oktober 2024 och publicerades i EU:s officiella tidning den 14 november 2024.
Noteringsakten består i själva verket av tre olika EU-rättsakter: förordning (EU) 2024/2809 med ändringar av prospektförordningen, marknadsmissbruksförordningen och MiFIR, direktiv (EU) 2024/2810 om strukturer med aktier med högre röstvärde i bolag som ansöker om att få sina aktier upptagna till handel på en multilateral handelsplattform (MTF-plattform, såsom exempelvis Nasdaq First North Growth Market) och direktiv (EU) 2024/2811 med ändringar av MiFID.
I det följande fokuserar vi på förändringar i prospektförordningen och marknadsmissbruksförordningen, dvs. de ändringar som införs genom förordning (EU) 2024/2809, som började gälla den 4 december 2024. Genomgående för dessa förändringar är att de medför lättnader för aktörer på marknaden, inte minst emittenter.
En ändring som trädde i kraft den 4 december 2024 är upphävandet av nuvarande artikel 1.3 i prospektförordningen. Enligt den nuvarande bestämmelsen är erbjudanden av värdepapper till allmänheten som sammanlagt understiger 1 000 000 EUR, beräknat under en tolvmånadersperiod, undantagna från förordningens tillämpningsområde. Genom förändringen faller inga erbjudanden utanför förordningens tillämpningsområde.
För svenskt vidkommande påverkar detta dock inte nuvarande undantaget om att prospekt inte behöver upprättas om det sammanlagda vederlaget för de värdepapper som erbjuds under en tolvmånadersperiod understiger 2,5 miljoner EUR (den här beloppsgränsen kommer att harmoniseras inom EU genom ändringar i prospektförordningen som börjar tillämpas 2026).
Enligt de nya bestämmelserna behöver en emittent inte upprätta ett prospekt vid vissa mindre sekundäremissioner riktade till allmänheten givet att vissa villkor är uppfyllda, bland annat att antalet emitterade aktier under en tolvmånadersperiod inte överstiger 30 procent av antalet aktier som redan har tagits upp till handel på samma marknad. Har värdepapperen varit kontinuerligt upptagna till handel under åtminstone de 18 månader som föregår erbjudandet föreligger ingen prospektskyldighet även om antalet erbjudna värdepapper överstiger 30 procent av antalet värdepapper som redan har tagits upp till handel.
Även vid upptagande av värdepapper till handel på en reglerad marknad krävs inget prospekt om värdepapperen understiger 30 procent av antalet värdepapper som redan är upptagna till handel, enligt den reviderade artikel 1.5. Om de nya värdepapperen är utbytbara mot värdepapper som kontinuerligt har varit upptagna till handel på en reglerad marknad under åtminstone de 18 månader som föregår upptagandet till handel av de nya värdepapperen föreligger ingen prospektskyldighet även om antalet värdepapper som tas upp till handel överstiger 30 procent av antalet värdepapper som redan har tagits upp till handel.
I de här fallen krävs det dock registrering av ett dokument som innehåller information enligt en ny bilaga IX till prospektförordningen. Informationsdokumentet kan sägas utgöra en bantad version av ett prospekt. Registrering ska ske genom Finansinspektionens prospektwebb. Om emittenten underlåter att registrera ett sådant dokument är erbjudandet eller upptagandet till handel inte längre undantaget från prospektskyldighet.
Genom en ändring av artikel 16 i prospektförordningen, som reglerar beskrivningen av riskfaktorer i ett prospekt, tydliggörs att prospektet inte får innehålla riskfaktorer som är generiska, som endast fungerar som ansvarsfriskrivningar eller som inte ger någon tillräckligt tydlig bild av de specifika riskfaktorer som investerare behöver känna till. Av den tidigare formuleringen framgick endast att riskfaktorerna skulle vara specifika för emittenten. Syftet är att göra prospektet mer begripligt och underlätta för investerare att fatta välgrundade beslut.
I syfte att minska arbetsbördan för emittenten har unionslagstiftaren tagit bort kravet att emittenten ska rangordna de mest väsentliga riskfaktorerna. Enligt den nya författningstexten ska emittenten förteckna de mest väsentliga riskfaktorerna på ett sätt som överensstämmer med emittentens bedömning, vilket innebär en mindre strikt förpliktelse för emittenten.
I syfte att minska onödiga kostnader och bördor för emittenter och göra införlivandet av information mer effektivt och ändamålsenligt klargörs det i en ny artikel 19.1b i prospektförordningen att det inte krävs offentliggörande av tilläggsprospekt för ny årlig information eller delårsinformation i ett grundprospekt som fortfarande är giltigt. Den nya finansiella informationen får i stället införlivas genom hänvisning.
Den här fristen har kortats ner från sex dagar till tre dagar. Syftet bakom ändringen är att främja snabba processer för orderboksuppbyggnad, särskilt på snabbt föränderliga marknader. Ändringen ska också bidra till att det blir mer attraktivt att attrahera icke-professionella investerare i sådana erbjudanden, utan att investerarskyddet påverkas negativt.
När en emittent publicerar ett tilläggsprospekt, exempelvis för att det förekommer ett väsentligt fel i prospektet, har investerare som redan anmält sig för teckning i emissionen rätt, enligt artikel 23 i prospektförordningen, att ta tillbaka sin anmälan. Fristen för att göra detta var två dagar men har nu förlängts till tre dagar.
I situationer när värdepapper erbjuds till allmänheten eller ansökan om upptagande till handel på en reglerad marknad görs i mer än en medlemsstat finns numera en möjlighet att avfatta prospektet på ”ett språk som allmänt används i internationella finanskretsar”.
Det här innebär att emittenten kan välja att skriva prospektet på engelska i de här situationerna. Därmed slipper emittenten bördan att översätta prospektet till olika medlemsstaters språk i de här situationerna. Däremot finns det fortfarande en skyldighet att tillhandahålla en översättning av sammanfattningen till prospektet. Medlemsstaterna får inte kräva översättning av någon annan del av prospektet.
Genom ändringen höjs gränsen för anmälningsskyldighet vid insynshandel enligt artikel 19 i marknadsmissbruksförordningen från 5 000 EUR till 20 000 EUR per kalenderår. Syftet med ändringen är att undvika onödiga krav på personer i ledande ställning att rapportera transaktioner som är av så ringa värde att de saknar betydelse för investerare.
Ändringen började gälla den 4 december 2024. Under resterande del av 2024 kommer därför tröskelvärdet för rapportering av insynstransaktioner vara 20 000 EUR. En person som under eller efter den 4 december 2024 genomför en transaktion som gör att personen uppnår det tidigare tröskelvärdet på 5 000 EUR träffas alltså inte längre av anmälningsskyldigheten. Finansinspektionen kommer under 2025 att utvärdera det nya tröskelvärdet och fatta eventuellt beslut om det ska höjas till 50 000 EUR eller sänkas till 10 000 EUR per kalenderår, i enlighet med ett bemyndigande från unionslagstiftaren.
Genom en ändring av artikel 11.1 har unionslagstiftaren eftersträvat en vid definition av marknadssondering i syfte att bestämmelsen ska omfatta flera olika typer av metoder för marknadssonderingar. En marknadssondering kan kräva att insiderinformation lämnas till potentiella investerare och utsätta de berörda parterna för rättsliga risker.
Definitionen ska, enligt skäl 64 till förordning (EU) 2024/2809, inkludera även sådan information som inte åtföljs av någon särskild avisering av en transaktion, eftersom insiderinformation även i sådana fall kan komma att lämnas ut till potentiella investerare. Även i sådana situationer är emittenten i behov av det skydd som ges i artikel 11. Genom de nya reglerna uppställs delvis obligatoriska krav, såsom att skriftligt dokumentera om sonderingen medför röjande av insiderinformation och lämna dokumentationen till Finansinspektionen.
Transaktioner eller verksamheter som inte innefattar aktiva investeringsbeslut från en person i ledande ställning undantas från handelsförbudet under den stängda perioden. Sådana transaktioner kan bero på oåterkalleliga arrangemang som ingåtts utanför en stängd period eller vara resultatet av diskretionär kapitalförvaltning som utförs av en oberoende tredje part. Vidare kan transaktionerna vara en följd av mottagande av arv, gåvor eller donationer.
Genom ändringar i artikel 19 undantas den här typen av transaktioner, som uteslutande är beroende av externa faktorer eller som inte inbegriper aktiva investeringsbeslut från en person i ledande ställning, från förbudet mot handel under en stängd period.
Ovan har vi fokuserat på de ändringar som började gälla den 4 december 2024. Något kort ska dock sägas om några övriga viktiga förändringar som börjar gälla först under 2026, och som vi med stor sannolikhet får tillfälle att återkomma till i mer detalj dessförinnan.
Beträffande prospektförordningen inför man ett standardiserat beloppsundantag för prospektskyldighet i hela EU. Detta sätts till 12 miljoner EUR (gränsen är idag 2,5 miljoner EUR i Sverige). Medlemsstaterna kommer dock ges en möjlighet att sätta beloppsgränsen till 5 miljoner EUR. Därtill inför man krav på att prospekt ska utformas på ett standardiserat sätt i inom hela EU, dvs. informationen i prospektet ska följa en viss ordningsföljd, och en möjlighet att upprätta prospekt på engelska även i rent inhemska situationer. Slutligen kommer sekundäremissionsprospekt (förenklade prospekt) att utgå, EU-återhämtningsprospekt ersätts av ett EU-uppföljningsprospekt och EU-tillväxtprospekt ersätts av EU-tillväxtemissionsprospekt, som båda kommer att vara begränsade till omfånget.
Beträffande marknadsmissbruksförordningen inför man två mycket väsentliga ändringar i reglerna om offentliggörande av insiderinformation. Den första ändringen rör offentliggörande av insiderinformation som utgör ett mellanliggande steg i en process. Sådan information behöver framgent inte offentliggöras förrän i anslutning till det slutliga steget i processen. Det krävs inget beslut om att skjuta upp offentliggörandet av den insiderinformation som relaterar till det mellanliggande steget. Syftet bakom ändringen är att förhindra offentliggörandet av preliminär information som kan vilseleda investerare snarare än att bidra till en effektiv prisbildning.
Vid en transaktion ska kravet på offentliggörande inte omfatta tillkännagivande av enbart avsikter, pågående förhandlingar eller framsteg i förhandlingarna rörande transaktionen. Det är endast information som relaterar till den särskilda händelse som den pågående processen syftar till att förverkliga (en s.k. ”slutlig händelse”) som behöver offentliggöras. När det till exempel gäller en fusion bör, enligt skälen till förordning (EU) 2024/2809, informationen offentliggöras så snart som möjligt efter det att ledningen har fattat beslutet om att underteckna fusionsavtalet, när man har enats om de centrala delarna av fusionen.
För avtalsöverenskommelser bör den slutliga händelsen i allmänhet anses ha inträffat när de centrala villkoren i överenskommelsen har avtalats. Vid processer som inte pågår över tid och som rör en engångshändelse eller en rad omständigheter, särskilt när förekomsten av den händelsen eller den raden av omständigheter inte är beroende av emittenten, bör offentliggörandet ske så snart emittenten får kännedom om den händelsen eller den raden av omständigheter.
Beträffande uppskjutandet av offentliggörandet av insiderinformation ersätts det nuvarande kriteriet att uppskjutandet inte får vilseleda allmänheten till att den information som skjuts upp inte får stå i kontrast till den senaste information som emittenten offentliggjort relaterad till det aktuella ämnet. Här handlar det alltså inte om hur informationen kan uppfattas av allmänheten utan om en konkret jämförelse mellan den information som är föremål för ett uppskjutet offentliggörande och information som emittenten tidigare lämnat avseende samma fråga.
Hur det här ska förstås mer konkret är inte helt klart. Kommissionen har getts befogenhet att anta en delegerad rättsakt för att fastställa och vid behov se över en förteckning över situationer då den insiderinformation som emittenten avser att skjuta upp offentliggörandet av står i kontrast till det senaste offentliga tillkännagivandet avseende samma fråga.
Avslutande kommentarer: balans mellan attraktivitet och investerarskydd
Det övergripande syftet med förändringarna i prospektförordningen och marknadsmissburksförordningen är, som vi nämnde inledningsvis, att göra den europeiska kapitalmarknaden mer attraktiv, både för investerare och för emittenter. Förändringarna är, enligt vår uppfattning, i många avseenden positiva då de minskar bördan på emittenter och underlättar investerares beslutsfattande. Samtidigt finns det en risk att omfattande förenklingar av regelsystemet kan leda till att skyddet för investerare försämras.
Lagstiftningen måste balansera intresset av att tillhandahålla en attraktiv marknad för emittenter och intresset av att skydda investerare genom god informationsgivning och att upprätthålla allmänhetens förtroende för kapitalmarknaden.
Vi på Moll Wendén advokatbyrå följer utvecklingen med intresse och ser fram emot att se vilken effekt de nya reglerna kommer att få. Tveka inte att höra av er med era frågor eller funderingar.
Den 8 november 2024 disputerade Gunnar Bramstång, biträdande jurist på Moll Wendén, i internationell privaträtt vid Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Opponent vid disputationen var Erik Sinander, docent vid Stockholms universitet.
Gunnars avhandling har titeln Ekonomiska sanktioner i svensk internationell privat- och processrätt – Särskilt om domstols behandling av sanktionslagstiftning i internationella kommersiella avtalstvister. I avhandlingen undersöker Gunnar olika situationer där ekonomiska sanktioner träffar ett internationellt kommersiellt avtalsförhållande och hur en domstol bör hantera sanktionerna vid en eventuell tvist mellan parterna i avtalsförhållandet.
”Aktörer som bedriver kommersiell verksamhet på en internationell marknad riskerar numera att träffas av flera olika sanktionsregelverk.”
Stort grattis till doktorsexamen! Hur kommer det sig att du valde just det här ämnet?
– Tack! Idag antar stater och andra aktörer, som EU, ekonomiska sanktioner i en historiskt hög utsträckning. Det syns inte minst sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022. Aktörer som bedriver kommersiell verksamhet på en internationell marknad riskerar numera att träffas av flera olika sanktionsregelverk. Den internationella privat- och processrättens regler kan påverka vilket genomslag de här ekonomiska sanktionerna får i kommersiella förhållanden. Det är dock oklart exakt hur. Eftersom det är ett aktuellt ämne som det inte skrivits så mycket om, och som dessutom ger upphov till många intressanta internationellt privat- och processrättsliga problem, ville jag undersöka det närmare.
Vad kommer du fram till i din avhandling?
– Avhandlingen fokuserar särskilt på om förekomsten av tillämplig sanktionslagstiftning kan påverka domstolens behörighet att pröva en annars kommersiell tvist och under vilka förhållanden en domstol bör ge genomslag åt inhemska och utländska sanktioner. Några allmänna slutsatser är, något förenklat, att sanktionerna som regel inte påverkar domstolens behörighet att pröva en annars kommersiell tvist. Däremot kan de ge upphov till stor osäkerhet vid sakprövningen av tvisten. Enligt min mening bör domstolen, när den avgör vilket genomslag den ska ge åt sanktionerna, i första hand fokusera på parternas intressen i avtalsförhållandet snarare än intressena hos domstolslandet eller det land som har antagit de ekonomiska sanktionerna.
Vad bör företag som verkar på en internationell marknad vara medvetna om/tänka på när de utformar sina kommersiella avtal?
Avhandlingen finns tillgänglig via Lunds universitets forskningsportal (länk)
Högsta domstolen (HD) har nyligen klargjort en viktig fråga rörande reklamationsskyldighet vid brister i nyttjanderätten inom hyresförhållanden. HD fastslog att det inte föreligger någon allmän reklamationsskyldighet för hyresgäster för att bibehålla rätten till skadestånd vid brister i nyttjanderätten.
Omständigheterna i målet Ö 873-24 var följande. Ett bolag hyrde en lokal som drabbades av en vattenskada i mars 2021. I september 2021 framställde hyresgästen (bolaget) en skriftlig reklamation till hyresvärden. Hyresgästen begärde, genom sitt försäkringsbolag, ersättning av hyresvärden för skador på bland annat föremål som fanns i lokalen.
Frågan i målet var bland annat om en hyresgäst har en reklamationsskyldighet vid brister i nyttjanderätten gentemot sin hyresvärd, och om så är fallet, när reklamation ska framställas. HD tog utgångspunkt i 12 kap. jordabalken (hyreslagen), och förklarade att enligt 11 § och 16 § har hyresgästen rätt till ersättning för skada som uppstår om hyresvärden inte kan visa att bristen inte beror på dennes försummelse. HD tog även fasta på att hyresgästen enligt 24 § är skyldig att genast meddela hyresvärden om skador som måste avhjälpas omedelbart och utan oskäligt dröjsmål..
HD fastslog i målet att det inte föreligger någon allmän reklamationsskyldighet för hyresgäster för att bibehålla rätten till skadestånd vid brister i nyttjanderätten. Vidare framhöll HD att hyresavtalens varaktiga karaktär och den detaljerade regleringen i 12 kap. jordabalken, som redan innehåller bestämmelser om meddelandeskyldighet, talar emot att införa en reklamationsskyldighet för hyresgäster. HD ansåg således att hyresgästens meddelandeskyldighet enligt 12 kap. 24 § jordabalken i stor utsträckning tillgodoser de ändamål som en särskilt avtalad reklamationsskyldighet skulle göra. Mot denna bakgrund konstaterade HD att det inte bör föreligga en reklamationsskyldighet vid brister i nyttjanderätten.
Du kan läsa avgörandet i målet Ö 873-24 här.
HD:s avgörande klargör att hyresgäster inte behöver reklamera skador inom en viss tid för att kunna göra gällande skadeståndsanspråk mot hyresvärden. Detta innebär en förenkling för hyresgäster i deras rättsförhållande med hyresvärdar.
Har du hyresrättsliga frågor eller behöver du råd i en specifik fråga? Välkommen att kontakta Moll Wendéns fastighetsgrupp.
Moll Wendén deltar som partner på Nordic Female Invest Summit, en årlig konferens som inspirerar och samlar investerare och entreprenörer för att skapa en mer inkluderande investeringsbransch. Med fokus på att underlätta för kvinnor och minoriteter erbjuder NFIS en plattform fylld av föreläsningar, workshops och nätverksmöjligheter – allt för att ge deltagarna verktygen de behöver för att navigera i investeringsvärlden. En av Moll Wendéns advokater, Alexandra Johansson, finns på plats under konferensen. Nedan delar hon med sig av sin kunskap kring processen som en due diligence innebär.
Nordic Female Invest Summit (NFIS) är ett årligt event som sammanför investerare och entreprenörer – samt alla andra som har ett intresse för investeringsbranschen. Än idag är mångfald en utmaning när det gäller vilka som faktiskt får riskkapital, och NFIS syftar till att förändra detta. Här erbjuds en inspirerande och välkomnande miljö för de som redan är aktiva, men även för de som överväger att ta in kapital eller själva bli investerare. Den 6 november bjuds deltagarna in till föreläsningar, seminarier och workshops, och Moll Wendén deltar som stolt partner till konferensen.
Att ta in kapital såväl som att investera i ett bolag innebär oftast en djupdykning i bolagets information. Alexandra Johansson, advokat på Moll Wendén, hanterar juridiska granskningar, eller ”Due Diligence”, inför en investering eller försäljning av företag.
– En Due Diligence (DD) görs för att få koll på allt som rör företaget innan en investering, ett förvärv eller någon annan affärstransaktion. Målet är att hitta eventuella risker, bekräfta fakta och undvika obehagliga överraskningar som kan påverka affären. Det hjälper både köpare och säljare att ta välgrundade beslut och förhandla på rättvisa villkor utifrån en tydlig och komplett bild av företaget.
– I den juridiska granskningen tittar vi bland annat på:
– Processen kan variera beroende på affärens storlek och komplexitet, men den består i regel av följande steg:
– Ordning och reda är A och O! Dokumentation kan bli en tidskrävande process för en grundare som redan har fullt upp med att driva företaget. Därför är det smart att ha en bra struktur för bolagsformalia och avtal redan från start – det sparar tid och förenklar hela processen.
Konkurrensverket upprättade tidigare i år ett utkast till ställningstagande avseende förhållandet mellan LOU och de omdiskuterade ÄTA-bestämmelserna i standardavtalet AB 04. Verket beslutade dock i oktober 2024 att inte publicera ett ställningstagande utan en analys i frågan. I korthet anges det i analysen att Konkurrensverket anser att ÄTA-bestämmelserna inte uppfyller de krav på ändrings- eller optionsklausuler som uppställs i LOU, i vart fall inte utan att ÄTA-bestämmelserna kompletteras i det enskilda fallet.
Konkurrensverkets utkast till ställningstagande och analys har väckt känslor och kritiserats av branschen. Som många känner till pågår en revidering av standardavtalen AB 04/ABT 06, som enligt uppgifter från BKK är i sin slutfas och Konkurrensverket lyfter i sin analys särskilt det faktum att AB 04 gavs ut år 2004, dvs. före aktuella krav i LOU (som trädde i kraft år 2017) och upphandlingsdirektivet (som trädde i kraft år 2014). Möjligen är timingen av Konkurrensverkets analys ett försök till att förmå BKK till att anpassa AB 04 till gällande upphandlingsregler.
Värt att notera är att Konkurrensverket genom att publicera en analys gör ett lite svagare utspel än vad som tidigare väntats. En ”analys” kommer att ligga till grund för hur Konkurrensverket ser på frågan inom ramen för sitt tillsynsarbete istället för ett ”ställningstagande”, som var det som tidigare aviserades, och som hade varit styrande för Konkurrensverkets verksamhet. Det får emellertid förutsättas att den praktiska skillnaden mellan en ”analys” och ett ”ställningstagande” är försumbar, eftersom Konkurrensverkets inställning i frågan tydligt framgår även av den nu publicerade analysen.
I korthet menar Konkurrensverket att ÄTA-bestämmelserna i AB 04 inte uppfyller de krav på ändrings- eller optionsklausuler som uppställs i LOU (17 kap. 10 § LOU). Sådana klausuler måste vara klara, exakta och entydiga samt ange arten och omfattningen av ändringarna som kan komma att göras. Konkurrensverket anser sammantaget att bestämmelsen om föreskrivna ÄTA-arbeten i AB 04 kap. 2. § 3 baseras på begrepp som saknar tydlig definition och klar innebörd. Det framgår därför inte klart, exakt och entydigt när eller i vilka situationer föreskrivna ÄTA-arbeten kan bli aktuella under avtalstiden. Angående likställda ÄTA-arbeten i AB 04 kap. 2 § 4, konstaterar Konkurrensverket att det finns ”ett stort och oförutsebart utrymme” för olika bedömningar av när eller i vilka situationer ÄTA-arbeten kan bli aktuella. Bestämmelserna i AB 04 kap. 2 §§ 3–4 anses inte heller ange omfattningen av ändringarna som kan komma att göras tillräckligt tydligt. En upphandlande myndighet som beställer en ändring enbart med hänvisning till ÄTA-bestämmelserna i AB 04 riskerar därmed att göra sig skyldig till en otillåten direktupphandling.
Det är således främst offentliga beställare som ställs inför problem och som måste förtydliga ÄTA-regleringen i kommande upphandlingar om de vill kunna nyttja bestämmelserna som stöd för att genomföra en ändring. Det måste dock noteras att LOU innehåller fler ändringsbestämmelser än regeln om ändrings- och optionsklausuler och att det därmed kan finnas andra möjligheter att ändra ett entreprenadavtal/ramavtal. Enligt LOU finns även regler om kompletterande beställningar, oförutsebara omständigheter och ändringar som inte är väsentliga, om de reglerna möjliggör en ändring måste dock bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Ni kan hitta en översikt av ändringsreglerna här.
Det saknas än så länge praxis och riktlinjer för hur Konkurrensverkets analys ska hanteras praktiskt. Entreprenörerna bör vara beredda på en minskning i beställda ÄTA-arbeten från offentliga beställare, att beställarna anser att de behöver och har rätt att upphandla ÄTA-arbeten separat samt fler ”hemmasnickrade” och lokala varianter av ÄTA-reglerna i kommande upphandlingar.
Det entreprenören skulle kunna göra, för att undvika att gå miste om möjligheten att få utföra arbeten, är att under anbudsskedet ställa frågor och be beställarna att förtydliga AF-delarna och reglera ÄTA-arbeten mer noggrant i syfte att göra dem förenliga med Konkurrensverkets tolkning av LOU. I pågående projekt bör entreprenören uppmärksamma beställarna på möjligheterna att motivera ändringarna enligt LOU:s andra ändringsbestämmelser och att det endast är när det helt saknas möjlighet att ändra avtalet enligt LOU som beställaren enligt AB 04/ABT 06 har rätt att upphandla ÄTA-arbetet av en annan entreprenör, utan att samtidigt bli skyldig att ersätta den kontrakterade entreprenören för kostnader och utebliven vinst.
Konkurrensverkets analys i dess helhet hittar ni här
Om ni är i behov av fler praktiska råd är ni välkomna att kontakta Moll Wendéns entreprenad- eller upphandlingsgrupp.
Att arbeta som sommarnotarie är en möjlighet att få inblick i arbetet som advokat. Jasmine Atie studerar termin 7 på juristprogrammet vid Lunds universitet och under sommaren var hon sommarnotarie hos oss på Moll Wendén. Här delar hon med sig av sina erfarenheter och lärdomar från sommarens arbete.
– Mina intryck hittills har varit otroligt positiva, och det som har gjort ett starkt intryck på mig är den höga graden av engagemang och kompetens inom sina respektive områden som alla medarbetare uppvisar. Det har fått mig att utveckla ett verkligt intresse för affärsjuridik och bolagsrätt.
– Jag har huvudsakligen arbetat inom M&A-gruppen, men jag har även fått uppgifter från bland annat upphandlings-, entreprenad- och arbetsrättsgrupperna. Inom M&A-gruppen har jag exempelvis utfört rättsutredningar, granskat stämmo- och styrelseprotokoll samt medverkat vid upprättandet av ett prospekt. Inom de övriga grupperna har jag också haft en variation av arbetsuppgifter, där jag bland annat har sammanställt rättspraxis och granskat inlagor.
– Båda ja och nej. Innan jag började hade jag dålig koll på vad det dagliga arbetet inom en viss arbetsgrupp på en affärsjuridisk byrå innebar, och det var därför särskilt givande att få testa på de olika arbetsgrupperna. Samtidigt hade jag en viss uppfattning om vilka typer av arbetsuppgifter en jurist har, och jag tycker att denna uppfattning motsvarade mina förväntningar.
En sak som förvånade mig var hur smidigt det var att komma in i arbetet som juriststudent utan någon tidigare erfarenhet av affärsjuridik, tack vare att alla var så bra på att förklara, ge bra exempel och relevant bakgrundsinformation.
– Jag tycker att stämningen är otroligt varm och inbjudande, och det märks verkligen att de som jobbar här trivs med sina jobb, men också med varandra. Jag tycker att kulturen präglas av en stark samhörighet som sträcker sig över de olika verksamhetsgrupperna och omfattar byrån som helhet. Det är väldigt lätt att prata med alla här, och alla är öppna för att t ex bolla idéer. Jag upplever att kulturen dessutom präglas av en stark arbetsmoral och hög kompetens inom de olika arbetsområdena.
– Jag tar med mig både nyvunnen kunskap och erfarenhet från de olika arbetsgrupperna, samt en bättre förståelse för rollen som juridisk rådgivare i exempelvis transaktioner och tvister. Jag tycker att rollen som sommarnotarie har varit oerhört givande och verkligen gett mig en bra bild av hur det är att jobba på en affärsjuridisk byrå.
– För juriststudenter som är nyfikna på affärsjuridik, eller som kanske inte vet vad man är intresserad av, rekommenderar jag därför starkt att söka tjänsten som sommarnotarie på Moll Wendén. Här får man utforska olika affärsjuridiska områden. Ett annat tips är att vara öppen för att prova på alla olika typer av juridiskt arbete under studietiden, eftersom det underlättar när det är dags att välja vad man vill arbeta med på längre sikt.
Som sommarnotarie får man möjlighet att uppleva hur det är att arbeta som advokat. Klara Alvunger studerar på juristprogrammet vid Lunds universitet och under några veckor arbetade hon på Moll Wendén. Nedan kan du läsa om hennes upplevelse och vad hon har lärt sig under tiden som sommarnotarie.
– Arbetsdagarna går väldigt fort och det tycker jag säger ganska mycket om känslan på byrån och jobbet i sig. För mig har det exempelvis varit särskilt positivt att jag redan den första dagen under min sommarnotarieperiod fick dyka ner i ”riktiga” ärenden. Jag uppskattar verkligen att medarbetarna har räknat med mina idéer och perspektiv från början.
– Hittills har jag huvudsakligen jobbat med M&A-gruppen, där jag har arbetat med aktiemarknadsrätt och informationsgivning. Jag har även jobbat med tvistlösningsgruppen där jag har granskat förlikningsavtal. Inom båda dessa områden har det varit spännande att se hur juridiken används i praktiken.
– Jag visste helt ärligt inte vad jag skulle förvänta mig av livet på en affärsjuridisk byrå, men jag har blivit positivt överraskad! Det är mycket självständigt arbete och jag får uppfattningen att det råder en stor tillit kollegorna emellan att alla löser sina arbetsuppgifter. Med det sagt finns dock alltid möjlighet att ställa frågor och be om råd om något känns oklart.
– Det är en väldigt trevlig stämning på kontoret. När jag till exempel gick hem efter att den första veckan var avklarad kändes det som att jag hade varit på byrån mycket längre än så! Mina kollegor behandlade mig som att jag hade en självklar plats i gänget, från dag ett. Enligt mig präglas kulturen av en öppenhet och laganda som går utöver såväl verksamhetsgrupp som jobbtitel.
– Jag tar med mig de lärdomar jag har fått av att jobba med människor som är väldigt duktiga på det de gör. Mitt bästa råd till andra juriststudenter är att satsa på det ämnesområde du tycker är roligast och som du känner utvecklar dig, såväl professionellt som privat. Du kanske fastnar för ett rättsområde du aldrig hade trott kunde vara intressant, så ha ett öppet sinne!
Du sitter i ledningsgruppen på ditt företag och på grund av ditt brinnande intresse för AI-frågor blev du utsedd till AI-ansvarig. En dag får du ett kravbrev från ett konkurrerande företag i din mejlkorg. När du läser brevet framgår det att företaget har upptäckt att en viss bild, som de påstår är upphovsrättsligt skyddad, har använts av ert företag i olika sammanhang.
Företaget hävdar att de har rättigheterna till bilden och att ert företag därmed begår ett upphovsrättsintrång genom att använda sig av den. De hotar samtidigt med att vidta åtgärder för en intrångsundersökning. Vid en närmare granskning av bilden inser du att den har skapats med hjälp av ett AI-verktyg. Din uppgift som AI-ansvarig känns inte längre lika tacksam…
Tillgången till generativa AI-tjänster har ökat markant under senaste åren. Förhoppningen är i många fall att underlätta och effektivisera arbetsuppgifter. Samtidigt som möjligheterna med AI kan upplevas vara stora, har man som organisation ett långtgående ansvar, både för vilka AI-tjänster som används och hur systemen ska användas inom organisationen.
Med utgångspunkt i scenariot ovan har vi tagit fram några punkter som kan vara bra att tänka på när man väljer samt implementerar AI-baserade tjänster i en organisation.
Precis som alla andra IT-system så har AI-tjänster användarvillkor. För att förstå vilket ansvar man har är det viktigt att granska användarvillkoren. Utgångspunkten är ofta att organisationen är ansvarig, även i en situation där det är en medarbetare som använder en AI-tjänst privat på jobbet.
Vad säger avtalet med leverantören om ert ansvar? Som nämnts har man som organisation normalt sett ett långtgående ansvar, även om det är en enskild medarbetare som begår fel. Definiera därför tydliga riktlinjer som specificerar vad systemet ska användas till för att avgränsa ansvar och risker.
Försök också skaffa er grundläggande kunskap om hur systemet fungerar. Vi människor har ofta svårt att veta hur AI-systemet kommer fram till sitt resultat. Det vi matar in brukar beskrivas som en ”svart låda” där ett svar kommer ut, men utan vi vet vad som hänt inuti lådan (”black box”-problemet). För att få kännedom om hur ansvaret ser ut för AI-genererat material är transparens en kritisk parameter. Användare och andra intressenter måste förstå hur beslut fattas inom AI-systemet för att förhindra potentiella överträdelser.
Därutöver är det nödvändigt att tänka på de rättigheter som kan vara kopplade till den data som används. Om AI-systemet använder sig av rättighetsskyddat material utan tillstånd, kan juridiska problem för din organisation uppstå. Det gäller också för den data som systemet har tränats på, eftersom det kan påverka den output som genereras av AI-systemet. Det är därför viktigt att era riktlinjer tydligt reglerar vad för typ av data som får användas.
När det sedan kommer till output som genereras av AI-systemet, måste vi först och främst fråga oss: Vem har ansvaret för resultatet? Som användare är det lätt att drabbas av ’automation bias’: ett uttryck som innebär att vi användare litar för mycket på AI-systemets output utan att ifrågasätta den.
Frågan om ansvar omfattar också ert arbete för att kvalitetssäkra resultatet, vilket görs bl.a, genom undersökning av de rättigheter och villkor som kan vara kopplade till det resultat AI-tjänsten genererar. Om AI-systemet genererar material som är skyddat av immateriella rättigheter, måste organisationen ha klart för sig vilka rättigheter organisationen har till AI-systemets genererade output.
Utifrån det specifika scenario som beskrevs inledningsvis kan det vara relevant att göra en analys kring olika immaterialrättsliga aspekter, men också vara uppmärksam på särskilda åtgärder såsom intrångsundersökning, som kan användas av en motpart i syfte att säkra bevis om påstått brott.
Ett verk anses upphovsrättsligt skyddat när verket har skapats som resultat av en fysisk persons kreativa verksamhet eller intellektuella ansträngning. Upphovspersonen ska ha kunnat göra fria och kreativa val i skapandet av verket.
För att AI-genererat material ska få skydd krävs att skaparen använder AI-systemet som ett verktyg eller hjälpmedel som ett led i en större kreativ process, där det slutliga verket utgör ett resultat av skaparens fria och kreativa val. Det bör till exempel vara möjligt att bearbeta AI-genererat material i syfte att skapa ett verk som bygger på fria och kreativa val från skaparen.
Som utgångspunkt är du skyldig att veta att du inte begår upphovsrättsintrång när du använder material som du fått från AI-verktyget. Det är inte möjligt att freda sig genom att ange att den intrångsgörande bilden har framtagits av ett AI-verktyg.
Frågan om upphovsrättsligt skydd måste alltid bedömas i det enskilda fallet, vilket inte är mindre aktuellt i situationer där AI-tjänster använts.
En intrångsundersökning är en åtgärd som kan vidtas för att säkra bevis om ett påstått upphovsrättsintrång. Denna åtgärd kan liknas vid en husrannsakan och innebär att en domstol ger tillstånd för att undersöka en plats där det misstänks att intrångsgörande material finns. I praktiken tas beslut om intrångsundersökning utan att motparten har hörts.
Intrångsundersökning sker i företagets lokaler. Samtliga föremål och handlingar som kan antas ha betydelse för utredning om intrånget får eftersökas, men sökanden måste så gott det går precisera vad som ska eftersökas. Begreppet handlingar omfattar även elektroniska dokument, dvs. digitalt lagrad information får eftersökas.
Bedömningarna i fråga om upphovsrättsligt skydd och åtgärder såsom intrångsundersökningar är ofta komplexa områden att navigera i. Överväg därför alltid att konsultera en juridisk expert i dessa frågor som ett första steg och i syfte att hitta en lämplig strategi för den framtida processen.
Den 25 juli 2024 trädde Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD / CS3D) i kraft för att stärka skyddet för mänskliga rättigheter och miljön genom att kräva att företag visar tillbörlig aktsamhet i sin verksamhet och värdekedjor. Senast vid utgången av 2026 ska EU:s medlemsstater ha implementerat CS3D. Direktivet kompletterar det tidigare antagna Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD), som trädde i kraft i början av 2023 och innebär skärpta krav på företags hållbarhetsrapportering. Tillsammans utgör direktiven en omfattande ram för hållbarhetsrapportering och företagsansvar inom EU. Under de kommande åren behöver företag förbereda sig för nya och omfattande hållbarhetskrav.
I januari 2023 trädde CSRD i kraft. Direktivet syftar bland annat till att standardisera och öka transparensen av hållbarhetsinformation som företag rapporterar. Med CSRD utökas antalet företag som behöver hållbarhetsrapportera och omfattningen av rapporteringen.
Implementeringen av CSRD sker succesivt från och med 2025 till och med 2029 och gäller för noterade stora företag, stora företag, noterade små och medelstora företag samt vissa icke-europeiska företag sett till antalet anställda och omsättning.
Enligt CSRD ska företag rapportera i enlighet med specifika EU-standarder som täcker miljöfrågor, sociala frågor och bolagsstyrningsfrågor. Hållbarhetsrapporten ska ingå i förvaltningsberättelsen i årsredovisningen och granskas av en revisor eller annan extern granskare. De höjda kraven på hållbarhetsrapporteringen och den externa granskningen syftar till att minska riskerna för greenwashing.
Företagen behöver bland annat inkludera en beskrivning av sin affärsmodell och strategi i hållbarhetsrapporten, där det framgår vilken hållbarhetspåverkan som uppstår genom företagets affärsverksamhet. Rapporten ska också innehålla tidsbundna mål för hållbarhetsfrågor som företaget har upprättat, samt bolagsledningens roll avseende hållbarhetsfrågor och incitamentsprogram för företagets ledning kopplade till hållbarhetsfrågor. Vidare ska företagets policy för hållbarhetsfrågor redovisas, liksom hur företaget agerar för att inkorporera tillbörlig aktsamhet i verksamheten och värdekedjorna.
CS3D syftar till att stärka skyddet för mänskliga rättigheter och miljön genom att ställa krav på företag att visa tillbörlig aktsamhet i sin verksamhet och i sina värdekedjor.
CS3D omfattar tre grupper av företag inom EU, med specifika datum för när reglerna börjar gälla:
Direktivet gäller även för bolag från tredjeland vars omsättning inom EU når upp till tröskelvärdena. Företag som omfattas av CS3D måste bland annat upprätta en policy för tillbörlig aktsamhet, identifiera och hantera negativa konsekvenser för mänskliga rättigheter och miljön, samt inrätta ett klagomålsförfarande.
Företagen måste även övervaka och offentliggöra information om sina åtgärder. Små och medelstora företag omfattas inte direkt av CS3D, men kan påverkas indirekt om de är en del av värdekedjan för företag som omfattas av direktivet. Företag som inte efterlever direktivet kan komma att sanktioneras.
Ett led i att visa tillbörlig aktsamhet och bedriva en hållbar affärsverksamhet är att säkerställa att de avtal som ingås inkluderar hållbarhetsfrågor och på så vis hanterar negativa konsekvenser för mänskliga rättigheter och miljön. Tillbörlig aktsamhet ska genomsyra hela verksamheten, men det är kanske framför allt i kund- och leverantörsavtal som hållbarhetsfrågor aktualiseras och kräver inkorporering i respektive avtal.
Redovisningskrav kopplade till värdekedjan innebär att företag framöver behöver ha en strategi för leverantörsrelationer och avtalsprocesser, samt inkludera moraliska, sociala och miljörelaterade aspekter i sin utvärdering vid val av motpart och i avtalsförhandlingen i övrigt. Det räcker sällan att enbart hänvisa till en inkorporerad uppförandekod (En. Code of Conduct), utan för att visa tillbörlig aktsamhet behövs strukturerade processer där specifika hållbarhetsfrågor regleras i det aktuella avtalet.
Inom den europeiska arbetsrätten diskuteras för närvarande två frågor som gjort förvånansvärt litet avtryck i Sverige. Arbetsgivare åläggs ett större ansvar att kontrollera att arbetstagare inte arbetar för mycket, samtidigt som det genomförs åtgärder för att anställda ska ha större flexibilitet och autonomi. I artikeln diskuteras två till synes oförenliga trender och hur deras möte ter sig i ett alltmer digitaliserat arbetsliv.
Multinationella verksamheter med anställda i flera europeiska länder har sannolikt märkt av ökade krav på kontroll av de anställdas arbetstid. Med bakgrund i en dom från EU-domstolen från 2019 har många av EU:s medlemsländer infört en skyldighet att mäta arbetstagares dagliga, ordinarie arbetstid. I domen fastslog EU-domstolen att medlemsländerna är skyldiga att förpliktiga arbetsgivare att införa system som på ett tillförlitligt sätt mäter arbetstagares dagliga arbetstid. Bland annat Danmark har nyligen infört lagstiftning på grund av domen, och fler EU-länder kan förväntas att införa denna typ av regler inom kort om det inte redan skett.
Inför hösten har vi fått många frågor om hur det ser ut med liknande regler i Sverige. Den svenska lagstiftaren har dock varit tyst och det finns inte några indikationer på att denna typ av regler förbereds.
Trots inaktiviteteten från den svenska lagstiftaren kan det vara bra att överväga verktyg för att mäta anställdas dagliga, ordinarie arbetstid. Anledningen är att stora delar av den svenska arbetstidslagen utgörs av bestämmelser som påverkas av EU:s arbetstidsdirektiv, vilka ska tolkas EU-konformt.
Det finns en europeisk trend att ålägga arbetsgivare ett större ansvar för att arbetstagare inte arbetar för mycket eller på obekväma tider i för stor utsträckning. Trenden kan bl.a. ses i den ökade förekomsten av policys om rätten att koppla ner s.k. The Right to Disconnect. Denna policytyp reglerar frågor som när medarbetare ska vara kontaktbara vid distansarbete och i vilken utsträckning medarbetare förväntas bevaka sin e-postinkorg på kvällar och helger. Andra riktlinjer som denna typ av policys kan innehålla är regler för vid vilka tidpunkter på dygnet som e-postmeddelanden de facto får skickas.
Syftet med policys om rätten att koppla ner är att inte de digitala kommunikationsverktygen som de flesta vant sig vid redan (e-post, telefon, Teams, Slack, SMS etc.) ska leda till att den faktiska arbetstiden blir längre. Inte heller denna trend har nått Sverige, medan i exempelvis Frankrike och Spanien ses det som en grundläggande del av arbetsgivarens ansvar att informera sina anställda om att de inte ska arbeta utöver sina normala arbetstider.
Utomlands är det i vissa fall ett lagkrav att införa denna typ av riktlinjer. Vissa länder har till och med gått så långt att allt arbete utanför ”normala” arbetstider ses som övertid om det inte finns en policy på plats kring detta – även om arbetet sker helt på arbetstagarens initiativ. Detta kan leda till omfattande krav på övertidsersättning som arbetsgivaren saknar kontroll över.
Samtidigt som arbetsgivare åläggs ett allt större ansvar att övervaka sina anställda i syfte att undvika att de arbetar för mycket pågår ett skifte mot mer flexibla arbetsformer. Anställda efterfrågar i större utsträckning möjligheten att välja tid och plats för utförandet av sitt arbete. Under pandemin vande sig många vid hemarbete och lärde sig att uppskatta de fördelar som finns med detta. Idag är det inte ovanligt att kandidater i rekryteringssituationer ställer krav på att få arbeta hemifrån åtminstone en del av arbetstiden.
En annan del av flexibilitetstrenden är genomförandet av det så kallade balansdirektivet. Balansdirektivet är ett EU-direktiv som implementerats i svensk rätt. Direktivet har bland annat lett till en lagstadgad möjlighet för vårdnadshavare att begära (men inte nödvändigtvis beviljas) särskilda anpassningar av exempelvis arbetstider samt utökat distansarbete. Flexibilitet och möjlighet att anpassa det egna arbetsschemat har blivit en selling point för arbetsgivare på arbetsmarknaden, framför allt på tjänstemannaområdet. En annan faktor som påverkar trenden är en ökad användning av tekniska hjälpmedel som gör distansarbete allt enklare.
Vi ser två trender som tycks röra sig i motsatta riktningar. Dels utökas arbetsgivarens ansvar att kontrollera och ta ansvar för närmedarbetare arbetar, dels finns en rörelse mot att medarbetaren i större utsträckning ska få bestämma själv i dessa frågor. De två trenderna är inte praktiskt omöjliga att förena.
Arbetsgivare kan med hjälp av digitala stämplings- och övervakningssystem både kontrollera sina medarbetares arbetstid och samtidigt tillåta viss flexibilitet. De digitala hjälpmedlen kan även användas för att i större utsträckning kontrollera arbetstiden för arbetstagargrupper som tidigare ansetts omöjliga att övervaka, exempelvis fältsäljare. Däremot kan det ses som en konfrontation mellan två perspektiv på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare – dels ett utökat ansvar för arbetsgivaren att vaka över sin anställda, dels en utökad autonomi för medarbetare som ses som alltmer självständiga i förhållande till sin arbetsgivare.
Sannolikt kommer arbetsgivare framgent få fler regler att förhålla sig till och balansgången mellan övervakningsansvar och medarbetarautonomi bli allt svårare. Vi ser inte att det är omöjligt att kombinera de två trenderna ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Däremot behöver arbetsgivare vara noggranna i valet av formerna för arbetsledningen för att säkerställa att man följer gällande regler.
I början av sommaren presenterades en statlig utredning med föreslagna ändringar i jordabalken som ska möjliggöra digital signering vid överlåtelse av fast egendom. I utredningen föreslås också att avsaknaden av bevittning av en digitalt signerad köpehandling inte ska utgöra ett hinder i det efterföljande inskrivningsärendet.
Köpeavtal avseende fast egendom utgör ett av få fall inom svensk lagstiftning som föreskriver krav på skriftlig form på kontraktshandlingen. Den nuvarande lydelsen i 4 kap. 1 § jordabalken kräver att en köpehandling mellan säljaren och köparen upprättas och skrivs under. Formuleringen anses utesluta möjligheten att använda digitala signeringstjänster, såsom BankID och Freja+.
I en alltmer digitaliserad värld sker handel ofta över stora avstånd. Det har skapat en efterfrågan att smidigare kunna ingå olika slags avtal utan att parterna behöver närvara. Fastighetsmarknaden är inte ett undantag. Regeringen har därför gett en särskild utredare i uppdrag att presentera förslag på ändringar i jordabalken som ska möjliggöra digital signering av köpehandlingar avseende fast egendom.
Utredningens förslag Digitala fastighetsköp & Förköpsrätt vid fastighetstransaktioner (SOU 2024:38) publicerades i maj 2024. Utredningen föreslog en ändring i 4 kap. 1 § jordabalken i syfte att möjliggöra digital signering av fastighetsöverlåtelseavtal. I stället för att lagen föreskriver att köpehandlingen ska ”skrivas under” av säljaren och köparen föreslår utredningen att lagtextens justeras till att köpehandlingen ”[…] upprättas och skrivs under eller på annat sätt signeras av köparen och säljaren.” Denna ändring ska enligt utredningen möjliggöra användandet av digital signering vid fastighetsköp.
Utredningen föreslår att det ska ställas höga krav på säkerhetsnivån på den elektroniska signeringen. Det finns idag tre typer av säkerhetsnivåer: enkel, avancerad och kvalificerad. ”Avancerad” är den nivå som används av exempelvis BankID, men utgör än lägre säkerhetsnivå än ”kvalificerad”. Utredningen menar att digital signering av fastighetsköp bör som minst hålla nivån ”kvalificerad”.
Digitala ID-tjänster med nivån ”kvalificerad” har ännu inte fått något större genomslag på den svenska marknaden. Därför menar utredningen att möjliggörandet av digitala fastighetsköp bör vänta och sammanfalla med införandet av en statlig e-legitimationstjänst, som enligt förslaget beräknas till år 2026. Utredningen framhåller dock att frågan om säkerhetsnivå inte bör fastslås i lag. Vilken faktisk säkerhetsnivå som i slutändan godtas kan därför bli upp till regeringen eller en myndighet att avgöra.
Enligt det nuvarande tillvägagångssättet brukar säljarens egenhändiga namnteckning bevittnas av två personer. Detta är förvisso ingen nödvändighet för köpehandlingens giltighet. Vid avsaknad av bevittning ska dock lagfartsansökan förklaras vilande och säljaren ska ges möjlighet att väcka talan om ogiltighet vid domstol.
Utredningens förslag innebär att det i framtiden inte ska behövas några vittnen när köpehandlingen undertecknas digitalt, eftersom säkerheten i användandet av kvalificerade digitala signeringstjänster anses överspela behovet av vittnen. Utredningen föreslår alltså att utebliven bevittning inte ska, vid digital signering, leda till att lagfartsansökan förklaras vilande.
När utredningen nu presenterats återstår det för regeringen att granska förslaget. Om regeringen tillstyrker hela eller delar av förslaget börjar arbetet med en proposition att lägga till grund för lagändring i riksdagen. Vi på Moll Wendén bedömer att införandet av en ny lag till möjliggörande av digitala fastighetsköp kommer underlätta för flera av våra klienter, och vi välkomnar denna utveckling.
Konkurrensverket har beslutat om ett nytt ställningstagande som träder i kraft den 1 november 2024 och det finns även ytterligare förslag om nytt ställningstagande. Båda ställningstagandena berör framförallt entreprenadupphandlingar.
Konkurrensverket är en myndighet som bl.a. utövar tillsyn över offentlig upphandling. Om Konkurrensverket anser att lagar och rättspraxis inte ger tillräcklig vägledning för hur en viss fråga ska bedömas, kan Konkurrensverket upprätta ett ställningstagande som beskriver myndighetens uppfattning i frågan. Konkurrensverkets ställningstaganden är inte bindande för t.ex. domstolar, men ska enligt Konkurrensverket vara vägledande för allmänheten.
Konkurrensverket beslutade i somras om ett nytt ställningstagande (Konkurrensverkets ställningstagande 2024:1) gällande kostnadsfri tillgång till upphandlingsdokument. I ställningstagandet anger Konkurrensverket att det strider mot LOU (10 kap. 7 §) att inte tillhandahålla samtliga upphandlingsdokument kostnadsfritt, däribland standardavtal. I enlighet med Konkurrensverkets ställningstagande kan upphandlade myndigheter i framtiden inte endast hänvisa till standardavtal såsom AB 04 och ABT 06 i upphandlingsdokumenten, utan måste ge leverantörer möjlighet att ta del av dessa dokument kostnadsfritt.
Med hänsyn till hur vanligt förekommande AB 04 och ABT 06 är vid entreprenader, kommer sannolikt Konkurrensverkets nya ställningstagande innebära att upphandlande myndigheter måste formulera sina upphandlingsdokument på ett annorlunda sätt jämfört med idag. Detta framförallt mot bakgrund av att upphandlande myndigheter i regel inte har fri förfoganderätt till standardavtal och således inte har rätt att sprida materialet. Följden kan således bli att standardavtal används i mindre utsträckning än idag vid offentligt upphandlade avtal.
Om en upphandlande myndighet inte tillhandahåller samtliga upphandlingsdokument kostnadsfritt riskerar myndighetens agerande att kritiseras av Konkurrensverket i ett tillsynsbeslut. Agerandet kan också utgöra skäl för en leverantör att ansöka om överprövning av upphandlingen. Myndigheten riskerar däremot inte någon upphandlingsskadeavgift (som bl.a. är fallet vid otillåtna direktupphandlingar). Ställningstagandet träder i kraft den 1 november 2024.
Konkurrensverket har även under maj 2024 tagit fram ett förslag på ställningstagande om kraven på ändrings- och optionsklausuler i LOU i förhållande till bestämmelserna om ÄTA i standardavtalet AB 04. Huvudregeln är att ett upphandlat avtal inte får ändras under avtalstiden. Enligt LOU kan dock undantag göras i vissa fall, t.ex. om upphandlingsdokumenten från början har innehållit en ändrings- eller optionsklausul. För att vara giltig måste en sådan klausul bl.a. klart, exakt och entydigt beskriva under vilka förutsättningar som den kan tillämpas. Klausulen måste även ange omfattningen och arten av ändringarna som kan komma att göras. I AB 04 finns bestämmelser om ÄTA, dvs. ändrings-, tilläggs- och avgående arbeten.
Enligt Konkurrensverkets förslag på ställningstagande uppfyller inte ÄTA-bestämmelserna de krav på ändrings- och optionsklausuler som uppställs i LOU. Detta eftersom ÄTA-bestämmelserna är allmänt hållna och således inte tillräckligt klara, exakta och entydiga. Inte heller framgår omfattningen eller arten av ändringarna som kan komma att göras på ett tillräckligt tydligt sätt. En ändring i ett upphandlat avtal enbart med hänvisning till AB 04 riskerar därmed, enligt Konkurrensverket, att utgöra en otillåten direktupphandling. Konkurrensverket anger dock att det inte finns något som hindrar parter från att även fortsättningsvis använda sig av ÄTA-bestämmelserna, förutsatt att de kompletteras. Det får noteras att det kan vara möjligt enligt LOU att göra ändringar i ett upphandlat avtal även med stöd av andra bestämmelser än 17 kap. 10 § LOU, t.ex. vid kompletterande beställningar eller ändringar av mindre värde.
Konkurrensverkets förslag på ställningstagande gällande ÄTA-bestämmelserna har kritiserats av flertalet remissinstanser (däribland Moll Wendén). I dagsläget är det oklart om, och i sådant fall när, förslaget till ställningstagande kommer att träda i kraft. Enligt Konkurrensverket är målsättningen att slutföra arbetet med detta ställningstagande innan årsskiftet. Om ställningstagandet blir verklighet i sin nuvarande form kommer det sannolikt att behöva ske förändringar vid utformningar av entreprenadupphandlingar.
Sammanfattningsvis har Konkurrensverket på senare tid dels beslutat om ett nytt ställningstagande gällande tillgång till upphandlingsdokument, dels upprättat ett förslag på ett nytt ställningstagande gällande LOU:s förenlighet med bestämmelserna om ÄTA i AB 04. Ställningstagandena kan antas få stor betydelse för genomförandet av entreprenadupphandlingar i framtiden.
Avgöranden från Högsta domstolen spelar en central roll i tillämpningen av svensk rätt. För att ett överklagande ska tas upp till prövning av Högsta domstolen krävs att prövningstillstånd beviljas. Detta tillstånd indikerar vanligtvis den specifika frågeställning som kommer att adresseras i domstolens kommande avgörande.
Moll Wendén presenterar här några av de mest framträdande avgörandena från Högsta domstolen under det första halvåret 2024. Dessutom kommer vi att belysa några av de frågor som för närvarande väntar på att bli besvarade av domstolen.
När är en skada plötslig och oförutsedd?
I detta fall ledde ett takras till omfattande skador på ett möbelvaruhus, inklusive totalförstörelse av butiksutrymmet och förlust av egendom inuti byggnaden. Fastighetsägaren ansökte om ersättning från sitt försäkringsbolag, vilket avslog anspråket med motiveringen att skadorna inte täcktes av försäkringsavtalet. Detta ledde till att fastighetsägaren stämde försäkringsbolaget.
Högsta domstolen granskade omständigheterna kring skadan i ljuset av fastighetsägarens allriskförsäkring, särskilt med fokus på om skadorna kunde anses vara plötsliga och oförutsedda enligt försäkringsvillkoren. Domstolen fastslog att skadorna uppstod nästan omedelbart efter takras och ansåg därför att de var plötsliga. Vidare konstaterades att de faktorer som ledde till takraset, inklusive en bristfällig takkonstruktion, inte rimligen kunde ha förutsetts av fastighetsägaren, vilket gjorde skadan oförutsebar. Följaktligen bedömde Högsta domstolen att skadan täcktes av allriskförsäkringen. Du kan läsa avgörandet ”Möbelvaruhuset i Boden” – mål nr T 4849-22 här.
Rättsfallet ger även viktig vägledning om bevisbördan i försäkringstvister, det vill säga vem som måste bevisa vissa omständigheter, samt hur man ska närma sig bedömningen av skadeorsak när flera faktorer bidragit till skadan. Dessa aspekter är centrala i försäkringstvister, där det inte är ovanligt att försäkringstagare och försäkringsbolag har divergerande synpunkter.
Ska villkor om förseningsavgifter i kreditavtal förbjudas?
Konsumentombudsmannen (”KO”) väckte talan mot ett kreditföretag och begärde att kreditföretaget skulle förbjudas att ha villkor i kreditavtal som innebar att en konsument vid dröjsmål med betalning var skyldig att betala förseningsavgifter. KO menade att förseningsavgifterna stred mot bestämmelser i lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. (”inkassokostnadslagen”) och därmed var oskäliga.
Högsta domstolen kom fram till att förseningsavgifterna inte faller under inkassokostnadslagens tillämpningsområde. Följaktligen ansågs avtalsvillkoren om förseningsavgifter inte strida mot några bestämmelser i nämnda lag, vilket innebar att det inte fanns grund för att förbjuda dessa villkor. KO hade även framfört andra invändningar mot förseningsavgifterna. Eftersom dessa invändningar inte hade prövats av de lägre instanserna beslutade Högsta domstolen att återförvisa målet till Patent- och marknadsöverdomstolen för vidare bedömning.
Du kan läsa avgörandet ”Förseningsavgiften” – mål nr T 3408-23 här.
Det är värt att notera att det pågår lagstiftningsarbete för att förstärka konsumentskyddet mot riskfylld kreditgivning och överskuldsättning. I detta arbete har det framkommit att frågan om förseningsavgifter behöver utredas ytterligare i ljuset av Högsta domstolens avgörande.
Du kan läsa om lagstiftningsarbetet och hitta utredningen ”Ett förstärkt konsumentskydd mot riskfylld kreditgivning och överskuldsättning” här.
Vilken värderingstidpunkt ska användas för att bestämma hur stor ersättning som ska återgå till ett konkursbo?
I det aktuella fallet hade två bolag, A och B, ingått ett förlikningsavtal där en omfattande skuld från A till B reglerades genom att B övertog A:s verksamhet. Efter att A gått i konkurs, stämde konkursboet B med krav på återvinning av den övertagna egendomen enligt förlikningsavtalet. Under processen i tingsrätten avvecklade B den övertagna verksamheten och gick sedan även det i konkurs.
Högsta domstolen baserade sin bedömning på hovrättens slutsats att förlikningsavtalet innebar en överföring av betalning som borde återgå, och att B skulle ersätta värdet av den egendom som A hade överlämnat. Den centrala frågan för Högsta domstolen var dock om ersättningen skulle fastställas baserat på egendomens värde vid tidpunkten för förlikningsavtalets ingående eller vid tidpunkten för Högsta domstolens dom. Det var enighet mellan parterna om att egendomen var värdelös vid tidpunkten för Högsta domstolens prövning.
Högsta domstolen framhöll att huvudregeln är att ersättningen ska bestämmas utifrån värdet vid domstidpunkten, men att det kan finnas anledningar att välja en annan värderingstidpunkt. Detta kan exempelvis vara fallet om den ersättningsskyldige har vidtagit åtgärder som motiverar en annan värderingstidpunkt, eller om egendomen har gått förlorad.
Högsta domstolen fann att inga sådana omständigheter förelåg vid tidpunkten för förlikningen och att det inte heller fanns andra skäl att avvika från huvudregeln. Därför fastslogs att ersättningen skulle bestämmas vid domstidpunkten. Eftersom parterna var överens om att egendomen då var värdelös, skulle ingen ersättning utgå.
Du kan läsa avgörandet ”Frölunda Café – mål nr T 3654-22” här.
Högsta domstolens beslut understryker att det i huvudsak är konkursboet som bär risken för eventuell värdeminskning av egendom, men också har möjlighet att dra nytta av eventuell värdeökning. Beslutet betonar även vikten av att vara försiktig när man ingår avtal med företag som riskerar att hamna i ekonomiskt obestånd.
Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd för ett skadeståndsmål. I detta mål står frågan om huruvida en rådgivares eventuellt vårdslösa agerande ska bedömas i ljuset av uppdragsgivarens medvetenhet om de risker denne tagit.
I målet behandlas flera komplexa frågeställningar, inklusive om ett tidigare skuldförhållande har förnyats genom s.k. novation, om en betalning har genomförts med befriande effekt för gäldenären, samt vilken inverkan återvinning i konkurs har på tredje part.
Målet gäller fel i köpt vara (virke) och i målet aktualiseras frågorna om när köparen skulle ha undersökt virket och om köparen reklamerat felen inom skälig tid.
En talan har väckts mot staten avseende åtgärder för att nå klimatmål (det s.k. Auroramålet). Under rättegången i tingsrätten har det uppstått en frågeställning om huruvida domstolen har befogenhet att pröva målet. För att få klarhet i denna fråga har tingsrätten valt att skicka den vidare till Högsta domstolen genom en så kallad hissprövning, där Högsta domstolen förväntas ge ett avgörande.
Användningen av artificiell intelligens (AI) i byggbranschen erbjuder betydande möjligheter för effektivisering, kostnadsbesparingar och innovation. AI kan användas för att förbättra projektplanering, riskhantering, design och underhåll av byggnader. Tillsammans med Building Information Modeling (BIM) har AI potential att revolutionera branschen. Användningen av AI medför dock även juridiska utmaningar som branschen måste hantera.
Den mest centrala juridiska utmaningen är frågan om ansvar när AI-system används i byggprojekt. Enligt byggbranschens standardavtal AB 04 och ABT 06 ansvarar – i förhållandet beställare och entreprenör – den part som tillhandahållit uppgifter, undersökningsmaterial och tekniska lösningar för dess riktighet.
Om beställaren eller entreprenören överlåter till ett AI-baserat system att utföra projektering som leder till ett byggfel eller en olycka, kan det dock vara oklart vem som bär ansvaret – utvecklaren av AI-systemet, den part som använder systemet, eller den part som föreslagit att systemet ska användas. Denna osäkerhet kring ansvar kan leda till komplicerade juridiska tvister.
Användningen av AI i byggbranschen väcker även frågor om immateriella rättigheter. AI-system kan skapa nya designlösningar eller tekniska innovationer. Det är viktigt att fastställa vem som äger rättigheterna till dessa innovationer – AI-systemets utvecklare, den aktör som använder systemet, eller kanske själva AI-systemet. En viktig fråga är säkerheten avseende företagshemligheter.
Ett byggföretag som exempelvis vill upprätta anbud med stöd av AI-system vill kunna dela med sig av information från tidigare projekt och anbudsförfaranden till AI-systemet och samtidigt känna sig tryggt med att informationen inte sprids eller används till nytta för konkurrenter som använder samma AI-system.
Standardavtal och kontrakt inom byggbranschen kan behöva anpassas för att inkludera bestämmelser som specifikt adresserar användningen av AI. Detta kan inkludera bestämmelser om datadelning, ansvarsfördelning vid fel eller skador orsakade av AI, samt rättigheter till immateriella produkter skapade av AI.
AI-system i byggbranschen kan samla in och analysera stora mängder data, inklusive personuppgifter. Detta väcker frågor om integritet och dataskydd. Enligt EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR) måste organisationer säkerställa att personuppgifter hanteras på ett lagligt, rättvist och transparent sätt. Byggföretag måste därför vara noggranna med hur de samlar in, använder och skyddar data inom sina AI-system.
Med tanke på de snabba framstegen inom AI och dess växande användning i byggbranschen är det troligt att vi kommer att se mer specifik lagstiftning och reglering kring detta område i framtiden. Företag inom byggbranschen bör hålla sig uppdaterade om rättsutvecklingen relaterad till AI för att säkerställa regelefterlevnad vid nyttjandet av AI.
Sammanfattningsvis erbjuder AI stora möjligheter för byggbranschen, men det är viktigt för företag att vara medvetna om och hantera de juridiska utmaningarna som följer med dess användning. Genom att proaktivt adressera dessa frågor kan företag dra full nytta av AI:s potential samtidigt som de minimerar risken för juridiska problem.
Här kan du läsa mer om de legala utmaningarna med BIM
I takt med att Sverige förbereder sig för att implementera EU:s lönetransparensdirektiv, står arbetsgivare inför betydande förändringar. Nya krav på lönekartläggning och insyn i lönesättningen för både anställda och arbetssökande kan innebära rättsliga risker om de inte följs. Förändringarna inkluderar också förbud mot att fråga om nuvarande lön vid rekrytering och en förlängd preskriptionstid för diskrimineringsanspråk. För att undvika potentiella tvister och skadestånd är det avgörande att arbetsgivare börjar anpassa sina system och rutiner redan nu.
I kölvattnet av betänkandet Genomförande av lönetransparensdirektivet (SOU 2024:40) har Sverige kommit ett steg närmare de förändringar som implementeringen av EU-direktivet kommer medföra. Under de kommande åren planerar lagstiftaren införa nya skyldigheter för arbetsgivare – som innebär potentiella rättsliga risker om de inte följs.
De nya reglerna kommer bland annat innebära förändringar i hur lönekartläggningar ska genomföras, nya krav på rapportering av uppgifter från kartläggningarna och nya rättigheter kring insyn i lönesättningen som tillfaller både anställda och arbetssökande. Även vissa förbud föreslås, exempelvis ett förbud mot att fråga kandidater om deras nuvarande lön i samband med rekrytering.
En annan förändring som föreslås är att preskriptionstiden för anspråk på lön på grund av diskriminering bestäms till tre år. Den tvingande regeln har företräde framför de ofta kortare preskriptionstider som föreskrivs i förhandlingsordningar. Detta kan noteras som ett avsteg från den autonomi som arbetsmarknadens parter i regel försäkras genom den svenska arbetsmarknadsmodellen. Värt att anmärka är att den nya preskriptionstiden är tänkt att omfatta anspråk grundade på samtliga diskrimineringsgrunder och inte endast kön.
Det kan även påpekas att interna arkiveringsrutiner baserade på nuvarande preskriptionstider kommer behöva uppdateras, vilket sannolikt medför överväganden kopplade till dataskyddsförordningen.
I betänkandet finns även ett förslag på en ny regel om skadestånd i diskrimineringslagen (2008:567). Arbetsgivare som bryter mot förpliktelser om insyn i lönesättningen ska åläggas att betala allmänt skadestånd, det vill säga ersättning för den ideella skada eller kränkning som uppstått, och ekonomiskt skadestånd till den drabbade arbetstagaren. Därtill föreslås bevisbördan placeras så att arbetsgivare som brustit i att ge arbetstagare insyn i lönesättningen måste kunna visa att lönediskriminering inte förekommit.
Arbetsgivare måste därför vara beredda att hantera rättsliga anspråk från arbetstagare och arbetssökande som kan baseras på händelser som sträcker sig längre tillbaka i tiden än i dagsläget. Dessa förändringar kommer med stor sannolikhet att leda till en ökning av arbetsrättsliga tvister, där anställda kan kräva retroaktiv lön och skadestånd. Det kan tänkas att fackförbund kommer att föra dessa typer av tvister på kollektiv nivå för grupper av anställda, vilket kan innebära ansenliga summor.
Med tanke på att många företag är skyldiga att offentliggöra resultaten från sin lönekartläggning, öppnas möjligheter för AI-tjänster att identifiera anställda som potentiellt kan ha rätt till retroaktiv lön och skadestånd. På samma sätt som vi har sett utvecklingen inom flygindustrin, finns det potential för att en ny bransch växer fram, vilken specialiserar sig på att driva anställdas krav på retroaktiv lön och skadestånd i utbyte mot en del av det belopp som den anställde erhåller genom domstolsutslag eller förlikning.
Förändringarna föreslås träda i kraft i juni 2026. Arbetsgivare som vill utgå från en proaktiv strategi bör säkerställa att lönesättningen är väl dokumenterad och att lönekopplade beslut är motiverade utifrån objektiva, könsneutrala kriterier. Det är en god idé att redan nu se över sina lönesystem, lönekriterier och rekryteringsrutiner samt att utbilda chefer för att säkerställa att organisationen är redo inför förändringarna.
På så sätt kan arbetsgivare minimera risken för att hamna i tvister kopplade till de nya arbetstagarrättigheterna och, om en sådan tvist ändå uppstår, förbättra sina möjligheter att försvara sig i processen.
Den nya 24-månadersregeln innebär att bemanningsanställda som varit uthyrda i mer än 24 månader under en 36-månadersperiod antingen ska erbjudas tillsvidareanställning eller två månadslöner. Vilka personer som omfattas av regeln kan bli en stridsfråga i höst, och felaktiga bedömningar kan leda till kostsamma skadestånd. Företag måste nu noggrant avgöra vilka som omfattas och räkna placeringstid samt vara medvetna om att de bär risken för felbedömningar.
En ny regel (”24-månadersregeln”) som innebär att bemanningsanställda som varit uthyrda till ett kundföretag i mer än 24 månader under en 36 månadsperiod ska erbjudas en tillsvidareanställning eller betala två månadslöner trädde i kraft den 1 oktober 2022 och kommer följaktligen börja få effekt till hösten. Regeln omfattar betydligt fler än de som i vardagligt tal kallas bemanningsanställda och det är därför hög tid för alla företag som hyr in arbetskraft att se över sina skyldigheter.
Utgångspunkten är att många konsulter omfattas av den nya regeln. Två viktiga undantag från detta är egenföretagare och entreprenad. Gränsdragningen mot entreprenad, och relaterade frågor, har visat sig kunna bli en av höstens stora stridsfrågor. För tillfället lobbar olika parter för att den för dem föredragna gränsdragningen ska gälla, men det faktiska svaret lär dröja till dess Arbetsdomstolen hunnit pröva frågan.
Avgörande för bedömningen är om arbetet sker under kundföretagets kontroll och ledning eller om konsulten levererar en självständig tjänst där kundföretaget snarare intar ställning som beställare.
Som kundföretag är det ytterst viktigt att ha med sig att skyldigheten gäller gentemot konsulten och inte konsultföretaget. Oaktat vad eventuella konsultföretag eller deras arbetsgivarorganisationer förespråkar är det alltså kundföretagen som helt och fullt bär risken för en felaktig bedömning. Felaktiga bedömningar kan bli dyra då var och en av konsulterna kan rikta krav på såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd.
När man väl slutit sig till om en viss konsult omfattas av regeln eller ej uppstår nästa problem, vad innebär 24 månader? Att faktiskt arbetat tid ska beaktas är självklart. Arbetsmarknadens parter har därtill genom huvudavtalsnämnden även slutit sig till att tiden vid löpande uppdrag på hel- eller deltid ska beräknas löpande och även innefatta ledig tid, med några få undantag.
Huruvida Arbetsdomstolen kommer dela den uppfattningen eller ej återstår att se. I brist på annan ledning är det dock det bästa svaret som kan lämnas i nuläget. Beräkningen av placeringstid är av yttersta vikt, erbjudandet eller två månadslöner ska nämligen lämnas inom en månad från det att skyldigheten infaller. Missar man fönstret riskerar man såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd.
Avslutningsvis ska man även vara vaksam på eventuella värvningsförbud i konsultavtalen. Det är ytterst tveksamt att en enkel hänvisning till att tvingande lag går före avtal kommer hålla, inte minst då 24-månadersregeln rent faktiskt inte innehåller en skyldighet att värva (erbjuda anställning) – kundföretaget kan lika gärna betala två månadslöner till konsulten.
Sammantaget kan konstateras att den nya regeln kommer orsaka huvudvärk i många organisationer och lagstiftaren har inte gjort det enkelt för företag att veta vad som gäller. Förutsatt att inga värvningsförbud eller liknande finns i avtalen med konsultföretaget ska man dock ha med sig att det inte finns någon juridisk risk med att erbjuda ett anställningsavtal för mycket, medan ett missat erbjudande riskerar att leda till skadestånd.
Snart träder nya regler i hyreslagen i kraft. Ändringarna är framtagna i syfte att spegla samhällsutvecklingen och hjälpa hyresvärdar med de problem som uppstår när bostadshyresgäster försämrar tryggheten i flerfamiljshus genom kriminalitet. Vi ser emellertid risk med att det nya regelverket på lång sikt kan komma att öka otryggheten för boende i bostadsrättsföreningar.
Den 1 juli i år träder flera ändringar i hyreslagen (12 kapitlet jordabalken) i kraft. Reglerna, som kortfattat behandlas nedan, har som syfte att stärka hyresvärdars möjlighet att säga upp hyresgäster som försämrar boendemiljön genom brott.
Av nuvarande lagstiftning följer att hyresgäster ska iaktta allt som krävs för att bevara sundhet, ordning och gott skick inom en hyresfastighet. En hyresgäst ska agera så att grannars boendemiljö inte försämras, genom att exempelvis nyttja utplacerade sopkärl eller inte spela hög musik om kvällarna mer än vid enstaka tillfällen. Den hyresgäst som inte iakttar gott uppförande och som inte vidtar rättelse vid hyresvärdens anmodan därom riskerar att få sin hyresrätt förverkad.
Möjligheten för hyresvärdar att förverka hyresgäster som begår brott har dock länge varit begränsad. En sådan rätt för hyresvärden förutsätter i princip att brottet begåtts i den egna lägenheten. Vidare uppställs krav på att brottsligheten präglas av någon form av affärsmässighet. Med affärsmässighet i detta sammanhang avses olika former av illegal verksamhet kopplad till lägenheten, exempelvis genom att lägenheten nyttjas för otillåten spelverksamhet, ”svartklubbar”, illegal sprit- och narkotikatillverkning eller upplagsplats för stöldgods m.m.
Regler med motsvarande innehåll gäller för bostadsrättsföreningar enligt bostadsrättslagen.
De nya reglerna innebär bland annat att en hyresgäst åläggs ansvar att upprätthålla trygghet i hyresbostadsmiljön. Lagstiftaren har ansett det vara av vikt hur människor upplever sitt boende och hur hyresgäster påverkas av bostadens närmiljö. När lagändringarna träder i kraft ska därför brott som begås av hyresgäster i sig vara tillräckligt för att en hyresvärd ska kunna förverka hyresförhållandet, även om brottsligheten som sådan inte har en affärsmässig karaktär. En förutsättning för sådant förverkande från hyresvärden är dock att brottet begås i närområdet till den egna lägenheten och är ägnad att försämra närmiljön.
Att brottsligheten ska vara ägnad att försämra närmiljön ska, enligt regeringen, förstås som att en negativ inverkan på tryggheten ska vara en väntad följd för hyresgästen som begår brottet. Vilka exakta brott som omfattas av bestämmelsen eller vilket avstånd från lägenheten som ska vara avgörande för frågan huruvida tryggheten inom hyresfastigheten försämrats har lämnats till domstolarna att avgöra.
Det nya regelverket innebär även att hyresgästen måste tillse att andra personer som inryms i dennes lägenhet inte begår brott i närmiljön som är ägnat att försämra tryggheten för övriga boende, exempelvis ett barn till hyresgästen.
Lagändringarna som träder i kraft den 1 juli är avgränsade till hyresförhållanden. Det innebär att de nya befogenheterna inte ges till bostadsrättsföreningar, som fortsatt enbart kommer kunna förverka en kriminell bostadsrättsinnehavares nyttjanderätt enligt det gamla regelverket, d.v.s. när brottsligheten är av affärsmässig art och begås i den egna lägenheten. Att bostadsrättsföreningar inte får del av samma verktygslåda är anmärkningsvärt, särskilt då den otrygghet som lagstiftaren önskar angripa med lagändringarna naturligtvis inte är isolerad till hyresfastigheter.
Härutöver riskerar lagändringen att skapa en märklig situation för bostadsrättsföreningar på längre sikt. När hyresvärdar förverkar kriminella hyresgästers hyresrätter kommer ansvaret för den nyblivne hemlösa hyresgästen ytterst landa på kommunen. Kommunen kommer i sin tur att behöva omplacera dessa hyresgäster i sina egna hyresfastigheter eller i lägenheter som kommunen har i bostadsrättsföreningar. I en sådan situation kommer bostadsrättsföreningen vara helt beroende av att kommunen tillser att den kriminelle inte försämrar tryggheten i bostadsrättsområdet.
Frågan är dock om det överhuvudtaget kommer finnas någon vilja för kommunen att agera i en sådan situation. Kommunen kommer förvisso ha möjligheten att återigen förverka den kriminella hyresgästen med stöd av det nya regelverket. Det skulle dock innebära att kommunen ålägger sig själv ett ansvar att ordna nytt boende till den kriminelle, vilket kan medföra ett begränsat intresse för kommunen att agera på bostadsrättsföreningars klagomål.
Vi bedömer därför att den nya lagstiftningen riskerar att skapa en situation där bostadsrättsföreningar försätts i ett oangenämt limbo.
Det är omfattande förändringar på gång inom cybersäkerhet och integritet. I en tid där IT-attacker, dataintrång och ny teknik medför ny lagstiftning finns all anledning att vara både vaksam och uppdaterad. Här delar vi med oss av tre insikter som kan hjälpa till att skydda er verksamhet och säkerställa efterlevnad av aktuella lagkrav.
AI-förordningen har under våren godkänts och implementeringsfasen är i full gång. Förordningen syftar huvudsakligen till att de AI-system som utvecklas ska användas etiskt, tillförlitligt och transparent, med respekt för mänskliga rättigheter – men utan att hindra det innovationsfrämjande som tekniken kan innebära. Det är en svår balansakt.
Redan nu mullrar det på horisonten i form av rättsprocesser där AI-utvecklare stämts av rättighetsinnehavare för påstådda intrång. Det är en företeelse vi lär se mer av framöver. Trots att lagstiftningen har fokus på utvecklarperspektivet ser vi att även användare av AI-tjänster behöver agera varsamt. I det ingår att fundera över vad för slags AI vi använder, men också hur AI-tjänsten används.
Medskicket är därför att noggrant granska era avtal med de AI-tjänster ni tänker använda eller redan använder, för att få klarhet i vad riskerna kan vara. Det är även klokt att utarbeta interna riktlinjer för användningen av AI genom att upprätta en AI-policy. En välgjord AI-policy kan både säkerställa laglydnad, minska er legala risk, och bygga förtroende hos era kunder och samarbetspartners.
NIS2-direktivet, som börjar gälla senare i år, utvidgar det tidigare NIS-direktivets säkerhetskrav till fler sektorer, som hälsovård och tillhandahållare av digitala tjänster. I korthet syftar direktivet till att stärka skyddet mot cyberattacker med strängare riskanalys och säkerhetskrav. Det finns även krav på att inrätta rutiner och ange åtgärder om en säkerhetsincident inträffar. Liksom för GDPR medför direktivet höga sanktionsavgifter vid brott mot regelverket.
Det är viktigt att redan nu identifiera om ert företag omfattas av direktivet och i så fall säkerställa att ni uppfyller kraven. Exempel på sådana åtgärder kan vara att upprätta eller uppdatera era säkerhetspolicyer och incidenthanteringsplaner. Ett grundligt säkerhetsarbete minskar risken för höga sanktionsavgifter och förbättrar verksamhetens cybersäkerhet.
Ovanstående punkter har direkt anknytning till personuppgiftshantering. Även dataskyddsreglerna och tillämpningen av dem är i ständig utveckling. Sedan GDPR trädde i kraft 2018 har vi sett en utveckling generellt där kraven på en korrekt personuppgiftshantering blivit striktare. För att säkerställa efterlevnad är det avgörande att löpande granska hur er organisation hanterar personuppgifter, särskilt eftersom allvarliga överträdelser både kan resultera i utredning och höga sanktionsavgifter.
Vår rekommendation är att ni inte låter er integritetspolicy – det vill säga den information som redogör för hur ni hanterar personuppgifter – bli dammig. Verksamheter som löpande gör en översyn av sin personuppgiftshantering, som vid behov justerar sin information och utbildar relevant personal på området minskar per automatik sina legala risker. Det löpande arbetet innebär även att ni lättare kan hålla jämna steg med den tekniska framfarten, säkerställer att ni följer gällande lag och bibehåller ert förtroende hos era kunder och samarbetspartners. Skulle ni råka ut för en personuppgiftsincident ligger ni steget före, i stället för efter.
Högsta domstolen har nyligen begärt förhandsavgöranden från EU-domstolen för att klargöra tolkningen av EU: s marknadsmissbruksförordning (MAR). I två uppmärksammade fall, däribland en upphandling av elbussar och ett aktieförsäljningsfall inom spelindustrin, söker HD vägledning för att säkerställa korrekt tillämpning av reglerna.
Högsta domstolen (HD) har nyligen beslutat att tillställa Europeiska unionens domstol (EU‑domstolen) begäranden om förhandsavgörande avseende (i) hur definitionen av insiderinformation förhåller sig till offentlig handling samt (ii) om vetskapen om att en person uppförts på en insiderförteckning i sig utgör insiderinformation.
HD ansåg att det inte var klarlagt hur MAR skulle tolkas i dessa fall och att det därför fanns skäl att begära förhandsavgöranden från EU-domstolen.
Under våren 2018 deltog ett företag i en upphandling för leverans av elbussar och laddstationer till Umeå kommun. I maj 2018 fattades ett tilldelningsbeslut där en annan anbudsgivare tilldelats avtalet. Bolagets aktiekurs föll kraftigt som en konsekvens därav. Fyra personer inom bolaget åtalades för insiderbrott till följd av att de informerat varandra om utfallet av upphandlingen och sedan sålt aktier i bolaget innan utfallet offentliggjorts via ett pressmeddelande. Tingsrätten dömde bl.a. två av de tilltalade för insiderbrott, med motiveringen att informationen var att betrakta som insiderinformation fram till att bolaget publicerade ett pressmeddelande. Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast genom justering av påföljden.
Frågan som EU-domstolen ska bedöma är om det krävs offentliggörande på det sätt som anges i MAR för att information inte längre ska anses utgöra insiderinformation, dvs. frågan är om en offentlig handling är offentliggjord på ett sådant sätt att det inte längre utgör insiderinformation enligt MAR.
Ett bolag var större aktieägare i det publikt listade spelutvecklingsföretaget Starbreeze AB. Bolaget ägdes av den som var verkställande direktör i Starbreeze. Bolaget hade ett värdepapperslån hos Carnegie Investment Bank AB. Ett värdepapperslån innebär att kunden erhåller en kredit hos banken i utbyte mot att kunden pantsätter aktier i bankens depå som säkerhet (i detta fall aktier i Starbreeze).
Med anledning av att aktiekursen för Starbreeze hade fallit blev bolaget överbelånat och Carnegie började tvångsförsälja dess aktier. Kommunikationschefen i Starbreeze skickade då ett mail till Carnegie och upplyste om att Starbreezes VD precis blivit upptagen i en insiderförteckning och att aktieägaren därmed inte längre kunde sälja aktier. Mailet innehöll ingen information om skälet till att aktieägaren hade insiderinformation. Carnegie avbröt först försäljningen, men återupptog försäljningen senare samma dag.
Den huvudsakliga frågan som EU-domstolen ska bedöma är om ett meddelande om att en viss person har förts upp på en insiderförteckning och därmed är förhindrad att sälja aktier i ett bolag är av tillräckligt specifik natur för att utgöra insiderinformation, även om skälet till att personen förts upp inte framgår.
Målen är vilande i avvaktan på EU-domstolens ställningstaganden.
I takt med ökad digitalisering och artificiell intelligens kan cybersäkerhet bli en avgörande faktor vid offentlig upphandling. Det är därför av vikt att noggrant utvärdera leverantörers kompetens inom cybersäkerhet och att ställa tydliga krav i upphandlingsdokumenten för att skydda känslig information. Genom att upprätthålla en kontinuerlig dialog och genomföra oberoende revisioner kan myndigheter säkerställa högsta möjliga säkerhet och integritet i sina digitala system. Cybersäkerhet är inte bara en teknisk fråga, utan en central del i att upprätthålla det offentliga förtroendet och säkerheten.
I takt med ökad digitalisering, automatisering och robotisering och med den artificiella intelligensens intåg blir cybersäkerhet allt viktigare för svenska myndigheter, inte minst i samband med offentlig upphandling. Offentlig upphandling avser processen där myndigheter och andra offentliga organisationer anskaffar varor, tjänster och byggentreprenader. I detta sammanhang är det avgörande att säkerställa att leverantörernas system och tjänster m.m. uppfyller höga cybersäkerhetsstandarder för att skydda känslig information och infrastruktur.
Myndigheter måste inför upphandlingar utvärdera sina behov och därefter noggrant utvärdera leverantörernas cybersäkerhetskompetens. Detta innebär bl.a. att granska leverantörers tidigare erfarenheter, certifieringar och förmåga att hantera cybersäkerhetshot. Det är även av vikt att bedöma leverantörernas förmåga att uppdatera och underhålla sina system för att motstå nya och utvecklande hot.
En annan viktig aspekt är att inkludera tydliga och strikta cybersäkerhetskrav i upphandlingsdokumenten. Dessa krav bör täcka allt från datakryptering och brandväggar till incidenthantering och återställningsplaner. Genom att ställa tydliga krav kan myndigheter säkerställa att endast de leverantörer som kan uppfylla dessa höga standarder kommer att övervägas.
I vår allt mer digitaliserade värld måste cybersäkerheten således tas på allvar även om huvudföremålet för upphandlingen är analogt. T.ex. måste cybersäkerhet beaktas vid byggentreprenader om exempelvis ventilations- eller hissystem är uppkopplade och tillgängliga på distans.
Vidare är det av vikt att myndigheterna upprätthåller en kontinuerlig dialog med sina leverantörer om cybersäkerhet. Detta innebär regelbundna uppdateringar och översyner av säkerhetsprotokoll samt snabb kommunikation vid eventuella säkerhetsincidenter. En sådan öppen och transparent kommunikation bidrar till att stärka det gemensamma cybersäkerhetsförsvaret.
Myndigheter bör också överväga att implementera tredjepartsrevisioner av leverantörernas cybersäkerhetsåtgärder. Genom att anlita oberoende experter för att granska och bedöma leverantörernas system kan myndigheter få en objektiv bedömning av deras säkerhetsstatus.
För upphandlande myndigheter är det vidare av vikt att säkerställa att avtalsvillkoren speglar de risker som hoten mot digital infrastruktur innebär. Upphandlande myndigheter måste följaktligen säkerställa att det finns kontraktuella sanktioner i form av villkor om viten, förtida uppsägning m.m. för att under avtalsperioden ha möjlighet att vidta åtgärder mot leverantörer som inte följer de krav, villkor och kriterier som upphandlingen har innehållit.
Sammanfattningsvis kan cybersäkerhet vara en kritisk komponent för svenska myndigheter i offentlig upphandling. Genom att noggrant utvärdera leverantörernas cybersäkerhetskompetens, ställa tydliga krav, upprätthålla en öppen dialog och genomföra oberoende revisioner, kan myndigheter säkerställa att de skyddar sig mot cybersäkerhetshot och upprätthåller integriteten och säkerheten i sina digitala system.
Den 1 december 2023 började lagen om granskning av utländska direktinvesteringar att gälla. I och med den nya lagen är det möjligt att förbjuda utländska direktinvesteringar i svenska företag. Lagen har varit i kraft i drygt ett halvår och det står klart att lagen har ett mycket brett tillämpningsområde och att många verksamheter träffas av vad som definieras som skyddsvärd verksamhet. Eftersom lagen är relativt ny saknas dock fortfarande vägledande praxis, och det finns många oklarheter kring dess tillämpning. I denna artikel samlar vi våra erfarenheter från de första månaderna med UDI-lagen.
Lagen om granskning av utländska direktinvesteringar (UDI-lagen, eller FDI-lagen från engelskans Foreign Direct Investment) trädde i kraft den 1 december 2023. UDI-lagen innebär att den av regeringen utsedda granskningsmyndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) har möjlighet att granska och vid behov villkora eller förbjuda utländska direktinvesteringar i svensk s.k. skyddsvärd verksamhet.
Skyddsvärd verksamhet är ett brett begrepp och delas upp i sju kategorier:
Lagen har ett omfattande tillämpningsområde och många verksamheter definieras som skyddsvärda, och investeringar i sådana verksamheter kan alltså omfattas av skyldigheten att anmäla till ISP. Anmälningsskyldigheten gäller oberoende av investerarens nationalitet eller säte, innebärande att även investerare med medborgarskap eller säte inom Sverige och övriga EU kan behöva anmäla investeringar som görs i skyddsvärd verksamhet.
Nytt sedan lagens ikraftträdande är Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) föreskrifter avseende vilka verksamheter som faller inom kategorin samhällsviktiga. Samhällsviktig verksamhet är en av de mer omfattande kategorierna – om inte den mest omfattande kategorin – av skyddsvärd verksamhet.
Som en generell regel för att en verksamhet ska klassas som samhällsviktig gäller att verksamheten antingen i) har minst fem anställda eller ii) har en genomsnittlig årlig omsättning om minst fem miljoner kronor (baserat på de tre senaste räkenskapsåren) eller, om verksamheten har en kortare verksamhetstid än tre år, en årlig omsättning om minst fem miljoner kronor under föregående räkenskapsår. MSB pekar ut totalt 16 olika verksamhetskategorier som samhällsviktiga, nämligen:
Prövningen av om anmälningsskyldighet föreligger görs i två steg: bedriver det företag som är föremål för investeringen skyddsvärd verksamhet och, i så fall, omfattas den tilltänkta investeringen av anmälningsskyldighet? Om målbolaget inte bedriver skyddsvärd verksamhet behövs ingen vidare prövning av om investeringen omfattas av UDI-lagen.
Är det däremot fråga om skyddsvärd verksamhet måste avgöras om det är en investering som omfattas av reglerna om anmälningsskyldighet. En anmälan ska bl.a. ske när
En anmälningspliktig investering ska anmälas innan den genomförs. Med begreppet genomförs avses när en investerare rent faktiskt får inflytande över det företag som är föremål för investeringen. Tidpunkten för det kan variera men inflytande anses i vart fall ha uppkommit när någon form av transaktion har genomförts mellan parterna. Parterna kan således träffa avtal om investeringen innan anmälan görs, men fullföljandet av investeringen bör då villkoras av att ISP lämnar anmälan utan åtgärd eller godkänner investeringen. Likaså kan det vara möjligt att teckna aktier innan en anmälan eller i avvaktan på besked, så länge aktierna inte tilldelas eller inflytande i företaget överförs på annat sätt.
För att ISP ska ha möjlighet att pröva investeringen ska anmälan dock ske först i ett sådant skede att det finns förutsättningar för myndigheten att göra en bedömning av omständigheterna kring investeringen. En anmälan bör därför göras först när investeraren kan visa att det finns en överenskommelse om att investeringen ska genomföras i närtid, t.ex. genom ett s.k. letter of intent.
Efter en komplett anmälan ska ISP inom 25 arbetsdagar fatta beslut om att antingen lämna ansökan utan åtgärd eller inleda en granskning. Bedömer ISP att investeringen behöver granskas har de tre månader på sig att meddela beslut (sex månader vid särskilda skäl).
Om anmälningsskyldighet enligt UDI-lagen föreligger måste transaktionsprocessen ta höjd dels för tidsåtgången att förbereda anmälan, dels för tidsåtgången att invänta besked från ISP. Det är därför viktigt att frågan om anmälningsskyldighet väcks tidigt i processen inför en eventuell investering.
Även om kriterierna för anmälningsskyldighet enligt lagen är uppfyllda krävs inte en anmälan vid förvärv av aktier som vid nyemission förvärvas med företrädesrätt, så länge förvärvet sker i förhållande till det antal aktier investeraren redan äger. En investerare som i en företrädsemission endast tecknar sin pro rata-rätt omfattas alltså inte av anmälningsskyldigheten. Om en investerare däremot tecknar högre andelar än sin pro rata-rätt och därigenom förvärvar aktier och röster i ett bolag som bedriver skyddsvärd verksamhet som motsvarar eller överskrider gränsvärdena måste investeraren göra en anmälan till ISP.
Förutom detta uttryckliga undantag görs i lagen ingen distinktion mellan olika typer av investeringar eller transaktioner. Som exempel kan nämnas omstruktureringar av ägandet i ett bolag. Om en transaktion ger en juridisk eller fysisk person ett nytt inflytande eller en ny kontroll över ett bolag som bedriver skyddsvärd verksamhet kan den behöva anmälas, förutsatt att investeringen når upp till gränsvärdena i lagen. Detta gäller även om den egentliga ägaren är densamma.
Detta innebär t.ex. att även en transaktion från en fysisk person till ett helägt holdingbolag kan behöva anmälas om den når gränsvärdena, eftersom transaktionen innebär att holdingbolaget ges ett nytt inflytande i den skyddsvärda verksamheten. En sådan transaktion behöver alltså inte vara undantagen lagens tillämpningsområde.
Om ett undantag inte finns uttryckligen reglerat i lagen och det på så vis är tydligt vad som gäller bör alltid en utredning göras för att fastställa huruvida en investering är anmälningspliktig eller inte.
Lagen innehåller ingen möjlighet för investerare att göra en frivillig anmälan av en investering. En investerare ska med andra ord inte göra en anmälan ”för säkerhets skull” eller av bekvämlighetsskäl för att inte behöva ta ställning till om en viss verksamhet är skyddsvärd eller inte. Är parterna osäkra om en investering är anmälningspliktig är det rekommenderat att utreda frågan.
ISP får besluta om att ta ut en sanktionsavgift bl.a. av den som har underlåtit att anmäla en anmälningspliktig investering, gjort en investering innan ISP har fattat slutligt beslut eller genomfört en investering i strid mot ett förbud. Sanktionsavgiften kan bestämmas till lägst 25 000 kronor och högst 100 000 000 kronor.
Skulle en investering ske trots att ISP meddelat om förbud innebär det att rättshandlingen blir ogiltig. Parterna är då inte skyldiga att fullgöra sina åtaganden. Har investeringen redan genomförts när ISP meddelar ett förbud är utgångspunkten att parternas avtalsprestationer ska återgå, t.ex. genom att egendom eller pengar ska ges tillbaka till motparten.
Ett förbud måste emellertid inte innebära att ett avtal som ingåtts mellan investeraren och det företag som är föremål för investeringen blir ogiltigt i sin helhet. Delar av ett avtal som har rättsverkningar i andra avseenden, t.ex. en klausul som reglerar vad som gäller mellan avtalsparterna om ISP skulle förbjuda investeringen, är fortfarande giltiga.
Inte heller ett avtal med tredje man behöver bli ogiltigt. Har investeraren exempelvis ingått ett låneavtal med en bank för finansiering av investeringen är avtalet giltigt oberoende av ISP:s beslut – såvida ingenting annat avtalats.
UDI-lagen har, och kommer fortsätta ha, en stor påverkan på många transaktioner. Lagen är fortfarande ny och många frågor kvarstår beträffande dess tillämpning, i synnerhet i fråga om vilka verksamheter som ska betraktas som skyddsvärda. Föreligger osäkerhet huruvida en transaktion är anmälningspliktig är det som sagt att rekommendera att en utredning görs för att undvika att rättshandlingar blir ogiltiga eller drabbas av höga sanktionsavgifter.
Behöver du hjälp att utreda om en tilltänkt investering är anmälningspliktig eller hjälp att avgöra om ditt företags verksamhet är skyddsvärd, kan Moll Wendén Advokatbyrå bistå med detta. Vi hjälper även till med att upprätta en anmälan till ISP när så behövs.
Kontakta Henric Stråth eller Eira Sjösvärd för mer information.
Den 18 december 2023 antogs EU:s tolfte sanktionspaket som en motåtgärd mot Rysslands fortsatta invasion av Ukraina. Paketet inkluderar införandet av artikel 12g i Rådets Förordning (EU) 883/2014 med syftet att motverka kringgående av EU:s exportförbud och mer specifikt den situation där varor som exporteras till tredjeländer återexporteras till Ryssland. De nya reglerna medför bland annat krav på att avtal från och med den 20 mars 2024 ska inkludera en klausul där motparten förbinder sig att inte återförsälja produkter till Ryssland. Kravet medför att även existerande avtal måste ses över och eventuellt anpassas.
Genom artikel 12g införs en skyldighet för exportörer inom EU att inkludera en ”no re‑export to Russia clause” som förbjuder återexport till Ryssland och återexport för användning i Ryssland. Förbudet avser avtal som omfattar försäljning, leverans, överföring eller export av produkter eller teknik som är lämpade för användning inom luftfarts- eller rymdindustrin eller produkter såsom flygbränsle, bränsletillsatser, vapen och ammunition. Dessutom innehåller det tolfte sanktionspaketet en lista över produkter (gemensamt högprioriterade produkter) (bilaga XL till förordningen) som tidigare inte har omfattats av sanktioner.
Bilaga XL innehåller flera förbjudna produkter med dubbla användningsområden och avancerade tekniska produkter som används i ryska militära system. Exempelvis elektroniska komponenter såsom integrerade kretsar och apparater för mottagning, omvandling och sändning eller regenerering av tal, bilder eller andra data, inbegripet apparater för uppkoppling och dirigering samt produkter som är nödvändiga för tillverkning av de elektroniska komponenterna. Även en produkt som integrerat en mindre komponent där den mindre komponenten omfattas av exportförbudet genom att dess HS-kod finns listad i bilaga XL omfattas av exportförbudet.
Vid export till EU:s partnerländer, vilka framgår av bilaga VIII till förordningen, (USA, Japan, Storbritannien, Sydkorea, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Norge, Schweiz, Liechtenstein och Island) undantas emellertid kravet på införande av åtgärder i kommersiella avtal.
Från och med den 20 mars 2024 träder skyldigheten att inkludera en ”no re-export to Russia clause” i kraft. För avtal ingångna före den 19 december 2023 ska skyldigheten att införa en ”no re-export to Russia clause” inte gälla förrän den 20 december 2024 eller fram till deras sista giltighetsdag, beroende på vilket som inträffar först.
Företag uppmanas att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa efterlevnad av de skyldigheter som fastställs i artikel 12g. Skyldigheterna kompletterar tidigare publicerade listor över kritiska varor där företag redan förväntas vidta lämpliga åtgärder för att förhindra återexport till Ryssland.
För att säkerställa efterlevnad av de skyldigheter som fastställs i artikel 12g bör en ”no re-export to Russia clause” innehålla lämpliga rättsliga åtgärder som aktualiseras vid överträdelser. Åtgärderna bör vara av betydande styrka och utformade för att avskräcka aktörer utanför EU från att begå överträdelser. Exempelvis kan åtgärder innefatta en uppsägning av avtalet eller vite. Klausulen bör också identifieras som en väsentlig del av avtalet.
Utöver ovan medför de nya reglerna även en rapporteringsskyldighet för exportörer om tredjelandsmotparten bryter mot någon av de avtalsenliga skyldigheter som reglerna innebär. Så snart en exportör får kännedom om överträdelsen ska exportören underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat där de är medborgare, bosatta eller etablerade.
Den svenska regeringen har ännu inte (per den 15 mars 2024) fastställt vilken myndighet som ansvarar för att ta emot sådana rapporter. Följaktligen är den svenska regeringen den behöriga myndigheten tills dess att uppgiften delegeras till en annan myndighet.
Överträdelse av sanktionsreglerna kan medföra böter samt fängelse för styrelseledamöter eller VD.
För frågor avseende kommersiella avtal och sanktionsklausuler är ni välkomna att kontakta Mikael Karlsson, Alexandra Johansson eller Josefine Ljungberg Palm.
Den som bedriver byggverksamhet måste föra en elektronisk personalliggare över vilka som är verksamma på byggarbetsplatsen. Kravet på personalliggare infördes för att minska risken för svartarbete och stärka sunda konkurrensförhållanden. Eftersom personalliggaren innehåller uppgifter om när personer befunnit sig på arbetsplatsen gör beställare av entreprenader ibland gällande att innehållet ska redovisas då det är av betydelse för att bedöma entreprenörens rätt till ersättning för utfört arbete och nedlagd tid. Högsta domstolen (HD) har nyligen slagit fast att en beställare kan få ta del av en personalliggare i en entreprenadtvist, efter att intresset för beställaren att kunna få fram bevis ansetts väga tyngre än att skydda de personuppgifter som finns i liggaren.
Bakgrunden till tvisten
En entreprenör hade inte fått fullt betalt för sina krav avseende uppförandet av ett kontorshus. Tvisten gick till domstol där beställaren invände att entreprenören redovisat en för hög tidsåtgång i kostnadsunderlaget. För att försöka visa att entreprenören redovisat en för hög tidsåtgång begärde beställaren att få del av den elektroniska personalliggaren. Detta genom så kallad edition, vilket innebär att en part i domstol begär att få ta del av skriftliga eller digitala handlingar som kan fungera som bevisning. Entreprenören invände att personalliggaren innehåller personuppgifter och att den registrerade personalens intresse av personlig integritet väger tyngre än beställarens intresse av att få tillgång till dessa uppgifter, varför handlingen inte skulle lämnas ut. Frågan om edition överklagades till HD som konstaterade att avgörande för om personaliggaren skulle lämnas ut är en avvägning mellan beställarens intresse av att få tillgång till möjlig bevisning och skyddet av personalens personuppgifter.
EU-domstolen
Skyddet av personuppgifter regleras gemensamt inom EU, primärt genom EU:s dataskyddsförordning, förordning (EU) 2016/679 (GDPR). HD sökte därför vägledning hos EU-domstolen för att tolka bestämmelserna. EU-domstolen konstaterade att personalliggaren innehöll personuppgifter skyddade enligt GDPR, och betonade vikten av att noggrant överväga dataskyddsaspekter i denna typ av ärenden. Det konstaterades att personuppgifterna hade samlats in huvudsakligen för skattekontroll. HD instruerades därför att ta ställning till om en vidarebehandling utanför det ursprungligen tilltänkta användningsområdet vore proportionerlig. Vidare skulle HD ta ställning till om det vid ett utlämnande var möjligt att minimera spridningen av personuppgifterna.
Högsta domstolens bedömning
I enlighet med EU-domstolens vägledning beaktade HD GDPR:s principer. Beställarens intresse av att ta del av personalliggaren vägde tungt enligt HD. Tillgång till bevisning ansågs vara en förutsättning för rätten till ett effektivt domstolsskydd och en rättvis rättegång. Även den berörda personalens intresse av skydd för hur deras personuppgifter fick hanteras var beaktansvärt, och HD balanserar därför i sin dom dessa intressen mot varandra.
Personuppgifterna i personalliggaren bestod främst av namn på personalen och deras personnummer. Namnuppgifterna ansåg HD vara mindre integritetskänsliga. HD beaktade även att beställaren redan under byggtiden hade haft tillgång till personalliggaren och att personalen enligt HD:s bedömning inte direkt påverkades av utgången i tvisten. Vid en samlad bedömning slog HD fast att personalens intresse att skydda sina personuppgifter vägde mindre tungt i det aktuella fallet.
Samtidigt konstaterades att personnummer är en något känsligare personuppgift och att beställaren inte hade framfört någon argumentation om huruvida personnumren hade något bevisvärde.
HD dömde sammanfattningsvis att personalliggaren skulle lämnas ut till beställaren, men att personnummer och liknande identifieringsnummer skulle maskeras innan utlämnandet.
Granskning av personalliggare framöver
Att personalliggaren lämnades ut grundades sig alltså på rätten till ett effektivt domstolsskydd. Att få ta del av personalliggaren utanför domstol hade således krävt en helt annan grund. Det är därför fortsatt oklart om och under vilka förutsättningar uppgifterna i en personalliggare kan lämnas ut eller användas utom domstol när hanteringen är en annan än det ursprungligen tilltänkta syftet med systemet.
Eftersom i princip all personuppgiftshantering enligt GDPR kräver ett ändamål och stöd i en rättslig grund uppstår frågan om vad den senare kan vara vid en sådan utökad hantering. En rättslig grund kan vara att det föreligger samtycke från de vars personuppgifter berörs eller att det finns ett berättigat intresse av personuppgiftshanteringen. Bedömningen blir ofta beroende av vem det är som begär utlämnandet.
Att den som inrättat personalliggaren inhämtar samtycke från sina anställda lär vara svårt att stödja sig på som rättslig grund. Generellt anses anställda stå i ett beroendeförhållande till sin arbetsgivare, varför de ofta inte anses kunna ge ett frivilligt samtycke. I ett sådant fall ligger det kanske närmre till hands att överlämnandet görs med stöd av ett berättigat intresse. Här krävs noggranna överväganden.
En beställare som också är byggherre har under byggtiden rätt att ta del av personalliggaren enligt skattelagstiftningen. Det bör i praktiken vara svårt att hindra en beställare som getts tillgång till liggaren från att jämföra innehållet med den redovisade tiden i faktureringsunderlaget.
Det kan framhållas att en beställare som får ut en kopia på personalliggaren själv drar på sig ett personuppgiftsansvar i förhållande till de personer vars uppgifter finns i personalliggaren. Samtidigt kan ett sådant ansvar undvikas om beställaren i stället för att få en kopia på personalliggaren, och därigenom hanterar (behandlar enligt GDPR) personuppgifterna, nöjer sig med att få titta i personalliggaren. Skulle beställaren efter granskningen anse att det finns felaktigheter kan en tvist tas vidare till domstol, där nödvändiga uppgifter ur personalliggaren kan begäras ut som bevisning i enlighet med HD:s nya dom. Om handlingarna ges ut av domstolen och innehåller personuppgifter måste beställaren dock vara uppmärksam på det personuppgiftsansvar som hanteringen av handlingarna innebär.
Alldeles oavsett är det som vid all form av personuppgiftshantering viktigt att tydligt informera, och då ofta senast i samband med att handlingarna tas emot, om hur berörda individers personuppgifter kan komma att användas.
Domens påverkan på användningen av personalliggare
Vid en begäran om edition gör domstolen normalt inte någon bedömning av de begärda uppgifternas relevans. För att edition ska beviljas är det tillräckligt att omständigheterna talar för att handlingen som sådan i vart fall får ett visst mindre bevisvärde vid prövningen i målet. Det bör därför noteras att HD inte prövade vilken betydelse personalliggaren har som bevisning avseende omfattningen av entreprenörens arbetade tid i det aktuella målet. Denna fråga kommer i första hand att prövas av Attunda tingsrätt där entreprenadtvisten fortsatt handläggs. Entreprenören kan naturligtvis komma att framställa en rad invändningar om varför redovisade tider i personalliggaren inte återspeglar all arbetad tid i entreprenaden.
Om domstolarna fäster vikt vid innehållet i personalliggaren vid bedömningen av entreprenörens rätt till ersättning torde detta framöver kunna få betydelse för entreprenörernas vilja att ge beställaren tillgång till liggaren. Även om skattelagstiftningen ger byggherren rätt att få tillgång till personalliggaren saknas sanktioner vid överträdelse. Det kan därför uppstå svårigheter för beställare som vill satsa på egna kontroller mot svartarbete om entreprenören hindrar en sådan tillgång.
En sådan utgång kan dock även leda till att entreprenörerna har ett större incitament att säkerställa att all faktiskt arbetad tid blir registrerad i personalliggaren eftersom det skulle kunna underlätta för entreprenörerna att erhålla betalning. Detta skulle i stället kunna leda till att personalliggare bättre återspeglar verkligheten genom att entreprenörerna tillser att all tid redovisas, något som i förlängningen innebär att svartarbete blir mindre attraktivt då entreprenören riskerar att ha svårare att få betalt för tid som inte syns i liggaren.
Slutsatser
HD:s avgörande visar på vilket genomslag lagstiftaren gett skyddet av personuppgifter, och att detta skydd ofta kan behöva ställas mot andra rättsliga intressen.
Den som genom edition vill ta hjälp av domstol för att få ut handlingar, som kan användas som bevisning, bör i sin argumentation ta hänsyn till regelverket om hur personuppgifter får hanteras. Det står också klart att domstolen självmant bör göra sådana överväganden. Även den part som får en begäran om att dela med sig av information kan använda GDPR som argument för att vägra utlämnande. Det bör finnas utrymme att hävda att personuppgiftslagstiftningen begränsar skyldigheten att utlämna såväl handlingarna i sig, som de enskilda personuppgifter som handlingarna innehåller.
I fråga om just personalliggare är det fortsatt inte klarlagt om, och då under vilka former, uppgifterna i en personalliggare kan spridas på annat sätt än för systemets ursprungliga syfte. Särskilt när en domstol inte är inblandad som i det nu aktuella avgörandet. Även i dessa fall lär dock EU-rätten, och speciellt regelverket om skyddet av personuppgifter, vara avgörande för att bestämma formerna för en sådan spridning. Att GDPR och motsvarande bestämmelser är centrala i dessa överväganden står klart, och regelverket tycks vara här för att stanna.
Hela domen kan du läsa här: HD mål nr Ö 1750-20.
Zara Hellmark
Simon Wilkens
Anton Broberg Holm
Under år 2023 har antalet konkurser i Sverige ökat i förhållande till tidigare år. Att ett företag går i konkurs får inte endast konsekvenser för företaget och dess anställda utan leder även till frågor för den som på ett eller annat sätt har en relation med konkursgäldenären. Om konkursgäldenären har orsakat någon en skada är utsikterna för att få ersättning från konkursboet i regel låga. Det är därför viktigt att hålla reda på vilka möjligheter som finns för att kunna få ersättning för sin skada. En sådan möjlighet kan vara att rikta kravet direkt mot konkursgäldenärers försäkringsbolag.
Inflationen och höga räntor har lett till ett hårt företagsklimat under 2023. Enligt affärs- och kreditföretaget UC:s årliga sammanställning har antalet konkurser under året legat på de högsta nivåerna sedan finanskrisen på 90-talet. Den svenska lågkonjunkturen förespås pågå till år 2025 och osäkerhet råder när konkurstrenden kommer att vända.
När ett företag går i konkurs ska företagets tillgångar ofta fördelas mellan flera olika fordringsägare. Vanligtvis räcker inte tillgångarna i företaget för att betala samtliga skulder. Om man har ett skadeståndskrav mot ett företag som går i konkurs kan det därmed vara svårt att få ersättning från konkursboet för skadan.
I flera företagsförsäkringar ingår dock en ansvarsförsäkring som kan tas i anspråk om företaget har orsakat någon en skada. Om försäkringsersättningen utbetalas till konkursboet kan ersättningen emellertid komma att fördelas mellan flera fordringsägare och inte bara gå till den som företaget har orsakat skada.
Normalt sett är det enbart försäkringstagaren själv som kan bestämma om ansvarsförsäkringen ska tas i anspråk, men när företaget gått i konkurs har den skadelidande en egen rätt. Det finns en möjlighet för en skadelidande att rikta krav direkt mot konkursgäldenärens försäkringsbolag för att nyttja dennes ansvarsförsäkring.
Det innebär att man kan vända sig direkt till konkursgäldenärens försäkringsbolag och förhoppningsvis få ut skadeståndet den vägen. En fördel är att försäkringsersättningen går direkt till den skadelidande i stället för att riskeras att delas upp mellan fordringsägare i konkursboet.
Huvudregeln vid den försäkrades konkurs är att den skadelidande varken ska komma i bättre eller sämre läge än den försäkrade. Det innebär att den skadelidande får samma rätt till försäkringsersättning som avtalet ger den försäkrade om inte annat följer av lag eller försäkringsvillkor.
En eventuell rättsförlust för den försäkrade träffar således som huvudregel även en skadelidande som ställer direktkrav. Undantag i försäkringsvillkoren och andra begränsningar för försäkringsersättning gäller därmed även mot den skadelidande.
Det är inte ovanligt att försäkringsvillkoren innehåller krav på att en skada ska anmälas inom en viss tid. Det är därmed viktigt att försöka säkerställa att en anmälan om skadeståndskravet till försäkringsbolaget görs i rätt tid för att rätten till försäkringsersättning inte ska gå förlorad.
Det kan därför vara bra att i samband med att ett skadeståndskrav framställs också uppmana motparten att anmäla kravet till sitt försäkringsbolag eller att man på egen hand anmäler sitt krav till försäkringsbolaget så snart man får vetskap om motpartens konkurs.
Vid ingående av avtal är det relevant att kontrollera ifall motparter har en ansvarsförsäkring och villkoren för denna. Detta för att lättare kunna kalkylera eventuella risker, snabbare kunna agera och förhoppningsvis få ersättning för eventuell skada för det fall motparten går i konkurs.
En ansvarsförsäkring hos motparten innebär en större trygghet för dig. I vissa fall kan det även vara lämpligt att ett villkor tas in avtalet med motparten om en skyldighet att inneha sådan försäkring, exempelvis vid större eller långvariga projekt.
Den 1 december börjar den nya lagen om granskning av utländska direktinvesteringar att gälla. Lagen är tillämplig på företagsförvärv och andra investeringar som genomförs den 1 december 2023 eller senare. Inspektionen för strategiska produkter har utsetts till granskningsmyndighet och tar också emot anmälningar. Det nya granskningssystemet är tillämpligt oberoende av investerarens nationalitet eller säte, även investerare med säte eller medborgarskap inom EU behöver anmäla investeringar om dessa sker i skyddsvärd verksamhet.
Den 1 december 2023 börjar den nya lagen om granskning av utländska direktinvesteringar, även kallat FDI-lagen efter engelskans foreign direct investment, att gälla. I och med den nya lagen blir det möjligt att förbjuda utländska direktinvesteringar i svenska företag med skyddsvärd verksamhet om investeringarna bedöms vara skadliga för Sveriges säkerhet eller påverka allmän ordning eller allmän säkerhet i Sverige negativt.
Som utländsk direktinvestering räknas enligt lagen en investering som görs av:
Den nya FDI-lagen omfattar utländska direktinvesteringar i skyddsvärd verksamhet. Detta är oberoende av bolagsform då lagen omfattar verksamhet som bedrivs i aktiebolag, europabolag, handelsbolag, ekonomisk förening eller stiftelse med säte i Sverige, samt skyddsvärd verksamhet som drivs i enkelt bolag eller som enskild näringsverksamhet i Sverige.
Skyddsvärd verksamhet utgör ett brett begrepp och i lagen definieras ett antal områden och sektorer som skyddsvärda, mer specifikt verksamheter som:
Inspektionen för strategiska produkter (ISP) har utsetts till granskningsmyndighet och det är till ISP som anmälan om investering ska göras. Vid överträdelse av lagen kan ISP även besluta om påföljd, varav en av påföljderna är sanktionsavgift på lägst 25 000 kronor och högst 100 000 000 kronor.
ISP ska samråda med vissa andra myndigheter när en investering ska granskas. Dessa är Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Kommerskollegium, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) samt Säkerhetspolisen. MSB har också fått i uppgift att meddela vilka verksamheter som ska ses som samhällsviktiga utifrån lagens tillämpning.
Det är investeraren som är anmälningsskyldig gentemot ISP. Bolaget har dock en upplysningsplikt avseende lagen och dess tillämplighet samt en skyldighet att på ISP:s begäran tillhandahålla information som behövs för anmälan.
En anmälan ska bland annat ske när investeraren, antingen direkt eller indirekt, förfogar över röster om 10, 20, 30, 50, 65 eller 90 procent av rösterna i ett bolag. Investeraren behöver anmäla varje investering som direkt eller indirekt leder till att röstandelen uppnår ett nytt tröskelvärde. Röster som en närstående, antingen direkt eller indirekt, förfogar över ska också räknas med i vissa fall.
Även investerare med säte eller medborgarskap inom EU är skyldiga att anmäla investeringar i skyddsvärd verksamhet, dock kan dessa inte förbjudas enligt lagen i dagsläget. Företrädesemissioner är emellertid undantagna lagen.
Granskningsmyndigheten kan även på eget initiativ initiera granskning, t.ex. om en investering faller utanför ramen för lagen, men det finns anledning att anta att en investering utgör en säkerhetsrisk för Sverige. Syftet med denna möjlighet är att undvika kringgående av systemet.
Handläggningen av anmälan är uppdelad i två faser: prövningsfasen och granskningsfasen. Den första fasen innebär att ISP bedömer om investeringen i fråga skulle inverka negativt på säkerheten eller den allmänna ordningen i Sverige. Inom 25 dagar ska ISP ha beslutat om ärendet ska lämnas utan åtgärd eller om de ska inleda en granskning. Under denna fas har ISP också möjlighet att begära in mer information än det som efterfrågas i anmälningsformuläret.
Om ISP bedömer att investeringen behöver granskas har de tre månader på sig att meddela beslut (vid särskilda skäl kan tiden uppgå till sex månader). ISP har möjlighet att begära ut information från andra myndigheter samt kommuner och regioner. Det föreligger en skyldighet för investeraren och det bolag som är eller har varit föremål för investeringen att tillhandahålla ISP med uppgifter eller handlingar som behövs för att genomföra granskningen.
Efter att granskningen är genomförd meddelar ISP sitt beslut. I de fall ISP bedömer att investeringen kan påverka säkerheten eller den allmänna ordningen i Sverige negativt ska den förbjudas. Investeringen ska godkännas om det inte föreligger skäl att förbjuda den. För att inte hindra utländska direktinvesteringar i högre grad än nödvändigt kan en investering också godkännas med villkor, förutsatt att riskerna med investeringen kan minskas till en godtagbar nivå.
Genomförs en investering utan att anmälningsskyldigheten uppfylls, alternativt att en investering genomförs i strid mot ett förbud, kan ISP besluta om en sanktionsavgift.
FDI-lagen kommer ha stor påverkan vid förvärv i svenska bolag som genomförs efter den 1 december 2023 (även om avtal har ingåtts tidigare). För många verksamheter och investerare kommer det att vara nödvändigt att bland annat göra överväganden angående vad som anges nedan.
Behöver du hjälp vid kapitalanskaffning? Läs mer om vad vi kan hjälpa dig med inom kapitalmarknad och publik M&A här.
Högsta domstolen (HD) har meddelat prövningstillstånd i frågan om försäljning på internet av alkoholdrycker med leverans från Danmark till konsumenter i Sverige står i strid med det svenska alkoholmonopolet. Eftersom Patent- och Marknadsdomstolen och Patent- och Marknadsöverdomstolen i sina avgöranden kom fram till skilda slutsatser, och mot bakgrund av att ett flertal bolag bedriver sådan försäljning i Sverige, får det anses vara av vikt att HD klargör rättsläget.
Sedan år 2007 har det genom det s.k. Rosengrenmålet varit tillåtet för privatpersoner att genom privatimport föra in alkoholdrycker från ett annat EU-land till Sverige under förutsättning att alkoholen är avsedd för personligt bruk.
HD beslutade i december 2022 att meddela prövningstillstånd i frågan om försäljning av alkoholdrycker på internet, som levereras från Danmark till konsumenter i Sverige, utgör detaljhandel i strid med det svenska alkoholmonopolet. Parterna i målet är Systembolaget å ena sidan, och två bolag som ingår i samma koncern, ett danskt dotterbolag samt ett svenskt moderbolag, å andra sidan.
Prövningen av frågan är angelägen eftersom det har blivit alltmer populärt med privatimport av alkoholdrycker via internet till konsumenter i Sverige samt att det finns en rad olika bolag som tillhandahåller tjänsten. Systembolaget driver ytterligare en liknande talan mot ett sådant bolag, där målet tills vidare har vilandeförklarats av Patent- och marknadsöverdomstolen i väntan på prövningen av detta mål i HD.
En given rättslig utgångspunkt är att det enligt alkohollagen (2010:1622) endast ska finnas ett bolag för detaljhandel med alkoholdrycker, nämligen Systembolaget. Inga andra bolag får bedriva handel med alkoholdrycker i Sverige.
I det här fallet blir dock även e-handelslagen[1] aktuell, i vilken e-handelsdirektivet[2] har genomförts. Direktivets syfte var att undanröja vissa rättsliga hinder som ansågs hämma utvecklingen av e-handeln samt säkerställa fri rörlighet för bl.a. sådana tjänster inom EES. E-handelslagen är dock även tillämplig när tjänster tillhandahålls till stater utom EES, vilket ger den ett bredare tillämpningsområde än direktivet.
I lagen och direktivet stadgas den s.k. ursprungslandsprincipen. Denna princip ska enligt praxis från HD tolkas så att det är lagen i det land där den som tillhandahåller tjänsten är etablerad som ska tillämpas på tjänsterna. Detta gäller även i de fall som tjänsterna helt eller delvis riktar in sig mot mottagare i någon annan stat inom EES. Var en tjänsteleverantör är etablerad enligt e-handelslagen bedöms utifrån var näringsverksamheten utövas.
Enligt direktivet kan dock en medlemsstat i vissa fall ändå vidta åtgärder mot en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat men som helt eller till största delen riktar sin verksamhet mot den första medlemsstatens territorium. Detta gäller under förutsättning att etableringsorten har valts i syfte att kringgå den lagstiftning som annars hade gällt för tjänsteleverantören om denna hade haft etablering i den första medlemsstaten.
Patent- och marknadsdomstolen fann mot bakgrund av hur e-handelsverksamheten är organiserad att det danska dotterbolaget är etablerat i Sverige. Detta med anledning av att marknadsföringen och tillhandahållandet av verksamheten i princip uteslutande har riktat sig mot konsumenter i Sverige och att en förutsättning för att kunna beställa alkohol har varit att konsumenten har en adress i Sverige. Vidare har det danska dotterbolagets huvudsakliga arbetsstyrka bestått av personer som även är verksamma inom det svenska moderbolaget. Därtill är det dotterbolaget som via svensk kundtjänst hanterat ångerrätt, reklamationer och kontakt med kunderna.
Domstolen fann att det inte var tillräckligt att dotterbolaget är registrerat i Danmark och att dess lagerhållning sker i Danmark för att etableringsorten ska anses vara där. Mot denna bakgrund saknades det förutsättning att tillämpa ursprungslandsprincipen avseende dotterbolagets tillhandahållande av tjänster och svensk rätt skulle tillämpas på bolagets marknadsföring utan hinder av vad dansk rätt föreskriver.
Gällande dotterbolagets marknadsföring fann Patent- och marknadsdomstolen att försäljningen på bolagets webbplats utgjorde marknadsföring och att marknadsföringen var otillbörlig eftersom den bl.a. ger intryck av att bolagets försäljning är laglig enligt alkohollagen.
Mot denna bakgrund behövde domstolen även pröva om alkohollagen är förenlig med EU-rätten. Vid prövningen mot artikel 37 i EUF-fördraget fann Patent- och marknadsdomstolen att alkohollagen inte strider mot EU-rätten och hänvisade till tidigare praxis från EU-domstolen.
Slutligen meddelade domstolen vitesförbud mot både det danska dotterbolaget och det svenska moderbolaget eftersom domstolen ansåg att det inte finns en klar skiljelinje mellan respektive bolag. Detta innebar att marknadsföringen av verksamheten förbjöds, vilket i praktiken medför ett förbud för bolagen att bedriva försäljning av alkoholdrycker i Sverige. Vitet bestämdes till en miljon kronor.
Patent- och marknadsöverdomstolen kom i stället till motsatt slutsats och fann att bolagen inte använt otillbörlig marknadsföring genom att ha marknadsfört alkoholdrycker för försäljning till konsumenter i Sverige.
Inledningsvis konstaterade domstolen att det tydligt framgår av köpevillkoren och orderbekräftelser att det är det danska dotterbolaget som ansvarar för webbplatsen och att det är med dotterbolaget som kunderna ingår köpeavtalet. Domstolen fann att det inte visats annat än att det varit just dotterbolaget som varit den part som ingått avtal med kunderna.
Vidare fann Patent- och marknadsöverdomstolen att det var utrett att dotterbolaget sedan bolagets start har varit registrerat och haft sitt säte i Danmark. Därtill har bolaget haft sitt varulager för alkoholdrycker och åtminstone en anställd i Danmark. Redan dessa omständigheter ansåg Patent- och marknadsöverdomstolen gav tillräckligt stöd för att dotterbolaget är etablerat i Danmark. Enligt domstolen förelåg inte omständigheter som visade att dotterbolaget även är etablerat i Sverige. Inte heller ansåg domstolen att det fanns utredning som visade att dotterbolaget är ett skal och att bolagets verksamhet egentligen sköts av det svenska moderbolaget.
Patent- och marknadsöverdomstolen fann att det inte var visat att dotterbolagets etablering i Danmark utgjort ett otillbörligt kringgående av svensk lagstiftning som är att bedöma som ett missbruk. Detta mot bakgrund av bl.a. att EU-domstolen slagit fast att det inte utgör missbruk av unionsrätten att bilda ett bolag i en viss medlemsstat i syfte att omfattas av en gynnsammare lagstiftning.
Genom e-handelslagens bestämmelser fann Patent- och marknadsöverdomstolen att bolaget har rätt att, utan hinder av svenska regler, tillhandahålla tjänsten till mottagare i Sverige. Alkohollagens bestämmelser får alltså inte begränsa dotterbolagets fria rörlighet och försäljningen ska därmed tillåtas.
Avslutningsvis framhöll domstolen att bestämmelserna om detaljhandel i alkohollagen inte omfattar försäljning utomlands till konsument i Sverige. Domstolen ansåg att det inte förelåg några omständigheter som visade att dotterbolaget bedrivit olaglig detaljhandel i Sverige, såsom genom exempelvis den omständigheten att leverans av alkoholdryckerna varit inkluderat vid försäljningen.
Sammanfattningsvis fann Patent- och marknadsöverdomstolen att bolagen inte använt otillbörlig marknadsföring genom att ha marknadsfört alkoholdrycker för försäljning till konsumenter i Sverige och ogillade därför Systembolagets talan i den delen.
Som beskrivits ovan har första instans och andra instans kommit till skilda slutsatser vid prövningen av målet. Även om Patent- och marknadsöverdomstolens avgörande gäller tills vidare kan det konstateras att rättsläget kommer vara oklart tills HD har meddelat dom. Att Patent- och marknadsöverdomstolen öppnade upp för ett överklagande att prövas av HD visar på frågornas betydelse, inte minst för parterna i målet, men även för andra kommersiella aktörer och privatpersoner. Enligt den tidsplan som HD har gjort upp planeras föredragning alternativt huvudförhandling att hållas i slutet på april 2023.
[1] Lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.
[2] Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden.
Från och med den 1 oktober 2022 tillämpas de nya reglerna i LAS som på flera håll har beskrivits som den största arbetsrättsliga reformen i modern tid. Hur stora förändringar det kommer att innebära i praktiken återstår dock att se. Vad som står klart är i vart fall att de nya reglerna kommer att innebära en ökad administration för många HR-avdelningar. Två viktiga nyheter i LAS som man som arbetsgivare behöver ha koll på och tänka strategiskt kring förtydligas närmare nedan.
Genom att anställningsformen allmän visstidsanställning ersätts av särskild visstidsanställning blir startsträckan till en tillsvidareanställning hälften så lång som tidigare. Redan efter 12 månaders arbete under den senaste femårsperioden omvandlas den särskilda visstidsanställningen till en tillsvidareanställning.
Om en särskild visstidsanställning ingås efter den 1 oktober 2022 och den anställde tidigare haft en allmän visstidsanställning, så får den anställde tillgodoräkna sig tid i allmän visstidsanställning från och med den 1 mars 2022. I praktiken innebär detta att en person som haft en allmän visstidsanställning från den 1 mars 2022 till den 1 oktober 2022 och sedan får särskild visstidsanställning efter 1 oktober 2022 hos samma arbetsgivare, får sju månaders ”gratis” anställningstid för att snabba på omvandlingen till en tillsvidareanställning. En visstidsanställd arbetstagare som arbetat i minst nio månader under en treårsperiod har också företräde till en ny visstidsanställning.
Något som kan vara lätt att missa är att en person som har tre eller flera korta visstidsanställningar under en och samma månad, får tillgodoräkna sig mellantiden som anställningstid. Tre enstaka arbetsdagar under en månad kan alltså bli en månads anställningstid. Denna regel kan komma att innebära en ytterligare rotation av behovsanställd personal.
Vid uppsägning på grund av arbetsbrist måste arbetsgivaren beakta reglerna om turordning som baseras på arbetstagarnas anställningstid hos arbetsgivaren. Innan nya LAS trädde ikraft kunde arbetsgivare med högst tio anställda undanta två arbetstagare som ansågs vara av särskild betydelse för den fortsatt verksamheten. Genom nya LAS utökas denna möjlighet. Detta innebär att alla arbetsgivare, oavsett antalet anställda, numera har möjlighet att undanta upp till tre personer innan turordningen fastställs.
Om arbetsgivaren använder sig av undantagsmöjligheten får inga nya undantag göras under nästkommande tremånadersperiod. Från det att den första uppsägningen gjordes gäller alltså en tremånadersspärr som hindrar arbetsgivaren från att göra fler undantag, oavsett om man väljer att undanta en eller tre personer. Det är inte möjligt att ”spara” sina undantag till nästa omgång av arbetsbristuppsägningar.
Precis som tidigare är det upp till arbetsgivaren att avgöra vem som är av särskild betydelse för den fortsatta verksamheten och som därmed ska undantas. Ur ett strategiskt perspektiv bör man inte undanta någon som ändå skulle haft en säker plats i turordningen även om personen är av särskild betydelse för den fortsatta verksamheten.
Sammanfattningsvis innebär de nya reglerna om särskild visstidsanställning att man som arbetsgivare redan från start behöver ha ett tydligt system för översikt av visstidsanställdas anställningstid och omvandlingstidpunkter. Med anledning av de nya undantagsreglerna vid uppsägningar på grund av arbetsbrist, som innebär nya möjligheter för alla bolag oavsett storlek, bör man också noga överväga vilka medarbetare som är av särskild betydelse för verksamheten för att säkerställa att viktig nyckelkompetens stannar i bolaget.
Standardavtalen spelar en stor och viktig roll för den svenska byggbranschen. Samtidigt har avtalens nuvarande utformning fått en del kritik, bland annat på grund av den otydlighet som vissa bestämmelser innebär vid praktisk tillämpning. Under hösten 2016 påbörjades en revidering som fortfarande pågår. Frågan om kostnadsändringar under pågående entreprenader är en sådan del som, givet det senaste årets händelser, hade behövt ett förtydligande.
Standardavtalen AB 04 och ABT 06 och dess föregångare har haft stor betydelse för den svenska byggbranschen. De har länge varit en utgångspunkt för de avtal som ingåtts avseende bygg-, anläggnings- och installationsentreprenader. Under de snart 20 åren som förflutit sedan standardavtalen började tillämpas har dock kritik riktats mot deras innehåll, framför allt mot vissa bestämmelsers otydlighet samt bristande anpassning till den dispositiva rätten. Hösten 2016 påbörjades en revidering av standardavtalen i syfte att klargöra dessa frågor och uppdatera bestämmelserna mot bakgrund av förändrade och nya förutsättningar.
Revideringsarbetet utförs av företrädare för beställare, entreprenörer, installatörsföretag och konsulter och leds av Byggandets Kontraktskommitté (BKK). Arbetet pågår ännu men BKK uppger att arbetet är långt framskridet. Det pågår dock förhandlingar om vissa frågor och det kvarstår bland annat att enas om hur årsomsättningsrabatter ska hanteras i de kommande standardavtalen, en fråga som enligt BKK har visat sig vara särskilt svårlöst.
När parterna enats om ett färdigförhandlat utkast kommer utkastet att vara föremål för en öppen remissrunda som är tänkt att pågå i ca tre månader. Därefter återstår en slutberedning av inkomna synpunkter och en slutlig förankring hos BKK innan nya avtal kan ges ut. Det finns ännu inget fastställt datum för när remissrundan kommer att påbörjas, den förväntas dock inte påbörjas innan årsskiftet 2022/2023.
En fråga som vi hoppas får ett klargörande i de nya standardavtalen är hur oförutsedda kostnadsökningar på exempelvis material och andra förnödenheter ska fördelas mellan parterna. Det är en fråga som fått omfattande uppmärksamhet under det gångna året och de nu gällande standardavtalen ger inte den vägledning som parterna efterfrågar. Det framgår idag att en ”oförutsedd” och ”väsentlig” påverkan på kostnaden för entreprenaden kan föranleda prisändring men det framgår inte direkt av bestämmelserna hur de ska tillämpas.
Det finns inte heller någon omfattande rättspraxis som anger när kriterierna är uppfyllda, utan detta har till stor del fått lösas genom intensiva förhandlingar mellan parterna i varje enskilt fall. En tendens som vi sett är också att parterna försöker undvika att hamna i de svårtillämpade reglerna genom att i nya avtal i allt större grad föreskriva att entreprenörens ersättning ska indexregleras, ofta genom tillämpning av Entreprenadindex som idag fastställs av Statistikmyndigheten SCB.
SCB fattade dock i oktober 2022 ett inriktningsbeslut innebärande att myndigheten har för avsikt att avveckla sina indexuppdrag, omfattande fastställandet av Entreprenadindex. Med hänsyn till den ökade användningen av indexreglering som vi sett under året har vi förståelse för att beslutet väckt viss oro i branschen. SCB kommer under alla förhållanden att tillhandahålla Entreprenadindex under hela 2023 men vad som händer därefter är ännu inte klarlagt. Det återstår således att se om SCB kommer att fatta ett slutligt beslut om avveckling, om Entreprenadindex därefter kommer att fastställas via en ny leverantör och om detta påverkar tillämpligheten av och byggbranschens inställning till Entreprenadindex.
I november 2022 meddelade Trafikverket ett beslut som väckt uppmärksamhet. Myndigheten beslutade att anta en handledning för hur myndigheten utifrån AB 04 och ABT 06 ska hantera ökade kostnader i pågående kontrakt för att uppnå en likvärdig hantering av krav på ersättning från sina entreprenörer. Trafikverkets handledning anger att ersättning ska betalas ut för den del av kostandsändringen som överstiger 2,5 procent av entreprenadsumman. Regleringen för kostnadsökningen görs vid avslutat kontrakt, men Trafikverket öppnar upp för en möjlighet att hantera kostnadsökningar under kontraktstiden genom a conto-betalningar.
De reviderade standardavtalen som förhoppningsvis innehåller efterlängtade klargöranden dröjer således ytterligare. Tills vidare får frågan om kostnadsökningar i pågående projekt hanteras utifrån de oklarheter som föreligger. Vi kan dock troligen förvänta oss en viss påverkan av Trafikverkets, Sveriges största beställare, ställningstagande. Oavsett om Trafikverkets beslut ligger i linje med hur AB 04 och ABT 06 verkligen ska tolkas kan det bidra till utvecklandet av en branschpraxis som kan ge en viss stabilitet i avvaktan på tydligare avtal. Förhoppningsvis kommer även ett klargörande kring Entreprenadindex inom kort.
2022 har varit ett turbulent år och turbulensen kommer troligen fortsätta under 2023, men 2023 är förhoppningsvis året då vi får svar på en del av de frågor som ställts på sin spets under året som varit.
AB 04/ABT 06 kap 6 § 3 och prishöjning – när kan avtalat pris justeras?
Entreprenadindex och kostnadsökningar i byggbranschen
Enligt GDPR kan – något förenklat – standardavtalsklausuler användas som stödför att överföra personuppgifter mellan EU/EES och ett tredjeland. Klausulerna behöver dock i regel kompletteras med andra tekniska skyddsåtgärder, t.ex. avancerad kryptering. Det är Europeiska kommissionen som tar fram eller godkänner standardavtalsklausuler och de finns tillgängliga på Kommissionens hemsida.
De uppdaterades senast den 4 juni 2021, och företag som fortfarande använder gamla standardavtalsklausuler (äldre än den 4 juni 2021), behöver uppdatera till en ny version senast den 27 december 2022.
Publicerad 17/10 kl 12:29, uppdaterad 25/10 kl 13:01.
Den senaste tidens kostnadsökningar på material och varor påverkar såväl pågående entreprenader som entreprenörers förutsättningar att lämna anbud avseende nya projekt. Standardavtalen AB 04 och ABT 06 innehåller visserligen regler för att hantera riskfördelningen avseende oförutsedda kostnadsökningar, men bestämmelserna är idag svårtillämpade och vägledande praxis för hur de ska tolkas saknas. Då standardavtalen inte ger ett tydligt svar på om, när eller hur en prisjustering ska ske är det många aktörer som väljer att hantera och balansera risken utifrån pågående prisökningar genom att avtala om indexreglering, tex. genom användande av Entreprenadindex.
Indexreglering innebär att parterna använder ett index, ett slags jämförelsetal, för att beräkna en kostnadsförändring mellan två tidpunkter. Råd om hur man bör resonera vid utformandet av en indexreglering efterfrågas allt oftare, av såväl beställare som entreprenörer.
Genom indexreglering kan parterna i ett entreprenadavtal justera kontraktssumman eller andra avtalade priser mot förändringar i ett avtalat index. Indexregleringen syftar till att bibehålla den affär som parterna ingått vid kontraktstecknandet trots att förutsättningarna har ändrats. Med det menas att ingen av parterna ska vinna på en indexreglering men ingen ska heller förlora på att tillämpa prissättningsmodellen. Tillämpning av index är ingen garanti för att entreprenören får täckning för hela sin ökade kostnad, men bör i normalfallet vara både arbetsbesparande och tvistehämmande vilket gynnar båda parter.
Entreprenadindex är ett av flera index som kan tillämpas vid kostnadsreglering i bygg- och anläggningsentreprenader. Indexet innehåller ett stort antal indexserier (littera) som även delas in i huvud-, under- och basgrupper. För att skapa en indexreglering som nära följer kostnadsändringarna bör man överväga att dela upp kontraktssumman på olika huvud-, under- eller basgrupper så att regleringen i så stor utsträckning som möjligt återger vilken typ av entreprenad det är fråga om.
Vid tillämpningen jämförs varje huvud- eller undergrupps basmånads (anbudsmånads) indextal med indextalet i den månaden som arbetet utförs. Regleringen sker månadsvis och hänsyn kan tas till eventuella förseningar, med undantag för försening som uppstår mellan anbudsgivning och byggstart som parterna får reglera särskilt. Vid osäkerhet kring beräkningen kan parterna med fördel använda sig av tillämpningsföreskrifterna för Entreprenadindex.
Entreprenadindex beskrivs ofta som ett opartiskt och objektivt verktyg eftersom indextalen fastställs av SCB. Även om metoden för regleringen har tagits fram av representanter från både beställar- och entreprenörsidan (Kommittén för entreprenadindex, tillsatt av Byggandets Kontraktskommitté (BKK)) så sker SCB:s fastställande av indextalen i samråd med företrädare för entreprenörsidan (Byggföretagen och Installatörsföretagen).
Objektiviteten har ifrågasatts med hänsyn till att indextalen fastställs utifrån inhämtade prisuppgifter från leverantörer och ledande företag inom branschen i stället för transaktionsdata. I en rapport från Konkurrensverket fastslås exempelvis att verket inte kunnat bedöma om Entreprenadindex motsvarar den verkliga kostnadsutvecklingen för byggmaterial. Verket framhöll även att prisuppgifter som inhämtas från marknadens aktörer kan ifrågasättas eftersom aktörerna skulle kunna agera i egen sak och rapportera en högre prisuppgift till SCB för att själva kunna begära ett högre pris för sina varor vid förhandlingsbordet. Konkurrensverket rekommenderar därför för närvarande att bredare index tillämpas.
Om de risker som Konkurrensverket identifierat är verkliga sådana är i dagsläget okänt och Entreprenadindex har fått ett brett genomslag i byggbranschen. Bland annat Trafikverket, en av Sveriges största och därmed en ledande beställare av entreprenader, använder sig i stor utsträckning av Entreprenadindex, (se exempelvis Information till Trafikverkets leverantörer om hantering av kostnadsökningar eller Kostnadsreglering i kontrakt).
Byggbranschens parter kan dock välja att indexreglera priser utifrån andra index, exempelvis Byggkostnadsindex för byggnader (BKI) eller Konsumentprisindex. Byggkostnadsindex för byggnader (BKI) mäter förändringen av entreprenörens kostnad respektive byggherrekostnaden för produktionsfaktorer i bostadsbyggande såsom material, löner, maskiner, transporter m.m. medan
Konsumentprisindex (KPI) mäter de priser som konsumenter faktiskt betalar på den inhemska marknaden och anger ett genomsnitt baserat på ett antal representantprodukter vars prisuppgifter inhämtats direkt eller indirekt från butiker i Sverige.
Vår uppfattning är att vare sig BKI och KPI ger en rättvisande bild av hur priserna på byggmaterial utvecklar sig och att de därför som huvudregel är mindre lämpade för reglering i ett entreprenadavtal.
Avtalsfrihet råder dock varför andra avtalslösningar för att ändra avtalat pris på grund av kostnadsökningar också är möjliga. Reservationer i anbud till privata beställare kan t.ex. göras för att priset ska omförhandlas eller justeras om kostnaden för ett visst material ändras på ett visst överenskommet sätt. Även blandformer mellan fast pris och löpande räkning förekommer.
Den 8 oktober 2022 fattade SCB ett inriktningsbeslut innebärande att myndigheten har för avsikt att avveckla sina indexuppdrag, omfattande Entreprenadindex. Beslut om avveckling väntas i slutet av 2022 och SCB kommer i samband med ett eventuellt beslut att lämna information om en avvecklingsplan.
SCB kommer under alla förhållanden att tillhandahålla Entreprenadindex under hela 2023. Vad som händer därefter är ännu inte klarlagt och det återstår att se om SCB kommer att fatta ett slutligt beslut om avveckling, om Entreprenadindex därefter kommer att fastställas via en ny leverantör och om detta påverkar tillämpligheten av och byggbranschens inställning till Entreprenadindex.
Inom byggbranschen finns ett stort intresse för att hitta gemensamma lösningar för att hantera pågående prisändringar. Har du frågor kring utformandet av en indexreglering eller andra frågor om entreprenadrätt – hör av dig till oss!
Fastighetsbranschen har på senare år efterfrågat mer miljömässigt innovativa juridiska lösningar. Inte minst handlar det om att införa avtalsvillkor för att säkerställa att hyresgäster verkar på ett hållbart sätt i sin användning av fastigheter.
Frågan om hållbarhet har på senare år blivit alltmer framträdande inom de flesta branscher. Detta beror dels på en allt större miljömedvetenhet inom näringslivet, dels på det faktum att konsumenter allt oftare efterfrågar hållbara lösningar. Fastighetsbranschen är inget undantag. Så kallade gröna hyresavtal och hållbarhetsklausuler i hyresavtal har blivit allt vanligare och mer efterfrågat, av såväl konsumenter som företag.
Att hållbarhet är en viktig och relevant fråga inom bygg- och fastighetsbranschen råder det knappast någon tvekan om. En del av branschens miljöpåverkan har sin grund i nybyggnationer och renoveringar, då dessa kräver en stor mängd material och energi. Samtidigt står det faktiska användandet av lokalerna och bostäderna för en annan del av miljöpåverkan. Det finns därför anledning för hyresvärdar att vägleda sina hyresgäster i en mer hållbar utveckling.
Branschorganisationen Fastighetsägarna har på senare tid tagit fram s.k. gröna hyresavtal till sina medlemmar. Dessa bygger i hög grad på ett informationsutbyte mellan hyresgästen och hyresvärden, såsom att parterna ska stämma av sina miljöambitioner med varandra och gemensamt ta fram handlingsplaner för att minska fastighetens miljöpåverkan. De gröna hyresavtalen innehåller även en del mer specifika krav, såsom avtalsvillkor om att den part som ansvarar för elabonnemang måste välja förnyelsebar el eller att källsortering måste efterföljas och möjliggöras.
För ett antal år sedan lanserade IKEA i samarbete med det schweiziska försäkringsbolaget Swiss Re ett initiativ till att få världens största företag att välja förnyelsebar el. Detta samarbete mynnade ut i en avtalsklausul benämnd RE 100, vilken har blivit ett allt vanligare inslag vid avtalsskrivning av nyttjanderätter. Vi ser en tydligt uppåtgående trend i antalet klienter som vill ingå avtal som innehåller RE 100-klausuler eller motsvarande.
När det kommer till stadsutveckling har smarta och miljövänliga parkeringslösningar blivit ett alltmer inkommande inslag. Ett mobilitetshus kan i stort sett användas och anpassas hur som helst, t.ex. med en bilpool och/eller cykelpool med el- och lådcykel samt traditionell parkering. Mobilitetshusen ska snabbt och enkelt kunna anpassas efter förändrade behov i staden.
Inom fastighetsbranschen finns ett stort intresse för att bidra till en mer hållbar utveckling. Har du frågor kring avtalsklausuler som rör hållbarhet eller andra frågor om fastighetsrätt – hör av dig till oss!
Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) inleder nu en tillsyn av ett bussbolag efter klagomål från fackförbundet. Bussbolaget har övervakat busschaufförernas körbeteende i syfte att uppnå ett mer miljömedvetet körbeteende. Kartläggningen som innebär en personuppgiftsbehandling och därför behöver ske i enlighet med GDPR.
Ibland kan ett företags hållbarhetsarbete stöta på bromsklossar från oväntat håll. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) har valt att inleda en tillsyn av ett bussbolag som övervakat busschaufförers körbeteende efter ett klagomål från fackförbundet. Bland annat ska hastighet, energiförbrukning och inbromsningar ha kartlagts med syfte att uppnå ett körbeteende som är både miljövänligt och trafiksäkert.
Vad som tåls att tänkas på, är att denna kartläggning i praktiken innebär en personuppgiftsbehandling, vilket gör att EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR) blir tillämpligt. Med detta följer ett batteri av skyldigheter som arbetsgivaren behöver uppfylla. Arbetsgivaren behöver bl.a. redogöra för hur personuppgiftsbehandlingen går till, ändamålet med behandlingen, ange rättslig grund och hantera lagringstider samt uppfylla informationsplikten.
I det aktuella fallet har IMY inlett tillsynen med att skicka en frågelista på 13 punkter som arbetsgivaren har att svara på. För en arbetsgivare som inte redan har tagit höjd för personuppgiftsbehandlingen redan innan den påbörjades, kan det vara ytterst svårt att läka bristerna i efterhand när tillsynsmyndigheten står med en fot innanför dörren.
En arbetsgivare kan visserligen ha berättigade syften för att mäta arbetstagares prestationer. Att planera, organisera, leda, följande upp och kvalitetsbedöma arbetstagares arbete, såväl som att mäta individuella prestationer, hör till kategorin av personuppgiftsbehandlingar som normalt är tillåtna för privata arbetsgivare i enlighet med god sed på arbetsmarknaden.
Det är dock i regel otillåtet att använda sammanställningar av sådana uppgifter för något helt annat syfte än det ursprungliga ändamålet. Det är därför tänkbart att uppgifter som samlas in om körbeteende med syftet att kartlägga verksamhetens energiförbrukning, inte får användas för lönesättning eller underlag för uppsägning.
Ibland finns det tydligt stöd i kollektivavtal för en viss personuppgiftsbehandling, antingen genom en skyldighet eller rättighet som tillkommer arbetsgivaren. Även om den aktuella personuppgiftsbehandlingen i sig har stöd i kollektivavtal, behöver arbetsgivaren fortfarande uppfylla informationsplikten enligt GDPR gentemot sina anställda.
Syftet med dessa regler är att skapa förutsebarhet för arbetstagarna. Kartläggning av arbetsprestation ska aldrig komma som en överraskning för arbetstagaren. Därför är det viktigt att alla arbetsgivare upprättar en integritetspolicy för anställda. Detta är en policy som ofta hamnar i skymundan. Företag uppfyller i regel kravet på att ha en offentlig integritetspolicy för kunder på sin hemsida, men hur företag behandlar sina anställdas personuppgifter internt är lika viktigt ut GDPR:s perspektiv.
Se till att GDPR-säkra ert nästa hållbarhetsprojekt, för att se till att personuppgifter som behandlas inom ramen för projekten är rättvisa och förutsebara för era anställda.
Vid FN:s toppmöte under hösten 2015 antog världens länder Agenda 2030 och 17 nya globala mål för hållbar utveckling. Målen och deras delmål omfattar flera dimensioner av hållbar utveckling i form av ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. Offentlig upphandling och hållbara offentliga affärer kan bidra till uppfyllelse av flera av de globala målen. Ett av delmålen, 12.7, handlar om att främja hållbara metoder för offentlig upphandling.
Genom offentlig upphandling är det möjligt att minska miljöpåverkan, främja innovation och social hållbarhet, sänka kostnader och inte minst skapa ökad medvetenhet kring miljö- och hållbarhetsfrågor. Upphandlande myndigheter kan t.ex. ställa krav gällande val av material, energiprestanda och utsläpp för att på så sätt bidra till en hållbar utveckling. Ett sätt att identifiera vilka krav och villkor som kan ställas är att myndigheten i sin behovs- och marknadsanalys utreder vilka hållbarhetsrisker som finns i en viss bransch och på vilket sätt upphandlingen kan minimera dessa risker. Nedan följer några exempel på hållbarhetsaspekter som kan beaktas vid upphandling.
Vidare kan upphandlande myndigheter ställa villkor för fullgörande av kontrakt som innebär att leverantörer ska utföra exempelvis vissa sociala tjänster under de upphandlade kontraktet.
Fram till idag har hållbarhet vid offentlig upphandling i princip varit frivilligt för den upphandlande myndigheten. Av 4 kap. 3 § LOU framgår det idag att en upphandlande myndighet endast bör beakta bl.a. miljöhänsyn. I utredningen En skyldighet att beakta vissa samhällsintressen vid offentlig upphandling (Ds 2021:31) föreslås emellertid att det ska införas en skyldighet för upphandlande myndigheter att beakta klimatet, miljö, människors hälsa och djuromsorg vid upphandling. Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 2023.
Om förslagen blir verklighet kommer hållbarhetsaspekter att bli ännu viktigare än vad de är idag och bolag har således mycket att vinna på att utveckla hållbara, långsiktiga och strategiska affärsmodeller. Något som redan är väldigt vanligt förekommande i upphandlingar är krav på kvalitets- och miljöledningssystem. Att säkerställa att verksamheten t.ex. är certifierad enligt ISO eller något likvärdigt certifieringsorgan är därför en åtgärd som många bolag skulle vinna på att vidta redan idag. Vidare finns det ett antal förslag inom EU på strängare regler avseende vissa produkter m.m. kring miljö.
Det är inte endast riksdagen och EU som reglerar hållbarhetsområdet utan även regeringen och myndigheter kan besluta om olika förordningar, föreskrifter och allmänna råd inom området. Detta gör området viktigt även på mikronivå.
Moll Wendén håller sig löpande uppdaterad i dessa frågor och hjälper er gärna att anpassa er verksamhet inför framtidens allt högre krav på hållbara offentliga affärer.
Om man vill främja hållbarhet och hållbar utveckling är offentlig upphandling ett mycket bra smörgåsbord. Har du frågor får du gärna kontakta advokat och delägare Catharina Piper, som för tillfället skriver en bok om hållbar offentlig upphandling som sannolikt kommer att ges ut under år 2023.
De senaste årens ökade fokus på hållbar utveckling har satt sin prägel även på byggbranschen. Numera är krav på miljöcertifiering av byggprojekt snarare regel än undantag och många byggherrar uppställer sådana krav i samtliga byggprojekt. Miljöcertifieringssystem eller miljöklassning, som det också kallas, används för att mäta och kommunicera byggnaders miljöprestanda.
Vi får ofta frågor kring vad olika miljöklassningar innebär för entreprenörens åtagande i det enskilda projektet och hur entreprenören ska agera för att uppfylla kraven.
Miljöcertifieringen syftar till att minska byggnaders miljöpåverkan och är inte enbart en kostnad för byggherren och entreprenören. Det innebär också affärsmässiga fördelar. Entreprenörer som har kunskap om processen har större möjlighet att konkurrera och att vinna fler anbud. För fastighetsförvaltare kan det innebära lägre driftkostnader, och certifikat kan ge god publicitet åt alla inblandade parter. Erfarenhet av miljöcertifieringar underlättar även företags CSR-arbete.
Internationellt finns fler än 100 olika miljöcertifieringssystem. I Sverige är följande tre mest vanligt förekommande: svenska Miljöbyggnad, brittiska BREEAM och amerikanska LEED. Ibland används också europeiska GreenBuilding för att bedöma byggnadens energiprestanda.
Svenska Miljöbyggnad är anpassat efter svenska myndighetskrav, vilket innebär att det är väl lämpat för svenska byggprojekt. Certifieringssystemet fokuserar på tre olika områden: energi, inomhusmiljö och materialval. Certifieringen ska följas upp med en verifiering av byggnadens prestanda efter att den varit i drift i tre år.
De internationella motsvarigheterna, BREEAM och LEED, omfattar betydligt fler områden och ger också utrymme för att ställa högre miljökrav. En fördel med dessa certifieringar är att de är internationellt jämförbara. Samtidigt medför dessa system högre krav på både byggherren och entreprenören, som måste sätta sig in i ett regelverk som delvis är anpassat men inte skapat enligt svenska normer. Själva ansökan om certifikat sker till den organisation som förvaltar respektive miljöcertifieringssystem. Mer information om certifieringsprocessen finns hos Sweden Green Building Council (SGBC). Processen mynnar ut i ett slutligt betyg som skiljer sig åt mellan de olika systemen.
För en byggherre som planerar att miljöcertifiera sin entreprenad är det viktigt att tydliga krav uppställs i kontraktshandlingarna.
Förfrågningsunderlaget måste innehålla föreskrifter som anger vilket ansvar entreprenören ska ha för certifiering och eventuell verifiering samt instruktioner för hur entreprenören ska uppfylla sina förpliktelser. I AMA AF 21 finns koder som specifikt är tillägnade miljöcertifiering, se AMA AFC.2232 respektive AFD.2232. I föreskrifterna bör byggherren bland annat ange vilken miljöcertifiering som ska genomföras och hur långtgående entreprenörens ansvar är.
För att leda arbetet med miljöcertifiering bör byggherren redan i programskedet utse en ansvarig inom projektorganisationen med erfarenhet och kunskap om aktuellt certifieringssystem.
Miljöcertifiering uppställer en mängd krav på hur entreprenören ska agera i entreprenadprojektet. Omfattningen av kraven beror bland annat på vilket miljöcertifieringssystem som tillämpas, men även vilken nivå kravställningen avser. Dessutom påverkas ansvaret av om entreprenören enbart ska svara för certifiering eller för såväl certifiering som verifiering.
Certifieringskraven styr både projekteringsarbetet och utförandet av entreprenaden, och kan bland annat omfatta krav på hur installationer ska utformas och vilka material som får användas.
Om det i ett tidigt skede slarvas med certifieringsarbetet kan det innebära att kostsamma ändringar måste göras senare.
Både projektören och utförandeentreprenören måste engageras i certifieringsprocessen. Entreprenadformen – totalentreprenad eller utförandeentreprenad – påverkar därför hur långtgående ansvar entreprenören bör ha för certifiering och eventuell verifiering. I en totalentreprenad, där entreprenören ansvarar för såväl projektering som utförande, måste entreprenören tidigt i processen ta ansvar för att uppfylla miljökraven, medan det i en utförandeentreprenad bör ske i dialog med byggherren, som har ansvaret för projekteringen.
Vilka krav som ställs på entreprenören i det enskilda projektet beror på hur kontraktshandlingarna är utformade. I förhandlade entreprenadavtal bör entreprenören tillvarata möjligheten att delta i utformningen av kraven för att tydliggöra ansvaret och fördelningen av detsamma. I både förhandlade och offentligt upphandlade kontrakt är det dock viktigt att kommunicera med byggherren – skriftligen – och ta reda på vilka förväntningar på certifiering och betyg som finns.
Entreprenören bör också tillse att entreprenören ges möjlighet att uppfylla de krav som uppställs. Om entreprenören ansvarar för efterföljande verifiering måste entreprenören exempelvis ges tillgång till information om byggnadens prestanda efter att entreprenören avlämnat och inte längre har tillgång till entreprenaden.
För entreprenörens del kräver certifieringsprocessen mycket administrativt arbete. Entreprenören måste beskriva och dokumentera hur de ställda kraven uppfylls. Dokumentation av materialval är särskilt viktigt. Om entreprenören dessutom ska svara för verifiering innebär åtagandet ytterligare arbete.
Processen kring miljöcertifiering är komplicerad och när problem eller frågetecken uppstår, exempelvis i fråga om hur kontrakt ska utformas eller vilken part som ansvarar för viss del av certifieringsprocessen, kan det krävas juridisk expertis. Moll Wendéns specialister inom entreprenadrätt har ett strategiskt förhållningssätt som förebygger utdragna tvister och underlättar våra kunders projekt. Om ni har frågor kring exempelvis utformning eller efterlevnad av miljöcertifieringskrav är ni välkomna att kontakta oss.
Den här texten har upprättats i informationssyfte och ska inte ses som juridisk rådgivning.
Sedan den 1 maj 2022 gäller en ny konsumentköplag. En rad förändringar har gjorts som företag verksamma på konsumentmarknaden måste känna till. Särskilt digitalt innehåll och digitala tjänster har fått stort utrymme i den nya lagen.
Den nya konsumentköplagen omfattar även avtal där konsumenter – i stället för betalning – lämnar personuppgifter i utbyte mot digitala tjänster. Exempelvis när konsumenter i samband med att de registrerar konton på sociala medier lämnar e-postadress och andra personuppgifter, som sedan kan användas i marknadsföringssyfte.
För att lagen ska vara tillämplig på sådana situationer krävs det att företaget inte enbart behandlar personuppgifterna för att uppfylla ett rättsligt krav eller för att fullgöra andra skyldigheter i avtalet med konsumenten.
Ändringarna har sin bakgrund i två EU-direktiv: varudirektivet och digitaldirektivet. Syftet med direktiven har varit att skapa ett bättre och mer heltäckande konsumentskydd vid köp av varor och vid avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster.
En nyhet är att konsumentlagen nu omfattar avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster – utan att dessa är knutna till en vara. Med digitalt innehåll avses något som konsumenten har tillgång till i digital form. Det kan till exempel röra sig om datorprogram, appar, musik- och videofiler, digitala spel och e-böcker.
En digital tjänst gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form. Det kan också innebära att utbyta eller interagera med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller av andra användare av tjänsten. Exempel på detta är video- eller ljuddelning, onlinespel eller ordbehandling, som erbjuds i molnbaserad datortjänstmiljö eller sociala medier.
I den nya lagen har det införts krav på att information ska ges om produktens kompabilitet och driftskompabilitet. För avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster ska företagaren säkerställa att konsumenten informeras om och tillhandahålls nödvändiga uppdateringar. Uppfyller inte näringsidkaren dessa skyldigheter föreligger ett köprättsligt fel och påföljder kan göras gällande av konsumenten.
För att företaget ska undgå ansvar avseende bristande uppdateringar krävs i huvudsak två saker:
Företaget är normalt skyldigt att informera om och tillhandahålla uppdateringar till konsumenten under minst 3 år. Löper avtalet om det digitala innehållet eller tjänsten kontinuerligt, som till exempel är fallet med prenumerationstjänster, såsom streamingtjänster, gäller skyldigheten under avtalstiden och kan därför vara längre än 3 år.
En annan förändring är att det finns ett uttalat krav på att en vara måste motsvara både subjektiva och objektiva krav. Subjektiva krav är vad parterna avtalat om, medan objektiva krav är vad konsumenten rimligen kan förvänta sig – de egenskaper som är normala för produkter av samma typ.
Som utgångspunkt är det konsumenten som ska visa att ett fel är sådant som näringsidkaren svarar för – det vill säga att felet är ursprungligt. Den omvända bevisbördan innebär emellertid att företaget måste visa att varan inte var felaktig när konsumenten fick den, under viss tid efter avlämnandet. Med den nya lagen förlängs tiden inom vilket fel kan presumeras vara ursprungligt från sex månader till två år.
För digitala tjänster och digitalt innehåll gäller andra tidsperioder. Vid enstaka tillhandahållanden av digitalt innehåll och digitala tjänster är den omvända bevisbördan ett år. Om det i stället rör sig om ett kontinuerligt tillhandahållande gäller det under tiden som avtalet gäller.
Även friskrivningar har ytterligare begränsats i och med den nya konsumentlagen. Hänvisningar till att en vara sålts i ”befintligt skick” eller allmänt hållna friskrivningar kommer inte längre inskränka felansvaret i någon större utsträckning.
Det nya konsumenträttsliga regelverket kräver att företag anammar nya rutiner och utvecklar sitt compliancearbete.
Den här texten har upprättats i informationssyfte och ska inte ses som juridisk rådgivning.
Skatteverket har under våren publicerat en promemoria med förslag på väsentliga justeringar av de nuvarande bestämmelserna i mervärdesskattelagen avseende frivillig skattskyldighet för moms vid uthyrning av lokaler.
Uthyrning av lokal och annan upplåtelse av fastighet är som huvudregel undantagen från skatteplikt. En uthyrare kan emellertid välja bli frivilligt skattskyldig för sådan uthyrning och lägga på utgående moms på hyran. Med bestämmelserna om frivillig skattskyldighet får således uthyraren rätt att göra avdrag för ingående moms på de kostnader denne har för uthyrning av lokaler.
Enligt den nuvarande utformningen av bestämmelserna om frivillig skattskyldighet måste flera förutsättningar vara uppfyllda för att en hyresvärd ska bli frivilligt skattskyldig. En sådan förutsättning är att hyresgästen ska bedriva mervärdesskattepliktig verksamhet eller ha rätt till återbetalning. Skatteverket har nu föreslagit en uppluckring av vissa förutsättningar, vilket medför utvidgande möjligheter till frivillig skattskyldighet vid lokaluthyrning. De föreslagna ändringarna innebär i huvudsak följande:
Näringslivet har länge efterfrågat förändringar av gällande reglering i enlighet med Skatteverkets förslag eftersom nuvarande bestämmelser inte anses vara anpassade till dagens affärsmodeller och medför ökade kostnader för företagen. Dessutom har potentiella hyresgäster, som inte bedriver momspliktig verksamhet, svårt att hitta lokaler samtidigt som uthyrare som önskar omfattas av frivillig skattskyldighet har tomma lokaler. Om reglerna justeras i enlighet med Skatteverkets lagförslag kommer detta sannolikt att medföra en mer flexibel lokalhyresmarknad för såväl uthyraren som hyresgästen.
Den senaste tiden har priserna på byggmaterial stigit kraftigt. Byggföretagen har i ett medlemsutskick (”Ändring av avtalat pris till följd av ökade kostnader för material”) angett att prishöjningen i vissa fall uppgår till 65 procent. Ökade oljepriser, råvarubrist, minskad export och logistiska problem till följd av covid-19 anges som möjliga förklaringar. För många byggföretag innebär prishöjningarna stora kostnadsökningar som kan äventyra lönsamheten i pågående projekt.
Frågan många entreprenörer ställer sig är om kostnadsökningarna i projekten kan föras vidare till beställaren genom en prishöjning, eller om avtalade á-priser eller fasta priser fortsatt gäller.
Utgångspunkten är den allmänna avtalsrättsliga principen om att avtalat pris ska hållas. Byggbranschens standardavtal för entreprenader AB 04/ABT 06 innehåller dock en regel i kap. 6 § 3 som möjliggör prisändring i vissa undantagssituationer. En i allt väsentligt motsvarande bestämmelse om prisförändring finns även för köp av byggvaror i ABM 07 punkt 28.
Bestämmelserna om prisförändring är utformade som ett skydd för entreprenören vid väsentliga förändringar som påverkar kostnaderna i entreprenaden, vilket kan vara händelser av slaget ”force majeure”, det vill säga händelser utom parternas kontroll. En ändring kan dock innebära att kostnaden såväl ökar som minskar varför bestämmelsen kan åberopas av både beställare och entreprenör.
En part har enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 rätt att kräva ett ändrat pris vid kostnadsändring som sker på grund av
1. myndighets åtgärd (tex. beslut om ransonering eller restriktioner),
2. krig eller annat krisförhållande med liknande effekt (tex. coronapandemin) och avser förnödenhet (dvs. material eller vara) eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, eller
3. onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden.
Vid ökade materialkostnader kan i teorin samtliga tre punkter ovan åberopas till stöd för en prishöjning. Det får dock understrykas att den part som begär prisändring måste kunna bevisa att det finns ett orsakssamband mellan kostnadsändringen och den grund som görs gällande.
En entreprenör som åberopar coronapandemin som ”annat krisförhållande med liknande effekt” (punkten 2 ovan) måste därmed kunna visa på ett orsakssamband mellan pandemin och den ökade materialkostnaden. Då det i dagsläget tycks vara många samspelande, och delvis okända, faktorer som på-verkar materialpriserna kan det innebära ett problem för den som vill åstadkomma prisändring. Vid åberopande av den tredje punkten, onormala prisförändringar avseende material, spelar dock orsaken till prisförändringen mindre roll, avgörande är i stället avvikelsen från det normala.
När det är fråga om en allmän prisökning på marknaden av ett visst material torde det således vara mest fördelaktigt att åberopa den tredje punkten (onormala prisförändringar avseende material), medan punkterna 1 (myndighets åtgärd) eller 2 (krig eller annat krisförhållande) kan tillämpas när det finns en tydlig orsak till prisökningen och särskilt när de tillkommande kostnaderna är av sådan art att de inte är en del av en allmän prisökning utan kostnader som uppstår för den enskilda entreprenaden.
En prisändring förutsätter även att kostnadsökningen varit oförutsebar och väsentligt har påverkat hela kostnaden för entreprenaden, se mer om detta nedan.
Bestämmelsen om prisförändring förutsätter även att kostnadsökningen varit oförutsebar och väsentligt har påverkat hela kostnaden för entreprenaden. Enligt ABM 07 är det dock tillräckligt att kostnadsändringen väsentligen påverkar hela kostnaden för varan i stället för hela kostnaden för entreprenaden. Väsentlighetskriteriet är därför troligen lättare att uppnå med tillämpning av ABM 07 jämfört med AB 04/ABT 06.
Det framgår inte direkt av bestämmelserna om prisändring i AB 04, ABT 06 och ABM 07 vad som är en ”väsentlig” påverkan på kostnaden eller när en kostnadsändring kan anses ”oförutsebar”.
Det finns inte heller någon omfattande rättspraxis som anger när kriterierna är uppfyllda. Frågorna har dock behandlats i ett rättsfall från 1978. I rättsfallet bedömer Hovrätten över Skåne och Blekinge ett krav på prisändring med åberopande av dåvarande Svenska Byggnadsentreprenörföreningens Reservation 2/71, en reservation mot prishöjningar vilken sedermera infördes i AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 3.
Enligt Hovrätten ska beräkningen av kostnadsändringen ske med jämförelse mellan beräknad inköpskostnad vid anbud med verklig kostnad vid materialets införande i entreprenaden, varefter väsentlighetsbedömningen ska göras med avdrag för förutsebara prishöjningar. I målet ansågs en kostnadsökning, som efter avdrag för förutsebar prishöjning, uppgick till 4,8 % av kontraktssumman utgöra en väsentlig kostnadsförändring (se dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge av den 17 april 1978 i mål T 188/76).
Byggföretagen anger i sin skrivelse att kostnadsökningar överstigande 3 % av kontraktssumman är ett riktmärke för väsentlighetskriteriet i alla fall utom då ABM 07 tillämpas, detta på grund av skillnader i vinstmarginal mellan leverans- och entreprenadavtal. Byggföretagens riktmärke baseras dock inte endast på vinstmarginalerna i branschen utan även på dåvarande Riksrevisionsverkets anvisningar från 1970-talet varför riktmärket ur ett nutida perspektiv kan vara obsolet och dåligt anpassat för dagens entreprenader. Riktmärket utgör inte en del av standardavtalen och det är oklart om det numera, med hänsyn till den tid som förflutit och entreprenadmarknadens förändringar, ens kan anses utgöra bransch-praxis.
Föreningen Byggherrarna har vidare i ett PM, ”Vägledning om ändring av avtalat pris till följd av ökade materialkostnader”, daterad den 6 maj 2021, uttalat att riktmärket om 3 % inte kan anses vägledande mot bakgrund av de omfattande förändringar som skett i det svenska samhället och näringslivet sedan anvisningen skrevs. Enligt Byggherrarna bör beställare och entreprenör tillsammans analysera entreprenörens kalkyler och antaganden kring risker och vinster i ett projekt för att komma fram till en skälig bedömning av om prisändring enligt bestämmelsen ska ske.
Väsentlighetsbedömningen utgår från hela entreprenadens kostnad. Utöver den procentsats om 4,8 % som angetts i äldre praxis saknas dock fortfarande vägledning avseende när en prisändring ska anses väsentlig. Som framgår ovan råder det även olika meningar om väsentlighetsbedömningen ska ske utifrån branschens förutsättningar som helhet eller om det är det enskilda projektets ekonomi som är avgörande för vad som ska anses vara väsentligt. En gemensam uppfattning tycks dock vara att väsentlighetskravet inte ska sättas så högt att entreprenören går utan vinst på projektet. Rättsläget får mot denna bakgrund anses oklart.
Att kostnadsändringen är oförutsebar innebär vidare att entreprenören vid avgivandet av anbudet inte har haft anledning att kalkylera med kostnaden. Kraftiga och onormala prisförändringar kan, enligt rätts-fallet ovan, i sig medföra att en kostnadsändring anses oförutsebar. Några mer direkta anvisningar om hur en förutsebar prishöjning ska beräknas framgår dock inte av domen då Hovrätten slutligen – utifrån vad som kan anses skäligt – uppskattar vilken prisändring som entreprenören borde ha kunnat förutse.
Aktuella kostnadsökningar på grund av valutaförändringar, ökade råvarupriser, ökade transportkostnader, råvarubrist och coronapandemin kan vara oförutsebara men det bör understrykas att vad som är oförutsebart snabbt kan ändras och att rörliga priser till viss mån kan anses förutsebara om förändringarna är kända vid tidpunkten för avtalets ingående.
Ovan beskrivna osäkerhetsfaktorer innebär att den rätt till prisändring som bestämmelserna föreskriver är svåröverskådlig varför samtliga parter kan gynnas av att avtalsvis reglera rätten till ändrat pris.
Bestämmelserna om prisförändring innehåller ingen underrättelseskyldighet. Av andra regler i standardavtalen framgår dock att parterna har en skyldighet att skyndsamt meddela motparten om betydelsefulla förändringar. I svensk rätt gäller även en allmän lojalitetsplikt för part i kontrakts-förhållanden som föreskriver en omsorg om motparten, varför en underrättelseplikt torde föreligga även när man vill påkalla prisförändring.
Sammanfattningsvis kan en prisjustering bli aktuell i pågående projekt som påverkas av de ökade priserna på byggmaterial. Tillämpningen innefattar dock flera osäkerhetsmoment. Entreprenören får ett svårt läge eftersom denne både ska visa att en kostnadsökning har skett och att det finns ett orsakssamband mellan exempelvis pandemin och kostnadsökningen. Därtill kommer att bestämmelsen om prisförändring dessutom är av force majeure-karaktär och bara är tänkt att användas i undantagsfall. För entreprenören innebär lättnaden i väsentlighetskravet i ABM 07 olyckligtvis även att en leverantör kan ha rätt till prisjustering även om entreprenören inte har en motsvarande rätt i förhållande till sin beställare.
I pågående entreprenader bör entreprenören därför alltid skyndsamt underrätta beställaren om eventuella prisförändringar för att säkerställa att en kostnadsökning kan göras gällande. I kommande projekt kan en reglering om rätt till prisförändring i avtalet skapa förutsebarhet för båda parter och minska risken för att tvist uppkommer.
Den här texten ska inte ses som juridisk rådgivning, utan har upprättats i informationssyfte.
Det förvärrade säkerhetsläget i omvärlden kan medföra utmaningar för upphandlande myndigheter och enheter. Sedan ett par år tillbaka måste, vid offentlig upphandling, hänsyn tas till bestämmelserna i säkerhetsskyddslagen, särskilt om vissa omständigheter föreligger. I april 2022 beslutades det dessutom om ytterligare EU-sanktioner mot Ryssland.
För att omfattas av säkerhetsskyddslagen är det tillräckligt att en aktör, t.ex. en kommun eller region, till någon delbedriver verksamhet som är av betydelse för Sveriges säkerhet. Det kan t.ex. handla om samhällsviktiga verksamheter inom sektorer som energiförsörjning, livsmedelsförsörjning, infrastruktur samt hälso- och sjukvård. Omfattas en upphandlande myndighet av säkerhetsskyddslagen måste både denna lag och upphandlingslagarna beaktas i upphandlingen (s.k. säkerhetsskyddad upphandling).
Ett säkerhetsskyddsavtal ska i vissa fall ingås med en leverantör. Ett sådant avtal ska innehålla de krav på leverantören som behövs för att kraven på säkerhetsskydd ska kunna tillgodoses. Innan upprättande av upphandlingsdokument är det därför viktigt att genomföra en erforderlig säkerhetsskyddsanalys för att kunna bedöma vilka krav på säkerhetsskydd som är behövliga och därtill proportionerliga i upphandlingen.
Genom EU:s femte sanktionspaket är det numera som huvudregel förbjudet, vid upphandlingar över tröskelvärdena, att fr.o.m. den 9 april 2022 tilldela kontrakt och att fr.o.m. den 11 oktober 2022 fullgöra kontrakt med:
Förbuden gäller även underleverantörer vars kapacitet utnyttjas i upphandlingen om de står för mer än 10 procent av kontraktets värde. Att en leverantör som omfattas av punkt 1-3 inte får tilldelas kontrakt innebär att dess anbud ska förkastas (efter att leverantören har getts möjlighet att yttra sig). Att ett kontrakt inte får fullgöras med en leverantör som omfattas av punkt 1-3 innebär att den upphandlande myndigheten inte längre får fullgöra några av sina avtalsförpliktelser, t.ex. utbetalningar.
Enligt Upphandlingsmyndigheten omfattas avrop från ramavtal i de flesta fall av sanktionerna, medan ingående av själva ramavtalet däremot som huvudregel inte omfattas av förbudet mot tilldelning av kontrakt. Den som bryter mot sanktionerna kan dömas till böter eller fängelse enligt lagen om vissa internationella sanktioner.
Har du frågor om vad som gäller vid säkerhetsskyddade upphandlingar eller vad de nya sanktionerna innebär? Kontakta gärna oss på Moll Wendén Advokatbyrå så hjälper vi er!
Sedan domen C-311/18 – i folkmun mer känt som Schrems II – föll, har riskerna med tredjelandsöverföring av personuppgifter hamnat högt upp på dagordningen. Just nu pågår ett arbete med en ny principöverenskommelse för att möjliggöra transatlantiska affärer kopplat till data.
Riskerna med tredjelandsöverföringar har blivit något av elefanten i rummet när det kommer till efterlevnad av GDPR. Sedan EU-domstolen i den berömda, tillika ökända, domen C-311/18 (Schrems II) underkände Privacy Shield-avtalet gällande överföringar av personuppgifter från EU till USA, blev det över en natt svårare att bedriva verksamhet.
Rättssäkerhetsbristerna gällande hur amerikansk underrättelsetjänst samlade in bulk-data av EU-medborgares personuppgifter, utan att ens behöva domstolsbeslut om skälig misstanke, kan närmast liknas vid bottentrålning. Det var alltså inte bara de fula fiskarna som fångades in, utan även hederliga människors digitala spår fastnade i nätet.
Efter det vakuum Schrems II orsakade har den Europeiska dataskydsstyrelsen (EDPB) utfärdat rekommendationer (1/2020) för företag som vill vidta åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad vid tredjelandsöverföringar. Det är ett 48 sidor långt dokument som beskriver en rigorös sex-stegsprocess vilken ställer minst sagt höga krav på due dilligence och resurser, bl.a. för att utreda rättsförhållanden i tredje land. Denna börda framstår närmast som orimligt betungande för företag, särskilt inom SME-segmentet.
Eftersom amerikanska bolag är marknadsledande inom molntjänster, informationssökningstjänster och kommunikationstjänster får detta givetvis enorma konsekvenser. Under 2022 har exempelvis Stockholms stad avstått från att införa Microsoft 365 eftersom en utredning bedömt att amerikansk underrättelselagstiftning innebär att molntjänstleverantörer inte kan ge tillräckliga garantier för skydd av känsliga personuppgifter. Dessutom har det populära analysverktyget Google Analytics förbjudits i flera EU-medlemsstater, bl.a. Österrike. Ett svenskt beslut är sannolikt att vänta inom kort.
Att driva företag utan Microsofts, Googles eller Amazons tjänster framstår i det närmaste som praktiskt omöjligt i dagens globala och digitaliserade affärsklimat. Därför har hoppets låga tänts rejält sedan EU-kommissionen och USA nyligen meddelat att en principöverenskommelse nåtts om ett nytt ramverk för skydd av personuppgifter vid överföring från EU till USA.
Klart är att överenskommelsen, i vart fall enligt parterna, ska begränsa omfattningen av underrättelseverksamheten utifrån proportionalitetsprincipen, och att underrättelsen ska kunna granskas, och underkännas, genom domstolsprövning med bindande auktoritet. Överenskommelsens innehåll har dock inte offentliggjorts, och EU-kommissionen har flaggat för att förhandlingar fortsätter. I dagsläget pågår arbetet med att omsätta principöverenskommelsen i ett faktiskt bindande avtal mellan parterna för fullt.
Om parterna vill undvika en snöplig Schrems III-dom, behöver alltså rejäla uppoffringar ske från amerikansk sida gällande omfattningen av dess underrättelseverksamhet. Både EU och USA har flera skäl att ro den här överenskommelsen i hamn, närmare bestämt cirka 9 500 miljarder skäl, eftersom det är så många kronor som den transatlantiska kommersen omsätter årligen.
Kunder och anställda lämnar samtidigt som ni misstänker en läcka av företagshemligheter. Vad kan ni som organisation göra för att förhindra skadorna?
Företagshemligheter och annan viktig information är en viktig resurs för organisationer idag. För att någonting ska räknas som en företagshemlighet i lagens mening behöver informationen handla om affärs- eller driftförhållande som hålls hemliga och som innebär skada för företaget om informationen avslöjas eller blir tillgänglig för externa partner.
Ett angrepp på företagshemligheter kan vara kostsamt och i värsta fall leda till att man får lägga ner den egna verksamheten. Det kan därför vara avgörande hur man agerar vid misstanke om ett angrepp eller en läcka.
När företaget märker att dess företagshemligheter angripits, är situationen oftast redan ett faktum. Kunder lämnar, anställda säger upp sig – och kvar står bolaget med sina fasta kostnader. Ett första steg är att skapa sig en överblick av situationen.
Med hjälp av it-forensisk expertis finns det möjlighet att kartlägga nuvarande och tidigare anställdas förehavanden, till exempel mejlkonversationer, dokumenthantering, inkopplade USB-minnen och om datorn kopplats upp mot externa servrar. Överblicken gör det möjligt att bedöma hur omfattande intrånget och läckaget är, samt vad som ska prioriteras under bevisinsamlingen. En erfaren rådgivare kan också se vilka frågor som kan blir senare problem, eller vilka delar av bevisinsamlingen som bör hanteras särskilt aktsamt.
Om företagshemligheten även utgör ett upphovsrättsligt skyddat verk, kan bolaget med stöd av upphovsrättslagen ansöka om en så kallad intrångsundersökning. Intrångsundersökning motsvaras av husrannsakan eller en gryningsräd och fungerar som en civilrättslig bevissäkringsåtgärd. Syftet med intrångsundersökningen är att tillvarata den sökandes upphovsrätt och förhindra att denna utnyttjas. Det är tingsrätten som på ansökan från rättighetsinnehavaren beslutar om intrångsundersökning ska ske. Det är sedan Kronofogden som verkställer beslutet.
För att tingsrättens ska fatta beslut om intrångsundersökning, måste sökanden bevisa att det skäligen antas att motparten har gjort intrång i en upphovsrätt som tillkommer sökanden. De eftersökta handlingarna ska också antas ha betydelse för utredningen om intrånget. Dessutom ska skälen för intrångsundersökningen uppväga den olägenhet som åtgärden innebär för motparten, det vill säga att det ska göras en proportionalitetsbedömning. Sökanden ska slutligen ställa säkerhet motpartens potentiella skada, oftast i form av en bankgaranti.
Nästa fas handlar om att minska angreppets skadeverkningar. Även om det finns möjlighet att kräva avtalsvite eller skadestånd av angriparen, hjälper det inte bolaget här och nu. Varken skadestånd eller avtalsvite betalas frivilligt, varvid det oftast är nödvändigt att inleda en rättsprocess som kan ta flera månader eller år i anspråk. Om bolagets ekonomi förblöder inom månader, spelar det ingen roll att man har garanterade skadestånd inom ett par år.
Högsta prioritet måste i stället vara att ”stoppa blödningen”, det vill säga att på kort sikt hindra angriparen från att fortsätta att missbruka företagshemligheterna i sin verksamhet. Detta kan göras genom ett interimistiskt vitesförbud.
Den som har angripit en företagshemlighet kan av tingsrätten vid vite förbjudas att utnyttja eller röja företagshemligheten. Ett förbudsyrkande bör framställas interimistiskt, det vill säga att förbudet bör gälla till dess att domstolen fattat ett slutgiltigt beslut. Sökanden ska då visa att det finns sannolika skäl för att företagshemligheter har angripits och det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta angreppet förringar värdet av företagshemligheten. Motsvarande möjlighet för upphovsrättsligt skyddade verk finns i upphovsrättslagen.
Att hantera stöld av företagshemligheter handlar om att arbeta på både kort och lång sikt samtidigt. På kort sikt handlar åtgärderna om bevisinhämtning och intermistiska vitesförbud. På lång sikt syftar åtgärderna på kostnadstäckning i form av skadeståndskrav.
Det kan vara dyrt för en arbetsgivare att ha en anställd som är sjuk under flera, korta perioder. För en chef kan det givetvis vara lockande att begära in sjukintyg från en anställd redan från första sjukdagen, ett så kallat förstadagsintyg. Hur ser regelverket ut? Är det alltid tillåtet att kräva detta av en anställd? Låt oss reda ut vad som gäller.
En arbetsgivare ska betala sjuklön från och med den första dagen som den anställdes arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalenderdagarna i sjukperioden. Enligt nya regler från 2019 ska arbetsgivaren göra ett karensavdrag från sjuklönen. Detta avdrag ska motsvara 20 procent av sjuklönen.
Om det finns särskilda skäl kan arbetsgivaren enligt sjuklönelagen begära att en anställd ska lämna in sjukintyg redan från dag ett – så kallat förstadagsintyg. Särskilda skäl för förstadagsintyg kan exempelvis vara upprepade och korta sjukdomstillfällen eller utökad kontroll i samband med rehabilitering. Bra att känna till är också att det finns en möjlighet att avtala om förstadagsintyg genom kollektivavtal. Detta ersätter då sjuklönelagens bestämmelser.
Ett beslut om förstadagsintyg ska vara skriftligt och får inte avse längre tid än ett år. Om företaget är bundet av kollektivavtal kan det finnas krav på att MBL-förhandla frågan om förstadagsintyg. Missa därför inte att se efter vad som står i just ert kollektivavtal, om ni har något.
Det går inte att införa ett generellt krav på att samtliga arbetstagare, eller exempelvis att en särskild avdelning ska lämna in förstadagsintyg, utan arbetsgivaren måste göra en individuell prövning. Det är inte tillåtet att kräva förstagsintyg som en bestraffning av en anställd. En arbetsgivare får heller inte utnyttja sin rätt att kräva förstadagsintyg på ett godtyckligt eller annars otillbörligt sätt, eftersom det kan anses strida mot god sed på arbetsmarknaden.
I vissa fall kan den anställde ha ett godtagbart skäl till att inte kunna visa ett läkarintyg, exempelvis om den anställde har försökt men inte lyckats får en läkartid. Det kan också gälla om den anställde – med hänsyn till sjukdomen – inte har kunnat ta sig till en läkare. Ett exempel är om arbetstagaren är drabbad av vinterkräksjuka. Underlåtenhet att inkomma med förstadagsintyg kan i förlängningen leda till uppsägning på grund av personliga skäl eftersom frånvaron då anses som olovlig.
Av sjukintyget kan det krävas att det framgår i vilken omfattning arbetsförmågan är nedsatt samt sjukperiodens längd. Intyget i sig behöver inte innehålla någon närmare uppgift om vilken sjukdom som arbetstagaren lider av. Däremot måste intyget innehålla en tydlig beskrivning av den anställdes mående och symptom. Dessutom måste det finnas en beskrivning av hur besvären påverkar arbetsförmågan.
Om ett läkarintyg är ofullständigt eller inte innehåller tillräckliga uppgifter för bedömning av nedsättningen av arbetsförmågan behöver arbetsgivaren inte godkänna läkarintyget.
Av förklarliga skäl innehåller sjukintyget känsliga uppgifter om den anställda, så var noga med att er hantering av sjukintygen överensstämmer med GDPR. Arbetsgivaren har rätt att hålla inne sjuklönen om sjukdomen inte styrks från första dagen.
Eftersom det är vanligt med långa väntetider till vårdcentraler – som faktiskt inte heller är skyldiga att utförda sjukintyg – rekommenderas att arbetsgivare erbjuder anställda en möjlighet att kontakta en företagshälsovård eller en privat läkare vid framtida sjukdomstillfällen. Arbetsgivaren bör bekosta kostnaderna för förstadagsintyget.
Det är oroliga tider i byggbranschen och ett flertal beställare tvekar kring huruvida de vågar avropa fas 2 i en påbörjad samverkansentreprenad. Men vad händer med projekteringen och övriga handlingar som har tagits fram under fas 1 om beställaren väljer att inte avropa fas 2?
Entreprenadprojekt som innefattar en rad osäkra faktorer eller är svåra att definiera innan upphandling utförs ibland i form av samverkansentreprenad (partnering). Ett vanligt upplägg är då att beställare och entreprenör gemensamt utför förarbetet och definierar projektet innan slutligt beslut om att projektet ska genomföras tas av beställaren. Avtalsmässigt delas därför ofta samverkansentreprenader upp i två eller flera faser, vanligen innebärande att projekteringen sker under fas 1 och att utförandet sker under fas 2 efter separat avrop.
Om beställaren beslutar att inte avropa fas 2 överhuvudtaget, eller önskar skjuta upp beslutet om avrop tills marknaden stabiliserats och därför inte avropar fas 2 inom föreskriven tid, bestämmer valet av standardavtal och regleringen av övergången mellan faserna i parternas avtal vem som äger och ansvarar för entreprenadhandlingarna.
Vår erfarenhet är att beställaren i samverkansavtalen tar onödiga risker och missar att i avtalet reglera det som är den egentliga huvudfrågan – beställarens rätt att fritt nyttja uppdragsresultatet från fas 1 samt välja om, hur och när entreprenaden ska utföras. Entreprenören å andra sidan gör misstaget att inte tillförsäkra sig en ersättning under fas 1 som täcker kostnaden för nedlagt arbete och ansvar om fas 2 inte erhålls.
Ofta avtalar parterna om att standardavtalet för konsulttjänster, ABK 09, ska gälla för fas 1 (projekteringen), att standardavtalet för totalentreprenader, ABT 06, ska gälla för fas 2 (utförandet) och att entreprenörens ansvar enligt ABT 06 under fas 2 även ska omfatta ett ansvar för handlingarna som togs fram under fas 1, utan de begränsningar som följer av ABK 09. Sett till helheten agerar dock entreprenören som totalentreprenör med ansvar för såväl projektering och utförande och det förekommer att parterna avtalar om att ABT 06 ska gälla för såväl fas 1 som 2.
ABK 09 är avsett att användas vid konsultuppdrag som innefattar framtagande av handlingar. Standardavtalet innehåller därför bestämmelser som reglerar beställarens rätt att nyttja handlingar och konsultens ansvar för desamma.
I ABK 09 kap. 7 § 1 anges att beställaren, om inte annat avtalats, har rätt att använda och kopiera redovisat uppdragsresultat endast för det med uppdraget avsedda ändamålet. I kommentaren till bestämmelsen anges vidare att det är viktigt att parterna noga anger ändamålet med uppdraget. Beställaren får alltså en rätt att utnyttja uppdragsresultatet (ritningarna) för att bygga exempelvis det hus som avses med uppdraget till konsulten; och för detta krävs inte något särskilt uttryckligt avtal om att beställaren ska få bygga efter ritningarna. Nyttjande utöver ändamålet förutsätter konsultens medgivande.
Om ABK 09 är tillämpligt som standardavtal för fas 1 har beställaren således rätt att använda projekteringen för det avsedda ändamålet. Vad det avsedda ändamålet är får bedömas utifrån vad som angetts i avtalet, men beställaren kan som utgångspunkt använda handlingarna för att utföra den entreprenad för vilken projekteringen skett och entreprenören har inte rätt till någon ytterligare ersättning därför om det inte uttryckligen framgår av avtalet. Om beställaren ändrar förutsättningarna för fas 2, exempelvis genom att när fas 2 väl avropas byta ut den kontrakterade entreprenören eller en förändring/förminskning av omfattningen av entreprenaden, uppstår dock fråga om vad som omfattas av ”det avsedda ändamålet”.
ABT 06 är inte tänkt att tillämpas i de fall då entreprenören endast utför projektering. ABT 06 innehåller därmed inte heller en lika omfattande reglering avseende nyttjanderätten till handlingar som ABK 09. I ABK 09 finns ett helt kapitel tillägnat ”Rätten till uppdragsresultatet” men ABT 06 innehåller en knapphändig reglering avseende beställarens rätt att nyttja av entreprenören framtagna handlingar.
ABT 06 ger beställaren rätt använda handlingar avseende entreprenaden för ändringar och förvaltning av objektet. Det är dock oklart om denna bestämmelse kan läggas till grund för att en beställare ska ha rätt att använda handlingar framtagna under projekteringen för att utföra entreprenaden i sin helhet. Vidare kan det noteras att denna regel inte uttryckligen anknyter till beställaren utan den som är ägare eller brukare av objektet. Det betyder att den rätt som föreligger enligt regeln ”följer huset”, dvs. att det är fråga om ett avtal till förmån för tredje man. Det är vidare oklart hur begreppet ”objekt” ska förstås i detta sammanhang eftersom det inte definieras i begreppsbestämningarna i ABT 06.
Det uppkommer ytterligare betänkligheter om ABT 06 är tillämpligt standardavtal för både fas 1 och 2 och projektet avslutas efter projekteringen. Vanligtvis genomförs slutbesiktning och entreprenaden avlämnas efter godkännande vid slutsammanträde. Vid slutbesiktningen ska besiktningsmannen dock inte kontrollera entreprenörens projektering utan endast det fysiska slutresultatet. Eftersom det inte finns något fysiskt slutresultat efter fas 1 måste parterna avtala om att ”entreprenaden” vid ett avbrytande ska anses avlämnad på annat sätt (se ABT 06 kap. 7 § 12). Det är vidare inte helt tydligt hur ABT 06:s felansvarsregler ska tillämpas i de fall entreprenören endast avlämnat projekteringshandlingar.
Vare sig ABK 09 eller ABT 06 innehåller således en tydlig reglering av vad som gäller när parterna väljer att avbryta eller ”pausa” sitt samarbete efter projekteringsfasen (fas 1). Ett avtal avseende en fasindelad samverkansentreprenad behöver därför alltid kompletteras med en reglering av övergången mellan de båda faserna samt situationen att fas 2 inte avropas inom den tidsfrist som avtalats eller från den entreprenör som utfört fas 1.
Med hänsyn till rådande marknadsläge är det särskilt viktigt att både beställare och entreprenör noga överväger riskerna och i avtalet avseende fas 1 tillförsäkrar sig rättigheter respektive ersättning i de olika scenerier som kan komma att uppstå.
IPR står för Intellectual Property Rights, det vill säga immateriella rättigheter. Begreppet avser huvudsakligen patent, varumärken, upphovsrätt, mönsterrätt och företagsnamn. Som företag är det viktigt att kunna överblicka och kontrollera de immaterialrätter man innehar, som en del av affärsstrategin.
Lagstiftningen som rör immaterialrätter fyller flera olika syften. Ett viktigt syfte med immaterialrätten är att stimulera skapande insatser. Ett annat är att ge företag och produkter möjligheter att särskilja sig på marknaden. Ett tredje syfte är att skydda de investeringar i tid, pengar och kunskap som ligger bakom intellektuella prestationer.
Patent och varumärken utgör en allt större del av företagens tillgångar. Globaliseringen av näringslivet har lett till en harmonisering av regelverk för immateriella rättigheter, bland annat inom EU. Värdet på ett företags immateriella rättigheter avgörs till stor del av hur välskött IPR-portföljen är. Hanteringen av dessa rättigheter kallas för IPR Management. Begreppet omfattar allt från företagets utveckling av produktportfölj och upprättande av licens- och sekretessavtal till utformningen av den bild av företaget som förmedlas till omvärlden.
IPR Management handlar i grunden om att förvalta immateriella rättigheter på ett sätt som optimerar deras värde – och därmed värdet på företaget.
Utformningen av det enskilda företagets IPR Management påverkas av verksamhetens inriktning, geografiska marknader och konkurrensen i branschen. Gemensamt för alla företag är behovet av en strukturerad hantering av immateriella rättigheter.
IPR Management borde vara lika naturligt som rutiner för lagerinventering. I båda fallen är syftet att skaffa överblick över det egna företagets tillgångar, i nuet och på längre sikt. IPR handlar emellertid inte bara om tillgångar. Lika viktigt är att företaget får insikt om sina eventuella brister inom området.
IPR Management borde vara lika naturligt som rutiner för lagerinventering.
På så sätt kan eventuella ”IPR-läckage” tätas. Ett välutvecklat IPR Management omfattar även kännedom om konkurrenternas status inom området. I en värld där immateriella rättigheter får allt större utrymme och betydelse ökar risken att det egna företaget inkräktar på konkurrenternas rättigheter, vilket oftast inte sker ostraffat.
På längre sikt utgör IPR Management, som en naturlig del av företagets affärsstrategi, underlag för såväl avgörande beslut som affärsmässiga relationer med omvärlden. En strukturerad och heltäckande presentation av ett företags immateriella rättigheter har ett stort värde i samband med diskussioner om finansiering, samgåenden eller företagsförsäljningar.
Oförmåga att presentera en helhetsbild av företagets IPR-portfölj, alternativt oklarheter om immateriella rättigheter, uppfattas däremot som osäkerhetsmoment. Samma sak gäller bedömningar om otillåten användning av företagets rättigheter och konkurrenters påståenden om intrång. Hur dessa frågor hanteras är ofta avgörande för resultatet av förhandlingarna.
Att aktivt förvalta ditt företags IPR-portfölj är ett resurskrävande arbete som skall utföras kontinuerligt. Därför är det viktigt att använda de egna tillgångarna så effektivt som möjligt. Med hjälp av mål och riktlinjer som har formulerats i andra sammanhang går det ofta att dra slutsatser om vilka immateriella rättigheter som företaget är i behov av. Det finns även ett antal konsulter som är specialiserade på olika beståndsdelar av IPR Management, exempelvis PR-byråer och advokatbyråer.
Den affärsmässiga kunskapen inom företaget kan på så sätt kompletteras med extern kompetens inom juridik och teknik, på ett sätt som tillgodoser de egna behoven. Därmed skapas goda förutsättningar för att ditt företag ska nå målet för ett välutvecklat IPR Management: att ligga steget före konkurrenterna.
I december 2020 gav regeringen Lantmäterimyndigheten uppdraget att utreda förutsättningarna för införande av en generell stämpelskatteplikt vid förvärv av fast egendom genom bland annat fastighetsbildning. Våren 2022 har Lantmäteriet publicerat en rapport med förslag på införande av en stämpelskatteplikt för förvärv av fast egendom genom fastighetsbildningsåtgärder likt den stämpelskatt som uppstår vid förvärv av fast egendom genom exempelvis köp eller byte.
Enligt nuvarande bestämmelser utgår stämpelskatt vid förvärv av fast egendom (eller tomträtt) genom bl.a. köp eller byte. För juridiska personer är nuvarande stämpelskattesats 4,25 procent av den förvärvade egendomens värde. För bostadsrättsföreningar och fysiska personer är stämpelskattesatsen idag 1,5 procent. Det värde som ska ligga till grund för skattens beräkning bestäms genom att köpeskillingen jämförs med fastighetens taxeringsvärde föregående år. Det högsta av dessa två värden anses utgöra den förvärvade egendomens värde och utgångspunkt för stämpelskattens beräkning.
Den utlösande faktorn för att stämpelskatt ska utgå vid förvärv – dvs. köpet eller bytet – är att ansökan om lagfart beviljas. Vid förvärv av fast egendom genom fastighetsbildningsåtgärder, såsom fastighetsreglering och klyvning, ska ansökan om lagfart inte ske, varför stämpelskatten i samma veva undviks. Mot denna bakgrund föreslår Lantmäteriet i sin rapport att stämpelskatteplikten utvidgas till att omfatta även fastighetsbildningsåtgärderna (i) jordabalksförvärv som följs av fastighetsbildning, (ii) fastighetsregleringsförvärv och (iii) klyvningsförvärv.
Genom fastighetsbildning kan en fastighet som förvärvas genom köp eller byte sammanföras med en fastighet som köparen redan har lagfart på. Förvärvet följs då av en ansökan om antingen fastighetsreglering eller avstyckning med efterföljande sammanslagning i stället för ansökan om lagfart.
När fastighetsbildningsåtgärden kommit till stånd omfattas den tillförda egendomen av den redan existerande lagfarten, varför stämpelskatt enligt gällande rätt inte aktualiseras. I dessa fall är det inledande förvärvet skattepliktigt men händelsen som utlöser stämpelskatt, dvs beviljandet av lagfart, inträffar aldrig då förvärvet åtföljs av en efterkommande fastighetsbildningsåtgärd.
För att utvidga stämpelskatteplikten till att omfatta fastighetsbildning efter ett skattepliktigt förvärv föreslår Lantmäteriet därför att skattskyldighet ska inträda när uppgift om fastighetsbildning registreras i fastighetsregistret.
Med fastighetsreglering avses att fast egendom överförs från en eller flera fastigheter till en eller flera andra fastigheter. Om överlåtande och övertagande fastighet ägs av olika personer sker ett förvärv som enligt gällande rätt är stämpelskattefritt. Lantmäteriet föreslår därför att sådana förvärv ska bli stämpelskattepliktiga och att schabloniserat skatteuttag ska gälla, varmed skatten ska baseras på marknadsvärdeminskning för den avstående fastigheten i transaktionen.
Lantmäteriet föreslår dock en generell skattereduktion i syfte att begränsa en hämmande effekt på ändamålsenliga fastighetsregleringar. För fysiska personer ska detta medföra att beskattning endast ska ske på den del av värdet som överstiger 1 000 000 kronor och för juridiska personer 350 000 kronor.
Vid ett fastighetsregleringsförvärv upprättas vanligtvis inte några underlag som kan användas för beskattning i förrättningen. Lantmäteriet berörde frågan om hur underlag ska samlas in och vem som ska åläggas uppgiftsskyldighet, men lämnade inga konkreta förslag på hur frågan ska hanteras utan menade att detta bör utredas särskilt.
Att klyva en fastighet innebär att fastigheten delas upp i flera lotter som därefter kan bilda egna fastigheter eller ingå i andra fastigheter genom fastighetsbildningsåtgärder. Enligt nuvarande bestämmelser är ett klyvningsförvärv skattefritt vid en s.k. skenklyvning. En skenklyvning medför att en samägd fastighet klyvs, varefter en av delägarna tilldelas en större ägarandel i fastigheten i form en klyvningslott än vad denne hade i ursprungsfastigheten.
Lantmäteriet föreslår att klyvningsförvärv ska blir stämpelskattepliktiga och att skattesatsen ska beräknas på marknadsvärdet av den andel av klyvningslotten som har förvärvats. Vidare föreslår Lantmäteriet att samma typ av skattereduktion som föreslås för fastighetsregleringsförvärv ska gälla vid klyvningsförvärven. Lantmäteriet identifierar även i denna situation behovet av en särskild utredning för att fastställa hur förfarandet för skatteuttag ska gå till.
Av Lantmäteriets utredning framgår inget förslag på tidpunktför införande av nya regler. Lantmäteriet bedömer att berörda myndigheter behöver ett år för iordningställande av organisatoriska åtgärder med anledning av den nya lagen. Vidare menar Lantmäteriet att det finns ett behov av ytterligare utredning innan förslaget kan träda i kraft, vilket ger en fingervisning om att implementering och ikraftträdande kommer dröja mer än ett år.
Lantmäteriet diskuterar även behovet av övergångsbestämmelser och föreslår att nya regler ska tillämpas på förvärv där ansökan om fastighetsbildning inkommit efter ikraftträdandet av förslagets bestämmelser.
Frågan om en generell stämpelskatteplikt på förvärv av fast egendom genom fastighetsbildningsåtgärder har tidigare aktualiserats, men bordlagts av diverse skäl. Genom det nu lämnade förslaget verkar dock en harmonisering av bestämmelserna för stämpelskatt komma allt närmre.
För det fall Lantmäteriets förslag resulterar i en ny lagstiftning har såväl juridiska som fysiska personer att räkna med ökade kostnader i samband med förvärv av fast egendom. En ny lagstiftning kommer även att påverka möjligheterna att åstadkomma en ändamålsenlig fastighetsindelning, särskilt avseende skogs- och jordbruk samt genomförande av generationsskiften.
Slutligen förväntas en konsekvens av att de nya bestämmelserna bli ett ökat flöde av ansökningar beträffande fastighetsbildningar och därtill långa handläggningstider hos Lantmäteriet innan ikraftträdandet.
Under 2021 beslutade Svensk Byggtjänst att det inte längre var motiverat att vänta med en ny utgåva av AMA AF till dess att uppdateringen som Byggandets Kontraktskommitté, BKK, utför av standardavtalen AB 04 och ABT 06 är färdig. Vid årsskiftet lanserades därför en ny utgåva av AMA AF som, liksom dess föregångare, bygger på AB 04 och ABT 06. Men vad innebär den pågående revideringen av standardavtalen för branschens mottagande av AMA AF 21?
Standardavtalen AB 04 och ABT 06 som används vid byggnads-, anläggnings-, och installationsentreprenader är sedan en tid tillbaka föremål för revidering och avsikten är att de ska ersättas av två helt nya omarbetade versioner.
Med hänsyn till den pågående revideringen av standardavtalen påbörjade Svensk Byggtjänst i slutet av år 2019 arbetet med att ta fram en ny utgåva av Administrativa föreskrifter med råd och anvisningar för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader, AMA AF, ett referensverk som används vid upprättande av administrativa föreskrifter som ansluter till och bygger på standardavtalen AB och ABT.
Revideringen av standardavtalen har dragit ut på tiden men vid årsskiftet valde Svensk Byggtjänst ändå att ge ut en uppdaterad utgåva av AMA AF, AMA AF 21, som ersätter den tidigare utgåvan AMA AF 12. Enligt Svensk Byggtjänst är avsikten med AMA AF 21 att möta nya krav på upphandlings- och miljöområdet och tillföra aktuella texter från AMA-nytt.
Även om AMA AF var i stort behov av en uppdatering innebär det sagda att AMA AF 21 inte beaktar den pågående revideringen av standardavtalen och att det kommer bli nödvändigt att revidera AMA AF ytterligare en gång när de nya standardavtalen lanseras, vilket för närvarande är planerat att ske i slutet av 2022.
Parterna till ett entreprenadkontrakt avgör själva vilken version av AMA AF som deras administrativa föreskrifter ska ansluta till. För beställare av entreprenadarbeten kan en omställning till en ny version av AMA AF medföra ett omfattande och kostsamt administrativt arbete och bland annat Trafikverket har låtit meddela att det inte kommer tillämpa AMA AF 21, då kostnaderna och riskerna anses överväga den nytta revideringen medför i väntan på de nya standardavtalen. Vi förväntar oss därför att den tidigare utgåvan AMA AF 12 kommer fortsätta tillämpas i ett stort antal av de entreprenadkontrakt som ingås under året och att AMA AF 21 huvudsakligen får ett genomslag hos de beställare som inte redan har inarbetade inköpsmallar och -rutiner.
För att underlätta översikten av de förändringar som har införts i AMA AF 21 har Svensk Byggtjänst publicerat en jämförelsetabell mellan AMA AF 12 och AMA AF 21, den finns tillgänglig här.
Nedan har vi i korthet sammanfattat de förändringar som AMA AF 21 innehåller.
De flesta ändringar i avsnittet är redaktionella, dvs. innebär att koder och rubriker har flyttats, ändrats eller tillkommit. Exempelvis har vissa koder och rubriker avseende upphandlingsform, entreprenadform och ersättningsform som tidigare återfanns i AFB flyttats till AFA.3-AFA.5 eftersom informationen bedömts vara av mer allmänt slag. En ny kod om säkerhetskänslig verksamhet har också tillkommit, se AFA.23.
Ändringarna i detta avsnitt avser, förutom omflyttning av koder, även omarbetning av text och tillförande av nya koder exempelvis AFB.621-AFB.624. De strukturella ändringarna i avsnittet har gjorts för att underlätta både läsning och hänvisning till textmaterialet då kapitlet haft många koder med omfattande textmassor. Ett tillskott utgörs av AFB.66 vari krav kan uppställas vid säkerhetsskyddade upphandlingar.
Avsnittet som följer AB 04 har dels uppdaterats med ett samlat avsnitt avseende kvalitet-, miljö- och klimatkrav (se AFC.2), dels omarbetats och fått nya koder och rubriker. AFC.224 Klimatkrav är en helt ny rubrik med tillhörande underrubriker om klimatkrav- och påverkan.
Arbetsmiljöns betydelse betonas genom tillförandet av en kod om ledningssystem för arbetsmiljö i AFC.2.
Avsnittet följer ABT 06 och har omarbetats och fått nya koder och rubriker. Ändringarna, både de mer redaktionella och de justeringar som skett av textmaterialet, följer de förändringar som gjorts av AFC, se ovan.
Kapitlets struktur är i stort sett intakt. De ändringar som gjorts har framför allt syftat till att klargöra vilka krav som ska anges i administrativa föreskrifter respektive teknisk beskrivning. I detta syfte har exempelvis begreppet länshållning i AFG.81 förtydligats till att endast gälla tillfällig hantering av vatten som tillförs genom nederbörd vilket kan jämföras med tillfällig hantering av grundvatten i teknisk beskrivning. Av samma anledning har samtliga underkoder till AFG.2 strukits för att förtydliga att krav gällande inmätning och utsättning ska anges i teknisk beskrivning.
Rysslands invasion av Ukraina har medfört ett mänskligt lidande och en humanitär katastrof som berör oss alla. Just nu befinner sig många människor på flykt och situationen beskrivs av UNHCR som den snabbast växande flyktingkrisen i Europa sedan andra världskriget.
För att stötta de människor som drabbas har vi valt att skänka ett bidrag till UNHCR. UNHCR levererar akut nödhjälp till flera platser i Ukraina och hjälpen består bland annat av mat, vatten, information och säkerhetsskydd.
Moll Wendén har avböjt klienter och uppdrag från företag med hemvist i Ryssland/Belarus och avser inte heller att framöver acceptera sådana uppdrag.
I en alltmer flexibel arbetsmiljö har det blivit viktigt för många av dagens kommersiella hyresgäster och fastighetsägare med organisatorisk skalbarhet att smidigt kunna anpassa sin verksamhet, eller fastighet, efter ändrade omständigheter. Korttidskontrakt för lokaler har därmed blivit en vanlig företeelse som möjliggör flexibilitet på hyresmarknaden.
Flexibilitet på hyresmarknaden har potential att låsa upp den kommersiella marknaden och underlätta för en gynnsam utveckling för såväl hyresgäst som hyresvärd, där resurser nyttjas bättre och företags chanser att överleva i framtiden ökar. Flexibilitet kräver emellertid att parterna i ett hyresavtal har de rätta förutsättningarna för att riskerna inte ska bli för stora och flexibiliteten ett vågspel. Det är därför angeläget att noga överväga ett hyresavtals innehåll och konsekvenserna av dess bestämmelser innan ett hyresavtal ingås.
Nedan följer ett par exempel där det finns anledning för såväl hyresgäst som hyresvärd att vara extra uppmärksam:
Vid tecknande av korttidskontrakt är det mer fördelaktigt med korta tidsbestämda avtal (t.ex. en löptid på ett år) som antingen förlängs automatiskt om ingen uppsägning sker, eller som innefattar en option med möjlighet till förlängning av hyresavtalet efter viss tid.
Lokalhyresgäster har i grunden indirekt besittningsskydd som inträder när den sammanlagda hyresperioden överskridit nio (9) månader. I korthet innebär det att hyresgästen har rätt till skadestånd eller uppskov med avflyttning om hyresvärdens uppsägning varit obefogad. Det är dock vanligt att en hyresvärd, som ett villkor för tecknande av korttidshyresavtal, gör gällande att hyresgästen ska avstå från sitt indirekta besittningsskydd. I detta sammanhang bör noteras att sådant avstående endast är giltigt om den sammanlagda hyresperioden överskridit nio (9) månader alternativt om hyresnämnden skriftligen godkänt avståendet från besittningsskyddet.
En hyresgäst får inte bedriva annan verksamhet i lokalen än det ändamål som parterna har avtalat om. Lokaler med korttidskontrakt hyrs vanligtvis ut i befintligt skick och enbart nödvändiga reparationer utförs. Det är därför viktigt att lokalen är anpassad efter den verksamhet som hyresgästen ska bedriva i lokalen. Behöver lokalen anpassas eller byggas om för verksamheten bör detta klargöras under avtalsförhandlingarna.
I allmänhet vid ingående av hyresavtal är det viktigt att få en helhetsbild av vilka kostnader som utgår enlig avtalet. Det är därför en god idé att ha klart för sig vad som ingår i bashyran och vad som ska betalas i form av hyrestillägg. Vanliga kostnader utöver bashyran är moms, fastighetsskatt, driftskostnader, kostnader för eventuella gemensamma ytor för hyresgästerna i fastigheten m.m. Hyresvärden bör även i förhand fundera över hur en eventuell hyresreglering ska se ut eller om det ska finnas en hyresrabatt under inledningen av hyresförhållandet. Vidare bör det finnas en tydlig reglering i hyresavtalet avseende fördelningen av underhållskostnader mellan parterna.
Aktiebolag och ekonomiska föreningar med kalenderår står i nuläget inför sina årsstämmor. Då riksdagen den 23 februari 2022 röstade för återinförandet av lagen om tillfälliga undantag för att underlätta genomförandet av bolags- och föreningsstämmor ökar flexibiliteten. Den tillfälliga stämmolagen gäller från den första mars till den sista december 2022. Även Kollegiet för svensk bolagsstyrning har återinfört sina särskilda tillämpningsföreskrifter med anledning av covid-19.
Lagen om tillfälliga undantag för att underlätta genomförandet av bolags- och föreningsstämmor började gälla den 15 april 2020. Den tillfälliga lagen var tidsbegränsad och upphörde att gälla den 31 december 2021. På regeringens förslag har riksdagen nu den 23 februari 2022 beslutat om att återinföra den tillfälliga stämmolagen.
Många aktiebolag och ekonomiska föreningar har sina årsstämmor nära förestående då ordinarie bolags- respektive föreningsstämmor måste hållas senast sex månader efter utgången av varje räkenskapsår. Den tillfälliga stämmolagen ökar flexibiliteten för aktiebolag och ekonomiska föreningar då de återigen får en ökad möjlighet att använda sig av fullmakter och poströstning vid stämmor. Bolags- respektive föreningsstämmor kan återigen även helt hållas utan fysiskt deltagande. Återinförandet av den tillfälliga stämmolagen innebär följande för aktiebolag:
Den återinförda tillfälliga stämmolagen gäller från den 1 mars 2022 till den 31 december 2022. De ökade möjligheterna som lagen medför kan därför användas på alla stämmor som hålls från och med ikraftträdandet. Detta medför även att det är möjligt att kalla till en stämma i enlighet med den tillfälliga stämmolagen om stämman som tidigast hålls den 1 mars 2022.
Det framgår av propositionen till återinförandet att lagen under dess tidigare tillämpningstid medfört ett ökat deltagande vid stämmor. I propositionen framgår vidare att justitiedepartementet arbetar med att analysera frågan om ett införande av permanenta regler avseende bland annat digitala stämmor.
Kollegiet för svensk bolagsstyrning meddelade även den 25 februari 2022 att de särskilda tillämpningsföreskrifterna med anledning av covid-19 har återinförts och ska gälla under hela 2022. Detta innebär att
Kollegiets föreskrifter påverkar inte styrelsens och verkställande direktörens skyldighet att vid bolagsstämma ha beredskap att kunna lämna upplysningar till aktieägare och fatta erforderliga beslut.
Distansarbetet har blivit utbrett och många har nu vant sig vid den flexibilitet som det ger. Samtidigt som det finns mycket positivt med att erbjuda distansarbete finns det också fallgropar. Vi pekar på några av de områden som du och din organisation noggrant behöver överväga för att skapa en policy för distansarbete som är hållbar över tid.
Efter en tid av pandemi och hemarbete – som visat sig fungera bättre än vad många tidigare trott – blir det nu allt vanligare att arbetsgivare vill erbjuda sina anställda en ökad frihet genom olika typer av hybrid- och distansarbetsslösningar. Geografisk flexibilitet innebär bland annat utökade rekryteringsmöjligheter och många hävdar att möjligheten till distansarbete kommer att utgöra en allt viktigare faktor för kandidater på arbetsmarknaden vid val av arbetsgivare. Samtidigt innebär distansarbetet utmaningar för arbetsgivare. Vad bör man som arbetsgivare se upp för och vilka avvägningar bör man göra innan man tillåter distansarbete?
Ett sätt är att inrätta en policy som reglerar distansarbetets ramar. Här är det viktigt att tydliggöra att policyn är ensidigt reglerad och inte utgör en del av anställningsavtalet. På så sätt minskar man risken för att policyn ses som avtalsinnehåll och ökar arbetsgivarens möjligheter att ändra eller återkalla policyn om man upptäcker problem med hur policyn tillämpas i organisationen.
Policyn kan med fördel innehålla information om hur och varför man har möjlighet att arbeta på distans samt vilka ramar som distansarbetet omfattas av. Några specifika områden som kan vara viktiga att inkludera i policyn är exempelvis den geografiska plats som distansarbetet kan ske från samt arbetsmiljö och omfattning.
Både kollektivavtal och svensk arbetsrättslagstiftning förutsätter att arbetet utförs i Sverige. När arbete utförs på distans utanför Sverige finns det därför en risk att anställda ses som utstationerade. En arbetsgivare som utstationerar anställda till ett annat land är bland annat skyldig att rapportera utstationeringen till myndigheter och följa vissa lokala regler. Underlåtenhet att uppfylla sådana skyldigheter betraktas i vissa länder som ett brott som kan leda till långtgående sanktioner för arbetsgivaren.
En anställning regleras som utgångspunkt av arbetsrätten i det land där arbetet faktiskt utförs. Det finns i viss utsträckning möjlighet att avtala om att svensk lag ska tillämpas på anställningen, dock är det inte möjligt att avtala bort eventuella tvingande skyddsregler i det land där arbetet utförs. Detta innebär att distansarbete från utlandet kan göra arbetsgivaren skyldig att tillämpa lagar och regler som gäller för arbetstagare i landet där den anställde utför arbetet, exempelvis lokala arbetstidsregler.
Vidare ger distansarbete från utlandet upphov till frågor såsom vilket lands socialförsäkring den anställde ska omfattas av och därmed också i vilket land man som arbetsgivare ska betala arbetsgivaravgifter. Det finns även en risk för att ett fast driftställe i skatterättslig mening anses uppstå i och med den anställdes distansarbete utomlands, vilket i sin tur kan leda till skattskyldighet för arbetsgivaren i det land där arbetet utförs.
För att minska eventuella risker som distansarbete från utlandet kan innebära, bör därför policyn inkludera att eventuellt distansarbete ska utföras i Sverige.
En annan viktig aspekt att fundera över är hur frågor kopplade till arbetsmiljö ska hanteras vid distansarbete. Arbetsgivarens arbetsmiljöansvar och skyldigheter att följa regler och föreskrifter om arbetsmiljö gäller oavsett var den anställde utför sitt arbete. Att ha anställda som arbetar på distans och från andra platser än ett eventuellt hemmakontor gör det dock betydligt svårare för arbetsgivare att bedöma risker och säkerställa att arbetsmiljöansvaret fullgörs.
Det kan därför vara till hjälp att sätta upp tydliga riktlinjer, rutiner och verktyg för hur arbetsgivare och arbetstagare ska samarbeta för att uppnå en säker och god arbetsmiljö. Här kan man till exempel underlätta arbetsmiljöarbetet genom utbildningar i ergonomi, checklistor för hemmakontorets utformning samt regelbundna avstämningar där arbetsmiljö har en fast punkt på agendan.
Ansvaret för arbetsmiljön omfattar även den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Här inkluderas faktorer som kommunikation, delaktighet, fördelning av arbetsuppgifter samt vilka krav som ställs och hur resurser tilldelas. Därför kan det vara bra som arbetsgivare att fundera igenom om det finns särskilda situationer där distansarbete är lämpligt, eller situationer där det är mer lämpligt att vara på kontoret. Hur stor andel av sin arbetstid som man kan arbeta på distans kan också vara bra att tydliggöra.
När plats inte längre är lika avgörande kan det också ske en förändring i vilka tider som arbetstagare arbetar. Även här kan det vara på sin plats att tydliggöra om ni har några särskilda krav på tillgänglighet och som det finns fasta tider som arbetstagare förväntas arbeta.
Som arbetsgivare vill man gärna ha engagerade och nöjda medarbetare. En del i detta kan vara att erbjuda flexibilitet kring var och när arbetet utförs. Det kan även komma att bli en viktig del i rekryteringssammanhang – där kandidater inte bara jämför lön och andra ekonomiska förmåner, utan även möjligheten till flexibilitet.
Att som arbetsgivare vilja uppfylla de önskemål som nuvarande och framtida medarbetare har är positivt – se bara till att ni har gjort noggranna överväganden och att ni är tydliga med vilka riktlinjer som gäller.
Den tillfälliga lag som infördes under 2020 i syfte att underlätta genomförandet av bolags- och föreningsstämmor förlängdes inför 2021. Nu står det klart inför 2022 att den inte förlängs ytterligare en gång.
Lagen om tillfälliga undantag för att underlätta genomförandet av bolags- och föreningsstämmor började gälla den 15 april 2020. Den innebär att företagen fick en ökad möjlighet att använda sig av bland annat insamling av fullmakter och poströstning vid en stämma, samt gav aktiebolag och ekonomiska föreningar en möjlighet att genomföra bolags- respektive föreningsstämmor helt utan fysiskt deltagande.
Den 25 oktober 2021 beslutade regeringen att lagen inte kommer att förlängas ytterligare och upphör därmed att gälla den 31 december 2021. Detta innebär en återgång till huvudregeln att ett aktiebolag ska hålla bolagsstämman med fysiskt deltagande på den ort där styrelsen har sitt säte eller på den ort som särskilt angivits i bolagsordningen.
Om ett aktiebolag fortsättningsvis önskar genomföra bolagsstämmor utan fysiskt deltagande genom poströstning eller genom insamling av fullmakter, finns en möjlighet att införa särskilda bestämmelser om detta i bolagsordningen. Sådana bestämmelser i bolagsordningen ska ange att styrelsen får samla in fullmakter inför en bolagsstämma samt att aktieägarna före bolagsstämman ska kunna utöva sin rösträtt per post, eller att styrelsen inför en bolagsstämma ska få besluta att aktieägarna ska kunna göra detta.
Aktiebolag som har ett färre antal aktieägare har fortsatt möjligheten att hålla bolagsstämman på distans även om en sådan bestämmelse som nämnts ovan inte har införts i bolagsordningen. Detta förutsätter emellertid att samtliga aktieägare samtycker till det.
När visselblåsarpolicyn är färdig och visselblåsarkanalen igång är det lätt att tänka att man kan slappna av. Tyvärr – det är nu arbetet börjar. Men vad bör man tänka på när man utser någon att hantera rapporterna och varför är det så viktigt med återkoppling?
Den 17 december 2021 trädde den nya Lag (2021:890) om skydd för personer som rapporterar om missförhållanden i kraft. Att implementera en visselblåsarkanal inom en organisation kräver ett gediget arbete. Samtidigt är det när systemet är i gång och rullar som arbetet börjar. Att samtliga rapporter som kommer in bemöts och att bedömningen motiveras är en nyckelfaktor i att skapa förtroende och legitimitet för systemet.
Beroende på hur policyn är utformad samt hur ni har valt att organisera arbetet med visselblåsarkanalen ser tillvägagångssättet olika ut. Ett sätt att hantera inkomna rapporter är att en person gör en inledande bedömning, för att sedan skicka vidare de ärenden man bedömer ska utredas mer.
Väljer man detta tillvägagångssätt är det viktigt att tänka på vilken kompetens och erfarenhet som krävs för att bedöma de rapporter som kommer in. Det kan vara svårt att hitta en person inom organisationen som är tillräckligt oberoende, har rätt erfarenhetsnivå och samtidigt tid att ge varje enskilt ärende den uppmärksamhet som krävs.
Ett alternativ är att låta en expertpanel bedöma hur varje inrapporterat fall ska klassificeras utifrån er specifika visselblåsarpolicy och sovra i det inkomna, samt göra en första legal bedömning i det som bör vidare enligt policyn. Utifrån vår erfarenhet är ungefär en fjärdedel av de inkomna rapporterna av sådan karaktär att de ska hanteras inom ramen för ett visselblåsarförfarande. Tre fjärdedelar av ärenden bör i stället hanteras direkt av andra instanser såsom HR eller första linjens chefer.
Här är det värt att nämna att det kan vara lätt att utgå från att den första sållningen av ärenden går snabbt – särskilt när man har den egna visselblåsarpolicyn som utgångspunkt. Sanningen är att många ärenden är komplexa och att de befinner sig på en gråskala. Även om det ofta är en del av ärendena som faktiskt ska behandlas som kvalificerade visselblåsningar behöver man vara säker på att det är rätt ärenden som skickas vidare.
Även om en stor del av de rapporter som kommer in redan har ett forum där de bör hanteras är återkopplingen en viktig del i att skapa förtroende. En tydlig process, tillsammans med transparens kring de beslut som fattas och grunderna till dessa, visar att ni som organisation tar frågorna på allvar.
Med utgångspunkt i detta blir det såklart viktigt att den som hanterar inkomna ärenden också kan förklara och argumentera kring vad som avgjort behandlingen. Det krävs därför att personen som gör den första bedömningen av rapporterna är väl förtrogen med er visselblåsarpolicy samt har kompetensen att ”läsa mellan raderna”. Man vill varken hamna i ett läge där ärenden avfärdas för snabbt, eller där mängden ärenden överbelastar den eller de som är ansvariga för visselblåsarförfarandet.
Den 1 februari 2022 införs nya regler för upphandling. Syftet med lagändringarna är att förenkla upphandlingsförfarandet. Samtidigt ökar kraven på upphandlande organisationer att vara tydliga med vad som gäller för varje enskild upphandling.
Från och med den 1 februari 2022 kommer nya, förenklade regler att gälla för upphandling (inom det icke-direktivstyrda området). Syftet är att göra reglerna enklare i utformning och innehåll och regelverket kommer endast innehålla regler som är nödvändiga för att upphandlande organisationer ska ha ramar att förhålla sig till samtidigt som vissa regler krävs för att skydda leverantörerna.
Eftersom de nya reglerna gäller det icke-direktivstyrda området (dvs. under tröskelvärdena) handlar det om upphandlingar som ligger under EU:s tröskelvärden. De nya reglerna kommer att påverka följande lagar:
Upphandlingar som påbörjas den 1 februari 2022 och senare är de som omfattas av de nya reglerna.
De nya reglerna innebär bl.a. följande:
Notera också att nya tröskelvärden gäller från och med den 1 januari 2022.
De nya bestämmelserna lämnar ett stort utrymme åt upphandlande organisationer att utforma upphandlingen själv. Detta innebär en stor flexibilitet samtidigt som det ställs högre krav på upphandlande organisationer att tydligt beskriva i upphandlingsdokumenten vad som gäller för varje enskild upphandling.
Av denna anledning kan det vara bra att se över och anpassa policyer och riktlinjer som behandlar hur upphandlingsförfarandet ska gå till. På samma sätt är det av vikt att se över vilka upphandlingar som planeras framöver för att säkerställa att rätt regler tillämpas.
Kontakta gärna oss om ni har några frågor om de nya bestämmelserna eller om ni har andra upphandlingsrelaterade frågor.
Regeringen har beslutat att ge Cementa tillstånd att bryta kalk i Slite på Gotland till den 31 december 2022. Det är idag känt att beslutet har överklagats och att inhibition har begärts. Med denna bakgrund är det oklart i vilken utsträckning en eventuell brist på cement kan ses som en oförutsedd händelse under det kommande året. Det är därför viktigt att tänka på eventuella följder för era byggprojekt redan när avtalet skrivs.
Den 18 november 2021 beslutade regeringen att ge Cementa tillstånd till fortsatt täktverksamhet i Slite på Gotland. Beslutet innebär att Cementa får fortsätta bryta kalk till och med den 31 december 2022 och regeringens förhoppning är att beslutet innebär att allvarliga samhällskonsekvenser för bland annat byggindustrin undviks på kort sikt.
Föreningen Urbergsgruppen har begärt rättsprövning av regeringens beslut hos Högsta förvaltningsdomstolen och samtidigt begärt att beslutet inhiberas. Om beslutet inhiberas kan beslutet inte tillämpas förrän domstol fattat beslut i rättsprövningsfrågan och om föreningen har slutlig framgång med sin talan kan regeringens beslut komma att upphävas.
Det sagda medför naturligtvis osäkerhet på kort sikt med hänsyn till att regeringens beslut kan komma att inhiberas och/eller upphävas, men även om regeringens beslut inte inhiberas och står sig vid den rättsliga prövningen så kvarstår osäkerheten kring vad som händer när tillståndet löper ut om ett år.
Branschorganisationen Byggföretagen förutspår ett akut byggstopp om Cementa tvingas avbryta sin produktion i Slite, något som skulle drabba både entreprenörer och beställare hårt. Entreprenörer och beställare har därför en betydande risk att hantera i de avtal som ingås under det kommande året.
Parterna bör redan i entreprenadavtalet enas om hur risken ska fördelas och vad som ska gälla mellan parterna om det uppstår en brist på tillgång till cement eller skenande priser. Parterna bör bland annat reglera entreprenörens rätt till tidsförlängning och tillkommande ersättning samt möjligheten för parterna att säga upp avtalet vid allt för långtgående konsekvenser.
Standardavtalen AB 04 och ABT 06 innehåller visserligen viss reglering av oförutsedda händelser som påverkar entreprenaden men med hänsyn till den betydande osäkerhet som råder kan det vara svårt att med tillämpning av standardavtalens regler avgöra vad som är ”oförutsebart” och vilka konsekvenser parterna borde räknat med vid tidpunkten för avtalets ingående.
Det är därför klokt att i de enskilda entreprenadavtalen komplettera standardavtalen med ett förtydligande av vilka följder av cementkrisen som ska anses beaktade i anbudet och vad som ska anses oförutsebart. Parterna bör även enas om hur stora förseningar och kostnadsökningar entreprenören ska tåla innan entreprenören har rätt till kompensation och vilka konsekvenser som kan ge parterna rätt att frånträda avtalet.
När tekniken utvecklas kommer ibland oanade möjligheter – och ibland oanade skyldigheter. Inför det kommande året bjuder vi därför på tre spaningar inom områden vi ser är extra viktiga att hålla koll på under det kommande året.
Användandet av IT- system aktualiserar alltid ansvarsfrågor. Även om ansvarsfrågor självklart inte är unika för just IT-rätten vill vi påstå att teknikutvecklingen löpande sätter juridiken på prov. En framtidsspaning från vår IT-grupp är därför att regelverket avseende användandet av olika former av ”artificiell intelligens” (AI) kommer att förändras.
På EU-nivå prasslas det redan i vassen. EU-kommissionen har släppt en s.k. vitbok – ett dokument där kommande lagförslag med konkreta åtgärder presenteras – på området (Om artificiell intelligens – en EU-strategi för spetskompetens och förtroende).Utöver frågan om vad som faller in under AI-begreppet kommer intressanta ansvarsfrågor regleras. Det ser vi kan leda till högre krav på den som står inför att skaffa ett nytt system. För att inte drabbas av oanade konsekvenser skadar det inte att redan nu vara uppmärksam om ni köper in nya system!
I Sverige trädde en ny lag i kraft per den 1 november 2021 – lag (2021:579) om förbud mot otillbörliga handelsmetoder vid köp av jordbruks- och livsmedelsprodukter. Därmed finns numera nya bestämmelser som explicit syftar till att skydda leverantörer mot köpares otillbörliga handelsmetoder vid försäljning av jordbruks- och/eller livsmedelsprodukter. Det ska dock understrykas att det krävs att köparen antingen är en myndighet eller har en viss årsomsättning för att lagen ska vara tillämplig.
Genom lagen har såväl en ”svart-” som ”grålista” introducerats. I korthet förbjuder svartlistan uttryckligen användandet av vissa avtalsvillkor (bl.a. begränsas möjligheten att betala senare än 30 dagar avsevärt), medan grålistan kräver uttrycklig förhandling (i förhand) om de villkor som listan innefattar för att vara giltiga. Konkurrensverket utgör tillsynsmyndighet i Sverige.
Framöver är det troligt att vi kommer se mer tillsyn på området; såväl producenter som köpare av jordbruks- och livsmedelsproducenter bör hålla sig informerade.
En sista spaning från vår sida att GDPR fortsatt kommer att vara högaktuell lagstiftning framgent. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) – som i Sverige är tillsynsmyndighet för integritetsfrågor såsom kamerabevakning och GDPR – har återkommande fått ökade anslag de senaste åren.
Granskningar och sanktionsavgiftsbeslut lär öka framåt, inte minst då såväl EU-domstolen som nationella domstolar kommer att hantera överklaganden av IMYs (och andra europeiska tillsynsmyndigheters) beslut. Den som löpande arbetar och är uppmärksam inom de här frågorna går bättre rustad in i framtiden – GDPR och integritetsfrågor är här för att stanna!
I ett uppmärksammat rättsfall under våren 2021 har Högsta domstolen (HD) meddelat dom i frågan om vad som gäller när ett s.k. värdeintyg ligger till grund för beräkning av stämpelskatten för en fastighet (NJA 2021 s. 129).
Enligt stämpelskattelagen ska en juridisk person vid förvärv av fast egendom (eller tomträtt) betala en stämpelskatt motsvarande 4,25 % av fastighetens värde. Fastighetens värde vid beräkningen av stämpelskatten bestäms i sin tur genom en jämförelse av det högsta av köpeskillingen och taxeringsvärdet för fastigheten för året närmast före det år då ansökan om lagfart beviljas.
Saknas taxeringsvärde ska jämförelsen i stället göras med det värde fastigheten har vid tidpunkten för upprättandet av köpehandlingen. Värdet bestäms då med stöd av ett värdeintyg.
I det aktuella HD-avgörandet hade ett bolag ansökt om lagfart för en fastighet som saknade taxeringsvärde. Bolaget bifogade därför ett värdeintyg för fastigheten tillsammans med sin ansökan om lagfart. Värdeintyget avsåg fastighetens marknadsvärde och hade beräknats till ett betydligt högre belopp än den köpeskilling som åsattes fastigheten. Inskrivningsmyndigheten (Lantmäteriet) fastställde därefter stämpelskatten för fastigheten baserat på värdeintyget, varför stämpelskatt utgick med 4,25 % av marknadsvärdet.
Bolaget överklagade beslutet och anförde att köpeskillingen inte ska jämföras med marknadsvärdet vid tidpunkten för upprättandet av köpehandlingen, utan i stället ett jämförelsevärde i taxeringsvärdesnivån vid tidpunkten för upprättandet av handlingen.
Då det inte med tydlighet framgår om ett värdeintyg enligt stämpelskattelagen ska avspegla fastighetens marknadsvärde eller ett fiktivt taxeringsvärde för fastigheten valde HD att ta upp målet till prövning. Enligt HD fanns det övervägande skäl som talade för att ett fiktivt taxeringsvärde för fastigheten ska användas istället för marknadsvärdet. Främst med hänsyn till att det annars kan uppstå en omotiverad diskrepans i behandlingen mellan ett ”normalfall” (med taxeringsvärde) och ett ”specialfall” (där det saknas taxeringsuppgifter).
HD:s ställningstagande innebär i korthet att, vid köp av fast egendom där taxeringsvärde inte åsätts eller saknas, stämpelskatten ska beräknas genom att köpeskillingen jämförs med ett fiktivt taxeringsvärde vid avyttringstidpunkten, varvid det fiktiva taxeringsvärdet ska beräknas i enlighet med fastighetstaxeringslagen och taxeringsvärdet motsvara 75% av fastighetens marknadsvärde.
Med beaktande av HD:s slutsatser finns det därför goda skäl att inför framtida förvärv av fastigheter som saknar taxeringsvärde, säkerställa hur det fiktiva taxeringsvärdet för fastigheten ska beräknas och att den anlitade värderingsmannen är medveten om HD:s dom i NJA 2021 s. 129.
Den 30 april 2021 gav Byggföretagen ut nya avtalsvillkor för underentreprenörer och bemanningsföretag vid anlitande på Byggavtalets tillämpningsområde: UE 2021. Den 13 september gav Byggföretagen ut ytterligare en version av UE 2021, som ska tillämpas vid anlitande på Väg- och Banavtalets tillämpningsområde. Det innebär att det numera finns separata villkor för respektive kollektivavtalsområde. De båda versionerna av UE 2021 ersätter den tidigare versionen UE 2015.
Bakgrunden till det nya formuläret är regelförändringar som skett i Byggavtalet 2020, kollektivavtalet mellan Byggföretagen och Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads).
Liksom UE 2015 är UE 2021 uppdelat i två delar; en del med entreprenadrättsliga avtalsvillkor och en del bestående av en blankett för förstagångsanmälan av en underentreprenör eller ett bemanningsföretag till Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads) respektive SEKO, beroende på vilket kollektivavtal som gäller.
Någon ny förstagångsanmälan behöver inte göras på grund av den ändrade blanketten. Avsikten är dock att UE 2021 ska börja tillämpas direkt. Därför kan du som entreprenör behöva uppdatera avtalen med de underentreprenörer och bemanningsföretag du anlitar.
De entreprenadrättsliga villkoren i UE 2021 utgör ett eget fristående avtal och gäller, som huvudregel, för alla entreprenader som underentreprenören eller bemanningsföretaget träffar avtal om efter att parterna undertecknar UE 2021. Det kan dock krävas anpassningar i exempelvis entreprenadkontrakt och/eller administrativa föreskrifter (AF), inte minst om du tillämpar AMA AF 12 av Svensk Byggtjänst.
För att underlätta för dig har vi upprättat en översiktlig jämförelse mellan UE 2015 och de nya villkoren i UE 2021, se nedan.
Ladda ner den fullständiga jämförelsen här!
Kontakta gärna oss om du har fler frågor om UE 2021 eller behöver hjälp med avtal för underentreprenörer eller bemanningsföretag!
Alexander Blom Vigsø undersöker förutsättningarna för att använda virtuell egendom som kreditsäkerhetsobjekt i svensk rätt.
Som en följd av den tekniska och samhälleliga utvecklingen kan videospelsrelaterad transaktioner uppgå till otänkbart höga värden. Ett exempel på detta är att en virtuell nattklubb för något år sedan såldes för cirka sex miljoner kronor – något man knappt kunnat tänka sig för tio år sedan.
Eftersom det finns ett samhällsintresse av att kunna använda alla typer av förmögenhetsvärden som kreditsäkerhetsobjekt, undersöker Alexander Blom Vigsø huruvida det finns förutsättningar för att använda virtuell egendom som ett sådant objekt idag.
Reklamtröttheten ökar samtidigt som många företag förlitar sig på marknadsföring och försäljning i digitala kanaler för att nå sina mål. Vägen framåt, menar Hanna Riberdahl som är vd på Sveriges Annonsörer, är att visa respekt för konsumenten samt att fundera över om får alltid är samma sak som bör.
Marknadsrättsliga tvister blir ibland uppmärksammade brett och förmodligen har även du läst eller hört om företag som stack ut hakan lite för långt – och som senare fått backa från sitt påstående. Den lagstiftning som finns syftar till att skydda konsumenten, men incitamenten till att utforma reklam och annonser på ett transparent och etiskt korrekt sätt handlar inte bara om att undvika att bli dömd i antingen någon av de branschspecifika egenåtgärderna eller domstol. Det handlar om förtroende och trovärdighet.
Många företag förlitar sig på marknadsföring i olika kanaler för att nå sina försäljningsmål. Samtidigt ökar reklamtröttheten. En rapport som Sveriges Annonsörer lät göra med hjälp av Novus visade att nästan 6 av 10 har en ganska eller mycket negativ generell inställning till reklam. 8 av 10 angav att de tycker att reklam ”oftast är irriterande och störande”. Hanna Riberdahl, vd på Sveriges Annonsörer, ser några förklaringar till detta.
– Det vi kan se nu, inte bara i Sverige utan även globalt i andra studier, är att konsumenternas förtroende för reklam har minskat under åren. Vi ser att det finns en del orsaker till det här: den ena är den digitala marknadsföringens intåg och de möjligheter som tekniken har gett oss när det gäller tredjepartscookies. Att vi kan identifiera dig som individ utifrån vad du faktiskt gör när du är ute på nätet, och utifrån det bygga reklamflöden – s.k. retargeting-flöden. Detta har lett till att man känner sig förföljd av reklamen.
Hanna fortsätter:
– Det andra är frekvensen i det vi gör: hur ofta man möts av ett budskap. Det har också att göra med att det finns så många kanaler, man investerar ofta i flera kanaler för samma reklam så det känns som att man möts av samma reklam precis överallt. Med tanke på det digitala så har vi fått ett större fokus på den kortsiktiga utbytesreklamen där man vill konvertera ”nu-nu-nu”.
Många kan hålla med om att det är en utmaning att utforma budskap som står ut i bruset och som samtidigt följer de marknadsrättsliga reglerna. Enligt Hanna Riberdahl, vd på Sveriges Annonsörer, kan företag bygga ett starkt förtroende gentemot konsumenterna genom att annonsera på rätt sätt.
– Det vi tycker är viktigt när man ska göra trovärdig reklam handlar i grunden om att respektera konsumenten, menar hon. Inte bara från ett marknadsrättsligt perspektiv, utan även i att inte överutnyttja de här möjligheterna som teknologin faktiskt ger. Sedan handlar det även om att skapa reklam och marknadsföring som folk faktiskt tycker om. Då måste man även arbeta med den långsiktigt varumärkesbyggande och emotionella, mycket mer kreativa reklamen.
Just långsiktighet och att hitta format som konsumenterna gillar är återkommande i Hannas resonemang. Det har därför blivit vanligt att man försöker placera sina produkter i attraktiva sammanhang, eller att man försöker efterlikna format som traditionellt sett inte innehållit reklam. Som annonsör är det därför extra viktigt att vara tydlig med att det är just reklam det handlar om.
– Det är nästan ännu viktigare inom den innehållsbaserade marknadsföringen att du är extremt tydlig med att det här är marknadsföring, säger Hanna. Att man inte försöker baka in det, någonstans är det den här trovärdighetsfrågan som ligger i botten. Om man försöker dölja syftet så skapar man det här misstroendet: ”Nu försöker någon lura mig att göra någonting”.
På Sveriges Annonsörer har man även startat upp ett initiativ som heter Transparens, etik och ansvar. Transparensen i detta fall handlar om möjligheten för annonsörer att få veta vad de betalar för samt att de får det de betalat för i form av trafik och exponering. Även i vilket sammanhang annonserna syns, s.k. brand safety, har blivit en alltmer viktig fråga.
– Där brukar Youtube och Facebook vara de största utmaningarna utifrån att man får in en annons i en miljö som kan ha rasistiskt, våldsamt eller diskriminerande innehåll, och helt plötsligt kommer mitt varumärke upp där innan en vitmakt-video spelas upp, exemplifierar Hanna.
Hanteringen av data och vad som händer med datan när den sparas och bearbetas är ett annat område som diskuteras inom ramen för initiativet. Hanna menar att frågan om data privacy är stor.
– Den är på tapeten överallt, speciellt regulatoriskt och policymässigt. Det är ett par länder som pushar rejält. Framförallt Australien och Nya Zeeland, som inför ganska hård lagstiftning samt ett stort ansvarskrav på Google och Facebook gentemot dess konsumenter och samhället i stort. Det är också uppe på EU-nivå med Digital Service Act, Digital Marketing Act och E-privacy, så här kommer det att ske väldigt mycket.
Hanna berättar även om den tredje frågan – ansvar. Det handlar om vilket ansvar de digitala plattformarna har för användargenererat innehåll och vad de godkänner för publicering.
– Det handlar om att vi som finansierar dessa plattformar kan ställa ett krav på vilket ansvar de ska ta. Hur definieras skadligt innehåll? Det behöver finnas en standard och en definition för detta, men Facebook och Google exempelvis måste tillåta att deras innehåll granskas av en tredje part.
Hanna menar att det finns många utmaningar i det digitala ekosystemet. Med ett relativt nytt sätt att annonsera finns också många barnsjukdomar med konsekvenser som inte gick att förutse i början.
– Hos vissa finns det en ängslighet över vad man kan göra eller inte – och vad finns det för något som man kan stötta sig emot i dessa frågor? Där måste man arbeta både med vad man faktiskt får och inte får göra ur ett marknadsrättsligt perspektiv, men också vad man bör och inte bör göra i de här delarna, menar hon.
Det digitala landskapet förändras snabbt och det gäller att hålla sig uppdaterad, någonting som kan vara en utmaning för den som ofta arbetar under tidspress. En stark etisk kompass är ett sätt att minimera risk när det gäller budskap och kampanjer.
– Vi tror stenhårt på att det i ett längre perspektiv alltid finns fördelar att följa etiska koder och riktlinjer samt ha en hög etisk kompass. Framför allt nu när det finns så många fallgropar där det är risk att man faktiskt går bort sig även om uppsåtet inte finns där. Det är otroligt svårt att hålla sig uppdaterad, för är det någonting man verkligen inte har när man sitter hos ett företag som marknadsförare så är det tid.
Digitalisering i allmänhet leder ofta till att information på ett enkelt sätt kan samlas och delas. Digitaliseringen har därför lett till effektivisering och tidsbesparing inom många olika branscher. När det gäller byggbranschen specifikt har vi identifierat fem utmaningar med bygginformationsmodellering att övervaka framöver.
Byggnadsinformationsmodellering (BIM) är ett system för informationshantering i entreprenadbranschen där objektsbaserade modeller kopplas till databaser för automatiserat informationsutbyte. BIM samlar information som tidigare återfunnits i bl.a. mängdförteckningar, tekniska specifikationer m.m. och förser parterna med de närmare förutsättningarna för såväl funktion som utförande. Digitaliseringen spås leda till såväl effektivitets- som miljövinster men fordrar samtidigt att entreprenadjuridiken håller jämna steg med utvecklingen.
Centrala entreprenadjuridiska moment reglerade i BKK:s standardkontrakt (AB 04, ABT 06 samt ABK 09) beträffande risk- och ansvarsallokering ändras troligen inte genom användandet av BIM. Helt nya frågor kring de virtuella informationsmodellerna kommer däremot med största sannolikhet behöva adresseras.
Byggnadsinformationsmodelleringen kommer med största sannolikhet att spela en viktig roll inom framtidens byggindustri. Implementeringen av ett helt nytt informationssystem kräver att byggindustrins aktörer gör stora praktiska omställningar men har samtidigt potential att övergripande effektivisera byggandet. Entreprenadjuridiken måste därför hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen för att på så sätt söka föregripa morgondagens rättsliga problem.
Att skapa en god arbetsmiljö där risker för ohälsa och olycksfall förebyggs är inte bara arbetsgivarens skyldighet utan även en förutsättning för att attrahera och behålla personal. Arbetsmiljöfrågor måste därför finnas med när man som arbetsgivare planerar verksamheten och bedriver det dagliga arbetet. Även om ett välstrukturerat arbetsmiljöarbete kräver insatser i form av både tid och pengar, är det en investering som lönar sig i längden.
En god och säker arbetsmiljö ökar chanserna för att personalen trivs och stannar längre i företaget. Det innebär också att risken för att de anställda utsätts för olyckor och ohälsa i form av till exempel depression och utbrändhet minskar, vilket inte bara är bra för den enskilde arbetstagaren utan även reducerar företagets kostnader för sjukfrånvaro, rehabilitering och personalomsättning. Därutöver bidrar arbetsmiljöarbetet till att minska företagets kostnader vid kvalitetsbrister som uppkommer till följd av bristande arbetsmiljö.
”Digitaliseringen av arbetslivet skapar nya möjligheter att kombinera familj och karriär. Den andra sidan av myntet är ohälsosam stress på grund av obegränsad tillgänglighet och lösa gränser mellan arbete och fritid.
Det finns bra digitala verktyg på marknaden som syftar till att förbättra arbetet och motverka digital stress. Det avgörande är ändå att arbetsgivare tydliggör vad som förväntas av sina anställda, till exempel genom en tillgänglighetspolicy.”
Thomas Ogard, Advokat och partner
”2017 kom det som i folkmun kallas Visselblåsarlagen. Kortfattat innebär den att personer ska ha möjlighet att larma om interna oegentligheter, till exempelvis korruption och sexuella trakasserier.
I dagarna kom förslaget (lagrådsremiss) om svensk lag som skall implementera ett EU-direktiv om utökat skydd till att omfatta fler personer och situationer i företaget. Fler skall skyddat kunna vissla om mer. Krav kommer finnas på att bolagen inrättar rapporteringskanaler.
Man behöver också ge återkoppling till den som visslat samt utreda på ett adekvat sätt. Samtidigt är fördelarna många för den som har en bra infrastruktur för att ta emot rapporter om oegentligheter eftersom man då får möjlighet att hantera och agera på det internt.
Det du behöver ta ställning till nu är:
Ebba Walberg Snygg, Advokat och partner
”Vi tillbringar mycket tid på arbetet, men också familjelivet är viktigt för mångas livskvalitet. För att underlätta att kombinera yrkes- och familjeliv har EU beslutat om det så kallade Balansdirektivet, som bland annat inför en möjlighet för småbarnsföräldrar och anhörigvårdare att av omsorgsskäl begära flexibla arbetsformer.
Begäran kan exempelvis avse ökat distansarbete eller en flexiblare arbetstidsförläggning. En arbetsgivare ska kunna neka en sådan begäran, men ett avslag ska sakligt motiveras. Det svenska implementeringsarbetet har påbörjats, och reglerna föreslås träda i kraft i augusti 2022.
Flexiblare arbetsformer ligger i tidsandan, där pandemin visat att sådana är fullt möjliga på många arbetsplatser. Reglerna kan även förväntas förenkla livspusslet för många medarbetare, vilket i förlängningen minskar stress och förbättrar medarbetarnas välmående, och bidrar på så vis till en god arbetsmiljö.”
John Lundberg, Biträdande jurist
Begreppet immateriella rättigheter avser i huvudsak patent, varumärken, upphovsrätt, mönsterrätt och företagsnamn. Ofta har de inneburit en investering av tid, pengar och kunskap och rätt hanterat kan man både skydda och optimera värdet av dessa över tid. Hur ska man arbeta med sina immateriella rättigheter och vad är viktigt att tänka på?
”Första steget är att identifiera vilka egna immateriella rättigheter man har och eventuellt användande av andras (via licens exempelvis). Finns det behov av ytterligare eller utökade rättigheter? Vilket handlingsutrymme har man med sina egna immateriella rättigheter och har eventuella konkurrenter rättigheter som kan påverka ert handlingsutrymme?
Att se över sina immateriella rättigheter löpande borde vara lika naturligt som att inventera sitt lager – det är en minst lika viktig del av företagets tillgångar”
Stephanie Stensson, Advokat
”Ett strukturerat arbete med sina immateriella rättigheter innebär inte bara att man har översikt över vilka rättigheter man har i dagsläget och vilka man har behov av framöver.
En del i ett effektivt IPR-arbete innebär också att man kontinuerligt ser över sina rutiner: exempelvis den egna utvecklingen men även samarbetsavtal, forskningsavtal och eventuellt licensstrategi.”
Stefan Wendén, Managing Partner
”Att ha ordning på sina immateriella rättigheter i samband med investering är A och O. Man måste säkra att den entitet som man gör investeringen i – och som har någon form av bestämt värde – också innehåller det man tror och har baserat värderingen på.
Det är viktigt att kontrollera både registrerbara immateriella rättigheter och icke registrerbara – sistnämnda görs främst genom kontroll av avtal med de medarbetare som bidragit med exempelvis mjukvarukod eller annan prestation som innebär ett värde för bolaget.”
David Klose, Partner
”Det är lätt att få uppfattningen att frågor om upphovsrätt främst är relevant för konstnärer, uppfinnare och/eller annan verksamhet som på något sätt kan sägas ha en kreativ tyngdpunkt. Immateriella rättigheter innefattar dock mer.
Producerat och sammanställt arbetsmaterial kan exempelvis omfattas av det så kallade databas-/katalogskyddet, som i upphovsrättslagen inordnas under de till upphovsrätten närstående rättigheterna.
Detta innebär alltså att såväl kund- som produktlistor kan vara immaterialrättsligt skyddade och skyddsvärda. Kravet är framför allt att informationen utgör en sammanställning av ”ett stort antal uppgifter” eller är ett resultat ”till följd av en väsentlig investering”.
Det finns alltså särskild anledning att dels säkra underlag som visar de investeringar som gjorts, dels se över interna rutiner och riktlinjer för hur den här typen av material hanteras. Inte minst i samarbets- och anställningsavtal.”
Simon Wilkens, Biträdande jurist
Hemarbetet har ökat samtidigt som möjligheten för arbetsgivare att överblicka arbetstiden minskar i samband med detta. Som arbetsgivare behöver man se övertid ur ett arbetsmiljöperspektiv och agera när man får signaler om att arbetsbördan är för hög. Statistik från digitala arbetsverktyg, som exempelvis Microsofts MyAnalytics, kan innebära ett förstärkt bevisläge för arbetstagare som vill påvisa en hög arbetsbörda.
Senaste året har andelen som arbetar hemifrån ökat. Att själv bestämma sin arbetstid leder till ökad flexibilitet för individen, men kan också göra gränsen mellan arbete och fritid mindre tydlig. Som arbetsgivare behöver man löpande stämma av förväntningar och arbetsbelastning då hemarbetet kan göra det svårt att överblicka hur många timmar som respektive anställd arbetar.
För att få övertidsersättning krävs att arbetstagare kan visa att arbetstiden är beordrad eller godkänd i efterhand. För tjänstemän är det vanligt med övertidsavlösning – att övertid kompenseras med en extra semestervecka eller högre lön.
Här ligger ett stort ansvar på arbetsgivaren att agera på signaler som tyder på att arbetstagare arbetar (för) mycket, sent eller t.ex. på helger. Det kan nämligen ses som en tyst överenskommelse om en arbetsgivare blir medveten om att arbetstagare ofta arbetar övertid. En för hög arbetsbörda är en arbetsmiljöfråga som arbetsgivaren behöver hantera.
Samtidigt som möjligheten att överblicka arbetstagares arbetstid minskar, ökar tillgängligheten för data som rör respektive arbetstagares arbetsinsats. Ett exempel är Microsofts MyAnalytics som varje vecka skickar en sammanställning av statistik som rör exempelvis mejlkorrespondens, möten och antalet kontakter.
Statistiken som samlas in skulle kunna användas av arbetstagare för att påvisa (hög) arbetsbörda. Verktygen innebär alltså att arbetstagares bevisläge stärks. Att samla på sig data som kan begäras in som bevisning i eventuell tvist kan innebära en risk. Det finns därför många goda anledningar att se över sina rutiner.
Sett ur ett GDPR-perspektiv har det gångna halvåret varit minst sagt händelserikt. Utöver EU-domstolens invalidering av Privacy Shield-ramverket, som i korthet föranlett att särskilda överväganden vid personuppgiftsöverföringar till USA bör göras, har ett flertal intressanta beslut fattats av Integritetsskyddsmyndigheten där skadeståndsnivåerna i vissa fall varit påtagliga sett utifrån ett svenskt perspektiv. Den uppmärksamme noterar att Integritetskyddsmyndigheten är det nya namnet för Datainspektionen sedan den 1 januari 2021 (vilket vi skrivit om här). Därutöver är Brexit nu verkställt.
Troligen är det få som undgått nyheten att Storbritanniens EU-utträde verkställdes i och med årsskiftet. Uppbrottet blev emellertid aldrig den avtalslösa Brexit som det i viss mån siats om till följd av parternas slutna avtal – Handels- och samarbetsavtal mellan EU och Storbritannien (som finns att tillgå på EU-kommissionens hemsida, se här). Avtalet är av förklarliga skäl omfattande och av relevans för flertalet sektorer. Av förklarliga skäl har även frågor som rör dataskydd och hanteringen i samband med at personuppgifter överförs reglerats i avtalet.
Oavsett kunskapsnivå på dataskyddsområdet bör man vara medveten om att personuppgiftsöverföringar utanför EU/EES (i GDPR benämnt som ”tredjeland”) förtjänar särskild eftertanke innan de vidtas. Samtliga länder inom Storbritannien betraktas i dagsläget till följd av Brexit som s.k. tredjeländer.
I enlighet med huvudrubriken till vår artikel finns däremot skäl att andas ut i dagsläget. Till följd av samarbetsavtalets utformning är lagstiftningen på personuppgiftsområdet i stort oförändrad under en period av sex månader. Flödet av personuppgifter mellan EU och Storbritannien betraktas därför inte som någon tredjelandsöverföring förrän tidigast den 1 juli 2021.
Frågan är emellertid vad som händer därefter. Målbilden för många är troligtvis att EU-kommissionen fattar ett beslut som förklarar att Storbritannien uppfyller en ”adekvat skyddsnivå” – en typ av beslut som medför att personuppgiftsöverföringar till sådana länder inte kräver något särskilt tillstånd. Huruvida så faktiskt blir fallet har däremot ifrågasatts. Vissa bedömare menar nämligen att Storbritannien kan få svårigheter med att uppfylla de högt ställda kraven för ett sådant beslut till följd av sin nuvarande övervakningslagstiftning.
Sammanfattningsvis är vår rekommendation att den 1 juli 2021 noteras i kalendern för de som på något sätt har med aktörer i Storbritannien att göra. Eftersom just tredjelandsöverföringar förtjänar särskild eftertanke bör eventuella säkerhetsåtgärder vidtas i god tid före aktuellt datum. På så vis förebygger ni risken för otrevliga överraskningar.
Per den 1 januari 2020 har Datainspektionen bytt namn till Integritetsskyddsmyndigheten (IMY). På engelska heter myndigheten numera Swedish Authority for Privacy Protection.
Till följd av namnbytet är det hög tid att se över framtagna personuppgifts-/ integritetspolicyer och annan personuppgiftsrelaterad-dokumentation där den svenska tillsynsmyndigheten anges vara Datainspektionen. Det främsta skälet är att den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) uttryckligen ålägger personuppgiftsansvariga att tillhandahålla information om att en person kan vända sig till en tillsynsmyndighet för att begära rättslig prövning (se exempelvis art. 12.4 GDPR).
Den 1 januari 2021 gick Henric Stråth in som ny delägare i Moll Wendén Advokatbyrå. Henric har arbetat på Moll Wendén sedan 2014 och är en av specialisterna inom byråns verksamhetsområde Förvärv & Investeringar. Där fokuserar han på företagsöverlåtelser, kapitalanskaffningar och investeringar samt bolags- och aktiemarknadsrätt.
”Vi är glada att välkomna Henric Stråth som delägare med start den 1 januari 2021. Henric har kompetens och erfarenhet som är uppskattad av både klienter och medarbetare. Vi ser fram emot ett fortsatt gott samarbete”
Stefan Wendén, Managing Partner på Moll Wendén
Artikeln nedan är från HR People nr 3 2020, en tidning som ges ut av Sveriges HR-förening. I varje nummer av HR People delar Ebba Walberg Snygg med sig av aktuella frågeställningar och kommenterar dessa.
Räknas kroppstemperatur som en personuppgift, och krävs det då att den hanteras enligt GDPR? Inte nödvändigtvis, men det är viktigt att se över hur resultatet av temperaturmätningen hanteras. Här får du veta mer om hur du kan tänka kring temperaturmätning och andra åtgärder som vidtas för att hindra smittspridning i förhållande till personuppgiftshantering.
Av förklarliga skäl söker många i dessa tider lösningar på hur arbetslivet stegvis kan närma sig något som i vart fall liknar ett normalläge. Vi får många frågor om hur en arbetsplats kan och får vidta smittförebyggande åtgärder, något vi ser som ett tecken på att många funderar på hur återgången till arbetet kan se ut.
Troligtvis kommer samhället behöva agera på sätt som minimerar risken för smittspridning, även efter att virusspridningen har klingat av. En åtgärd som har diskuterats är temperaturmätning för både anställda och besökare i entréerna till arbetsplatser.
Självklart måste flertalet överväganden göras, inte minst arbetsrättsliga och vad gäller den personliga integriteten. En annan central aspekt som inte heller får glömmas bort är om åtgärderna innebär en behandling av personuppgifter. För de flesta av er går förhoppningsvis ”GDPR-larmet” vid det här laget.
Vi har tidigare skrivit om att Europeiska dataskyddsstyrelsen uttalat att arbetsgivare trots det rådande läget inte har någon särskild lättnadsregel att tillgå när de hanterar sina anställdas personuppgifter. Samtidigt kommer åtskilliga arbetsplatser att behöva fatta beslut om hur risken för smitta ska minimeras när såväl konferens- och fikarum som andra samlingsplatser återigen börjar fyllas.
En åtgärd som en del arbetsgivare nog har funderat över är om man får ”ta tempen” på sina anställda och andra besökare innan de ges tillträde till arbetsplatsen. Utifrån ett GDPR-perspektiv bör man först och främst ställa sig frågan om en sådan åtgärd medför att personuppgifter behandlas.
En personuppgift är, något förenklat, information som direkt eller indirekt kan identifiera en levande fysisk person. Eftersom definitionen av personuppgifter är teknikneutral, och indirekta identifieringar (det vill säga uppgifter som med hjälpmedel gör en identifieringmöjlig, exempelvis en IP-adress)inkluderas, är GDPR:s tillämpningsområde oerhört vidsträckt.
Det får dock anses svårt att på något sätt identifiera en person med enbart ett resultat i en febertermometer. Resultatet ensamt bör därför som utgångspunkt inte definieras som en personuppgift. Utifrån den förutsättningen kan själva mätningen inte heller utgöra en personuppgiftsbehandling som sätter GDPR i spel. Detta innebär dock inte att motsvarande åtgärd kan vidtas utan vidare eftertanke.
Det är viktigt att komma ihåg att även om mätningen i sig inte innebär en behandling av personuppgifter, kan den efterföljande hanteringen av resultatet göra det.
Om exempelvis medarbetaren som genomför temperaturmätningen registrerar anställdas och besökares uppmätta temperaturer tillsammans med deras namn är det tydligt att en identifiering av en person är möjlig. Därigenom aktualiseras GDPR:s bestämmelser och då även de högre krav som ställs på hälsouppgifter och andra särskilt känsliga personuppgifter.
Om en leverantör dessutom vägras tillträde på grund av för hög uppmätt kroppstemperatur, och detta kommuniceras med leverantörens arbetsgivare, innebär det inte enbart en insamling, utan även en överföring av särskilt känsliga personuppgifter till en tredje part, potentiellt belägen i ett land utanför EU och EES.
En relativt vanlig missuppfattning är att enbart den omständigheten att en viss åtgärd innebär en personuppgiftsbehandling gör den otillåten. Så är givetvis inte fallet, men om det konstateras att en viss åtgärd innebär en personuppgiftsbehandling är det av yttersta vikt att göra noggranna överväganden för att säkerställa att behandlingens alla steg faktiskt är lagenliga.
Sammanfattningsvis är det alltså inte helt uteslutet att mäta vare sig anställdas eller besökares kroppstemperaturer. Däremot måste det tilltänka tillvägagångssättet och hanteringen av resultatet utvärderas så att agerandet inte strider mot bland annat dataskyddsrättsliga lagar och regler, men även i förhållande till andra regelverk och principer.
Eftersom just den här frågan trots sin aktualitet inte uttryckligen prövats rekommenderar vi att gå försiktigt fram och noga utreda samtliga förutsättningar för och nödvändigheten av åtgärden innan den implementeras i verksamheten.
Sociala medier har blivit en självklarhet, både privat och i arbetslivet. Arbetstagare har stora friheter att uttrycka sig utan att det anses utgöra tillräckliga skäl för avsked. Ett sätt att skapa tydlighet internt är att ta fram en policy för sociala medier.
Under det senaste decenniet har det förts livliga diskussioner om anställda och sociala medier. Jag har själv gjort ett tiotal föreläsningar i området. Men är de underliggande frågeställningarna egentligen helt nya?
Arbetsdomstolen har under snart hundra år lagt ut skiljelinjer mellan medarbetares lojalitetsplikt och deras utrymme för öppen kritik, så jag skulle snarare hävda att frågeställningen är gammal. Nyheten består i att informationen sprids snabbare än någonsin. Det sker okontrollerat och den finns kvar i princip för alltid. Insändaren i den lokala tidningen har ersatts av inlägg i sociala medier som kan läsas av alla – även i framtiden.
För många arbetsgivare är den arena som sociala medier utgör, förknippad med viss skräck. Det finns fortfarande arbetsgivare som förbjuder sina anställda att använda datorn för att besöka sociala medier på arbetstid. Frågan är hur effektiva dessa förbud är? Idag har trots allt flertalet medarbetare en egen smartphone på skrivbordet, startklar för snabb kommunikation med omvärlden.
Att delta i sociala medier under arbetstid är dessutom, enligt undersökningar, lika självklart som att ringa privata telefonsamtal på arbetstid. Kommunikationskanalerna förändras helt enkelt med tiden och detta är något som arbetsgivare måste förhålla sig till.
Att använda sociala medier i arbetet kan vara positivt, både för företag och enskilda anställda. I mitt arbete som advokat har jag också sett hur olika beteenden kan ge allt annat än positiva konsekvenser. Då har det handlat om att lägga upp bilder från personalfesten på Instagram och Facebook, röja företagshemligheter eller, föga förvånande, rikta en hel del kritik mot chefen.
På mina föreläsningar brukar jag dela upp denna typ av transparent kommunikation i två kategorier. Den första handlar om vad man gör och säger utifrån sin roll som anställd; kritiserar arbetsgivaren, trakasserar kollegor eller allmänna lojalitetsfrågor. Den andra handlar om hur en anställd, i rollen som privatperson, beter sig på nätet.
Jag anser att den stora utmaningen ligger i den senare delen, dvs. hur en medarbetares privata aktiviteter på nätet kan äventyra såväl arbetsgivarens, kundernas och andras förtroende för den anställda och i förlängningen även för den aktuella arbetsgivaren. Hur hanterar man situationen när säljaren visar sig äga en främlingsfientlig blogg som läses av tiotusentals?
Rättspraxis på det privata området är ganska sparsmakad, men från de senare åren finns två mål att nämna; ett från privat och ett från offentlig sektor. Vi har rektorn som avskedades bland annat eftersom han deltagit i sexualiserade Facebook-grupper och lagt ut festbilder på sig själv. Vi har också polisen som avskedades efter att ha skrivit kvinnoförnedrande inlägg på sin egen blogg.
I båda fallen fick arbetsgivaren backning i Arbetsdomstolen. Utifrån dessa två mål lärde vi oss att anställda inom ramen för sitt privatliv har ett stort utrymme för att uttrycka sig på nätet.
För offentligt anställda gäller Regeringsformens starka yttrandefrihet, något som innebär att arbetsgivaren får tåla förtroendeförlusten. Eller som Arbetsdomstolen skriver: Att anställda ska vara ”fria i sin livsföring”.
Men, offentliganställdas yttrandefrihet har också gränser. JO har uttalat det på följande sätt: ”Principen att en tjänstemans offentligt uttalade åsikter är en privatsak torde dock inte kunna upprätthållas fullständigt undantagslöst. Man måste räkna med att exempelvis en beslutsfattare, vars personliga åsikter tilldragit sig uppmärksamhet, i allmänhetens ögon kan framstå som mindre lämpad att handlägga vissa typer av ärenden och att detta någon gång kan ge en myndighet rätt att vidta åtgärder. Det handlar då om att förebygga förtroendeskador av ungefär samma slag som de som riskerar att uppkomma vid jävsförhållanden”.
För att undvika svåra situationer ser jag ett behov av interna riktlinjer. Detta gäller främst privata arbetsgivare, där anställda inte omfattas av en lika stark yttrandefrihet. Även inom offentlig sektor finns det behov av att tydliggöra vad som är ett olämpligt beteende.
I grund och botten handlar dessa riktlinjer om att omsätta arbetsgivarens värdegrund i praktiken. Att förlita sig på ”sunt förnuft” kan vara vanskligt eftersom vi alla har olika uppfattningar om vad detta innebär. Istället bör en policy sätta ramen för vad som är acceptabelt och oacceptabelt.
Policyn kan till exempel handla om att anställda ska ha stängda Facebook-sidor, att bilder från personalfesten inte får läggas ut, att kontroversiella åsikter bör undvikas och att hänvisning till arbetsgivaren ska godkännas i förväg. Kort och gott handlar det om att skapa en samsyn kring vad ”sunt förnuft” faktiskt är. Arbetsgivaren ska se det som en bra investering att förebygga, och på så vis undvika, svåra situationer.
Arbetsdomstolen har sedan lång tid tillbaka fastlagt hur långt en medarbetare får gå i sin kritik mot arbetsgivaren utan att denne riskerar sin anställning. En, vad jag tycker, mer relevant frågeställning för arbetsgivarna borde vara hur de på ett konstruktivt sätt kan fånga upp eventuell kritik innan den vädras i sociala medier.
På området kritik mot arbetsgivaren så blir företagets värderingar och på vilket sätt dessa genomförs mer avgörande än någonsin. Det är dags att föregå med gott exempel och agera gentemot sina medarbetare på ett sätt man kan stå upp för, nu i en tid då vi har omedelbar och fullkomlig tillgång till allt – alltid. På nätet.
Artikeln ovan är från HR People, en tidning som ges ut av Sveriges HR-förening. I varje nummer av HR People delar Ebba Walberg Snygg med sig av aktuella frågeställningar och kommenterar dessa.
Artikeln ovan är från HR People Nr. 1/2020. Läs hela numret här.
Samarbete och dialog är två nyckelord för arbetsgivare som vill bidra till att skapa ett hållbart arbetsliv. Här berättar Thomas Ogard, advokat och partner på Moll Wendén, om vad vi i Sverige kan vara stolta över – och vilka utmaningar som ligger framför dagens arbetsgivare.
Egentligen var planen att bli konstvetare eller arkitekt. Thomas Ogard, partner och advokat, hann läsa ett års konstvetenskap men lockades över till juridiken av en vän som läste juridik. Thomas fick möjlighet att följa med som gäst på en föreläsning i konstitutionell rätt.
– Jag tyckte det var så oerhört spännande och tänkte: ”Det här ska jag läsa”!
Med ett ben i arbetsrätt och ett i tvistelösning, är den röda tråden att en arbetstagare alltid är inblandad i de fall Thomas arbetar med. Thomas själv företräder arbetsgivarna, men framhåller samtidigt fackets roll som sparringpartner.
– Ofta så är det ju så att arbetstagaren är med i ett fackförbund och i de allra flesta fallen är det den bästa representationen som man kan ha. Arbetsrätten är uppbyggd kring den dialektiken: att det finns en arbetstagarorganisation som har vissa rättigheter.
Fackförbunden har en stark ställning i Sverige, åtminstone om man jämför med anglosaxiska kulturer som exempelvis USA och Storbritannien. Den svenska modellen, som inte är så svensk som vi gärna vill tro, kan vara en bidragande faktor. Någonting annat som Thomas tycker är värt att värna om och vara stolta över är traditionen med lokal samverkan.
– Som arbetsgivare kan man tycka att ”Varför ska jag behöva kompromissa?”, men i förlängningen leder den goda relationen med arbetstagarna till att kvaliteten på arbetsmarknaden förbättras. Människor blir friskare, gladare och jobbar längre. Det gör att det finns en social hållbarhet i arbetsmarknaden som annars är svår att uppnå.
Som arbetsgivare kan en god kontakt med facket därför vara del av ett pragmatiskt förhållningssätt.
– Jag brukar säga till många klienter att i den bästa av alla världar är facket en sparringpartner – inte en motståndare. Ibland är man på helt olika sidor, och så ska det ju vara också. Men i det där vardagliga, att se det som en sparringpartner eller någon som kan ge en second opinion. Någon som har ett annat, värdefullt perspektiv. Tyvärr blir det inte alltid så, och där har också fackförbunden något att fundera på.
Utöver att nya yrkesroller förändrar förväntningar och utmaningar kopplade till arbetslivet sker också ett generationsskifte på arbetsmarknaden.
Yngre generationer har ibland andra krav på arbetsgivare vad gäller flexibilitet och mjuka värden än vad som tidigare har varit vanligt. Förvärvsarbetet har fått en förändrad roll, och är snarare en del av en livsstil och ett självförverkligande som inte var lika självklart tidigare.
– Jag tror att de som kommer nu har en betydligt sundare inställning till vad arbetet ska ge. Arbetet är inte bara någonting som ska föra in pengar i ens system, utan det handlar istället om andra saker, som: Kan jag kombinera familj med arbete? Har jag utvecklande arbetsuppgifter? Hur är mina kollegor?
Samtidigt kan synen på arbetet som en del av en livsstil leda till nya utmaningar. En handlar om vem som har rätt till resultatet av arbetet man utför.
– I de kreativa yrkena där man skapar väldigt mycket, kod eller design till exempel, där kan det vara svårt om man slutar att säga ”jag äger ingenting av det, allting som jag har skapat måste jag lämna ifrån mig”. Där har jag sett stora problem just med unga medarbetare som är fantastiskt begåvade och som rör sig snabbt genom arbetslivet, men som trampar snett.
Även skiljelinjen mellan arbetsliv och privatliv blir svårare att definiera i livsstilssynen på arbete. När arbetstagare förväntas stanna i arbetslivet längre ställs högre krav på arbetsmiljön och -kulturen.
– Om du har en arbetsplatskultur där alla stannar kvar till klockan tio på kvällen, och beställer mat till exempel. Är det socialt möjligt att vara personen som säger att ”jag ska hämta mina barn på dagis, jag behöver gå klockan halv fem”? I förlängningen är det ju intressant ur ett diskrimineringsperspektiv.
Hur kan man som arbetsgivare hänga med i förändringarna och samtidigt lyckas uppfylla nya krav på arbetsmiljö och möjlighet till utveckling? Thomas nämner normkritik som ett sätt att arbeta med både kulturen och arbetsmiljön.
–Mitt råd till arbetsgivare skulle vara att vara ännu mer normkritiska, och framförallt att vara kritiska till de här ”positiva” normerna. Även en arbetsgivare där folk älskar sitt arbete och springer till jobbet på morgonen. Vad innebär det för någonting? Är det bara positivt? Är det kanske så att man exkluderar någon annan? I grund och botten är normkritik en fantastisk metod för att komma framåt!
Artikeln ovan är från HR People, en tidning som ges ut av Sveriges HR-förening. I varje nummer av HR People delar Ebba Walberg Snygg med sig av aktuella frågeställningar och kommenterar dessa.
Artikeln ovan är från HR People Nr. 2/2020. Läs hela numret här.
Med anledning av coronavirusets framfart har den Europeiska dataskyddsstyrelsen (EDPB) den 19 mars 2020 antagit ett yttrande som behandlar personuppgiftsbehandling enligt GDPR i en coronavirus-kontext.
Flertalet juridiska frågeställningar har aktualiserats med anledning av utbrottet av sjukdomen Covid -19 (coronaviruset). Spridningsminimering av viruset är särskilt viktigt och samtliga samhällsaktörer påverkas. EDPB är ett EU-organ vars främsta syfte är att se till att GDPR tillämpas enhetligt och att samarbetet mellan EU:s dataskyddsmyndigheter fungerar väl.
EDPB vill uppmärksamma myndigheter och företag om att de i sitt proaktiva arbete mot coronavirusets spridning, trots det extraordinära läget, inte har några särskilda lättnader i sin hantering av personuppgifter.
En arbetsgivare som överväger en särskild behandling av sina anställdas personuppgifter till följd av coronaviruset bör enligt EDPB som utgångspunkt använda en laglig grund i sin nationella lagstiftning. Framförallt bör stöd grunda sig på de skyldigheter en arbetsgivare har att värna om sina anställdas hälsa.
EDPB påpekar dock att en laglig grund inte undantar arbetsgivarens skyldighet att säkerställa att personuppgiftshanteringen är proportionerlig och att minsta möjliga mängd personuppgifter samlas in. Detta gäller oberoende av om en arbetsgivare exempelvis önskar att dennes anställda genomgår hälsokontroller eller då det visar sig att en anställd smittats av viruset. Enligt EDPB måste i det senare fallet särskilt överväganden göras, i vilken utsträckning och på vilket sätt informationen går ut till andra anställda och övriga berörda parter. Regelefterlevnad underbyggs genom att se till att information om hur och varför personuppgiftshanteringen sker är transparent.
Att agera i okunskap är aldrig att rekommendera vilket även gäller i GDPR-hänseende. Brott mot GDPR kan nämligen få långtgående konsekvenser för en enskild aktör och såväl myndigheter som företag kan ställas till ansvar. Datainspektionen har i sin nationella integritetsrapport för år 2019 använt sig av en sjugradig skala som graderar hur långt svenska aktörer kommit i sin medvetenhet, kunskap och efterlevnad av GDPR. Uppskattningen är att majoriteten av svenska privata och offentliga verksamheter i dagsläget befinner sig på nivå tre i skalan, vilket innebär att en aktör känner till att regelverket finns och att ett aktivt arbete med att lära sig regelverket pågår.
Bolag med kalenderår som räkenskapsår står i nuläget inför sin ordinarie bolagsstämma. Mot bakgrund av utbrottet av Covid-19 har flera bolag redan infört regler om att möten i den dagliga verksamheten ska hållas digitalt för att undvika smittspridning.
Av samma anledning har flera bolag meddelat att årets bolagsstämma inte kommer att omfatta förtäring, mingel eller andra moment av mer informell karaktär.
Bolagsstämma ska hållas på den ort där styrelsen har sitt säte, eller på annan ort som angetts i bolagsordningen. Stämman ska således vara knuten till en fysisk plats för att aktieägarna ska kunna infinna sig personligen eller genom ombud. Kravet på att bolagsstämman ska hållas på viss ort innebär att en bolagsstämma inte kan hållas enbart genom videolänk mellan aktieägare. Det finns däremot inte något formellt hinder mot att aktieägare deltar på bolagsstämma via videolänk och därigenom utövar sin rösträtt. En möjlighet att delta såväl fysiskt som digitalt kallas för hybridstämma och det bör i dessa fall särskilt införas i kallelsen att aktieägare har möjligheten att delta på distans. För att aktieägare ska tillåtas delta på stämman via videolänk krävs i sådant fall beslut av stämman att godkänna sådant deltagande i samband med att stämman fastställer röstlängden (med enkel majoritet).
Deltagande via videolänk kräver emellertid att vissa tekniska förutsättningar föreligger. Det förutsätter nämligen att aktieägare kan identifiera sig, exempelvis via Bank-ID, på en särskilt upprättad ”hemsida” och därigenom få tillgång till en videolänk till stämman. Vidare behövs ett system för att möjliggöra att aktieägare på videolänk kan delta i debatten) och göra sin röst hörd (exempelvis genom en chattfunktion där någon från bolaget ansvarar för att påkalla stämmans uppmärksamhet vid frågor) samt att det finns ett system som hanterar rösträkning vid voteringar. Det förutsätter också att alla aktieägare som deltar på videolänk har bra uppkopplingar. Även om de tekniska möjligheterna för att genomföra detta utan tvekan finns idag, kan det innebära ett omfattande merarbete för bolaget att tillgodose aktieägare sådana tekniska lösningar med kort varsel inför stämman. Det kräver också ytterligare resurser i anslutning till stämman. Även om tanken under rådande omständigheter hänförliga till spridningen av Covid-19 är god, föreligger inte någon skyldighet för bolag att tillhandahålla tekniska lösningar för deltagande vid bolagsstämma via videolänk.
Då deltagande via videolänk kräver en hel del tekniska praktikaliteter för att fungera tillfredställande torde de aktieägare som inte önskar närvara fysiskt istället överväga möjligheten att utse ombud som kan tillvarata deras rättigheter på bolagsstämman. I den mån flera aktieägare kan använda samma ombud minskar man ändå antalet deltagande och därmed i någon mån även risk för ökad smittspridning. Ett ombud kan instrueras att rösta olika för olika aktieägare. Fullmaktsformulär får man normalt enklast via bolagets hemsida.
Alla inköp som upphandlande organisationer genomför ska som regel konkurrensutsättas enligt upphandlingslagstiftningen. Ibland råder emellertid förutsättningar som innebär att det inte är möjlighet att genomföra annonserade upphandlingsförfaranden. Det är dock av vikt att en upphandlande organisation i varje enskilt fall avgör om det föreligger omständigheter som tillåter att exempelvis ändra i ett befintligt avtal eller tillämpa ett undantagsförfarande. Det är den upphandlande myndigheten/enheten som har bevisbördan för att ändring i ett befintligt avtal kan göras eller att ett undantagsförfarande kan tillämpas.
Den första frågan en upphandlande myndighet/enhet måste ställa sig är om de upphandlingar som ska genomföras är med anledning av behov som uppstått i direkt följd av pandemin, eller om det till följd av pandemin saknas resurser för att genomföra de upphandlingar som behövs för att kunna genomföra ordinarie verksamhet. I upphandlingslagstiftningen finns det inte något undantag för ”akuta situationer”, men däremot finns vissa bestämmelser som kan bli aktuella att tillämpa när ett behov plötsligt uppstått på grund av oförutsedda händelser.
För att till exempel kunna göra en kompletterande beställning från ett befintligt upphandlat kontrakt, krävs att beställningen har blivit nödvändig. För att kunna tillämpa undantaget från annonsering på grund av synnerlig brådska krävs att anskaffningen är absolut nödvändig. I praktiken innebär det att det ställs vissa krav på karaktären av behoven för att vissa ”snabbspår” ska kunna tillämpas.
I största möjliga utsträckning bör i sådana situationer befintliga ramavtal och kontrakt användas. I 17 kap. 9–14 §§ lagen om offentlig upphandling (LOU) regleras de möjligheter som rör ändringar i befintliga ramavtal och kontrakt. Exempelvis kan en upphandlande myndighet undersöka följande för att tillgodose sina behov:
Notera att kravet på oförutsebara omständigheter är högt ställt enligt EU-domstolens praxis. Det ska i princip vara frågan om force majeure, som exempelvis naturkatastrofer. EU-domstolen synes vidare inte vid något tillfälle ha godtagit de skäl som en upphandlande myndighet eller enhet anfört till stöd för att det skulle ha förelegat oförutsebara omständigheter, men möjligen skulle den nu rådande situationen med coronaviruset kunna anses utgöra en sådan situation. För det fall inget annat framgår av avtalsvillkoren måste dock båda parterna vara överens om en ändring i ett upphandlat avtal för att ändringen ska kunna genomföras.
Om det inte finns befintliga ramavtal för det akuta behovet eller förlängningsmöjligheter i ramavtal som är på väg att löpa ut, behöver någon form av upphandlingsförfarande genomföras. I vissa fall är det möjligt att undanta upphandlingen från annonseringsskyldigheten och genomföra en direktupphandling eller ett förhandlat förfarande utan föregående annonsering.
Det är till exempel möjligt att genomföra en direktupphandling eller ett förhandlat förfarande utan föregående annonsering om det föreligger synnerlig brådska. De juridiska förutsättningarna kan dock skilja sig åt, beroende på om en anskaffning genomförs för att täcka ett behov som föranletts av synnerlig brådska jämfört med om anskaffningen har mer långsiktiga konsekvenser. Till syvende och sist är det den upphandlande myndigheten eller enheten som har bevisbördan för att synnerligen brådska föreligger. För mer info se bl.a. Upphandlingsmyndighetens stöd vid upphandling i akuta situationer.
I samband med Corona-virusets påverkan på samhällsekonomin och enskilda företag föreslår Regeringen en utveckling av bestämmelserna om korttidsarbete. Korttidsarbete innebär att anställda tillfälligt går ner i arbetstid och lön – och att kostnaden delas av arbetstagaren, arbetsgivaren och staten.
Den nuvarande lagen om korttidsarbete kom till under 2013 i syfte att ge tidsbegränsat ekonomiskt stöd till arbetsgivare vid en synnerligen djup lågkonjunktur eller när en sådan är nära förestående. I korthet innebär stödet att anställda tillfälligt går ned i arbetstid och lön – och att kostnaden delas av arbetstagaren, arbetsgivaren och staten.
För att få tillgång till statligt stöd ska arbetsgivaren vara bunden av ett centralt kollektivavtal som medger korttidsarbete. Arbetsgivare utan kollektivavtal kan istället teckna individuella avtal om korttidsarbete men för att få statligt stöd krävs att 70 procent av arbetstagarna på driftsenheten accepterar korttidsarbetet och att samma arbetstids- och löneminskning gäller för alla arbetstagare som accepterar.
Det nya systemet utvidgar möjligheterna till stöd, genom att enskilda arbetsgivare – oberoende av det allmänna konjunkturläget – kan ansöka om stöd förutsatt att:
1. arbetsgivaren har fått tillfälliga och allvarliga ekonomiska svårigheter;
2. de ekonomiska svårigheterna har orsakats av något förhållande utom arbetsgivarens kontroll;
3. de ekonomiska svårigheterna inte rimligen hade kunnat förutses eller undvikas; och att
4. arbetsgivaren har använt sig av andra tillgängliga åtgärder för att minska kostnaden för arbetskraft.
Med andra ord är det en förhållandevis hög tröskel innan stöd kan aktualiseras. Det gäller dessutom att ansöka i tid, eftersom bolag som upprättat kontrollbalansräkning eller är föremål för företagsrekonstruktion inte kan ansöka om stöd. Orsaken till detta är att stöd endast ska godkännas till arbetsgivare som är långsiktigt konkurrenskraftiga, dvs. att arbetsgivarens problem ska vara tillfälliga. Av samma skäl ska stöd inte meddelas för att arbetsgivare långsiktigt ska anpassa verksamheten, till exempel genom att införa nya produktionsmetoder eller strukturera om verksamheten.
De nya bestämmelserna innebär att arbetsgivarens lönekostnader kan minska med 50 procent samtidigt som den anställde får ut drygt 90 procent av lönen. Regeringen ger följande exempel:
”Förslaget innebär att en arbetstagare med en månadslön på 32 700 kronor som minskar sin arbetstid till 40 procent kommer få behålla 92,5 procent av sin lön, det vill säga 30 200 kronor. Samtidigt minskar arbetsgivarens kostnader för arbetstagaren till 47,5 procent, från 43 000 för lön och arbetsgivaravgifter till 20 425 kronor. Staten står för resterande del av kostnaden, det vill säga 19 350 kronor som motsvarar 75 procent av den totala kostnaden för arbetstidsminskningen.”
Ytterligare en begränsning är att lön över 44 000 kr i månaden inte beaktas vid beräkningen av statsstödet.
De nya bestämmelserna kommer träda i kraft den 7 april, men tillämpas redan från 16 mars. De kommer att gälla under 2020.
Kan man åberopa en force majeure-klausul i ett avtal om man är förhindrad att uppfylla sina skyldigheter på grund av coronaviruset? Det beror bland annat på hur klausulen är utformad och vilket lands lag som gäller på avtalet.
Allmänt kan man dock säga att en pandemi typiskt sett kan vara en sådan oförutsedd händelse som man på goda grunder kan hävda träffas av de flesta force majeure-klausuler. Självfallet måste man kunna visa att det faktiskt är virusspridningen som är orsaken till att man inte kan uppfylla sina skyldigheter enligt avtalet.
Viktigt är också att man tydligt i förhållande till sin motpart åberopar force majeure i god tid när man har anledning att befara att man inte kommer att kunna uppfylla sina skyldigheter.
Det finns en risk att man inte i efterhand, när det står klart att man har begått avtalsbrott, kan åberopa force majeure som befrielsegrund. För bedömning av ett specifikt fall måste man som nämnts granska och tolka aktuell klausul utifrån gällande rätt.
Om det saknas en force majeure-klausul i ett avtal är läget än mer oklart om en part är förhindrad att uppfylla sina skyldigheter på grund av coronaviruset. Man måste då söka svaret i allmänna avtalsrättsliga regler i det lands lag som gäller på avtalet. Utifrån svensk rätt får man argumentera utifrån reglerna om jämkning och lättnad på grund av oförutsedda händelser, men det kräver en närmare analys i varje enskilt fall.
De flesta force majeure-klausuler avser bara oförutsedda händelser. Om man ingår ett avtal idag är det svårt att hävda att eventuella framtida konsekvenser av coronaviruset är oförutsedda.
Om man befarar att man kommer att få svårt att uppfylla sina förpliktelser enligt ett avtal, som man avser ingå, exempelvis om spridningen av viruset förvärras eller drar ut på tiden, måste man inkludera uttryckliga bestämmelser i avtalet som innebär lättnad från avtalets förpliktelser i sådana fall. Man kan då inte förlita sig på en force majeure-klausul av standardkaraktär.
En liknande fråga kan uppkomma under en löpande relation med en kund som man har ett gällande ramavtal med. Man kanske som leverantör i offerter eller orderbekräftelser löpande erbjuder eller bekräftar exempelvis specifika leveransdagar. En fråga är om kunden då kan hävda att force majeure inte kan åberopas eftersom leverantören bekräftat en viss leveransdag och när så skedde var fullt medveten om krisen?
Det finns inget säkert svar, men det skadar inte att lägga till en brasklapp, då man bekräftar en leveranstid genom exempelvis en orderbekräftelse, att leveranstiden är beroende av viruskrisen.
De senaste veckorna har en explosionsartad spridning skett av det s.k. coronaviruset COVID-19 och sjukdomen klassas i dagsläget som en pandemi. Samhällets insatser för att hålla nere utbredningen av spridningen har redan fått stora effekter, inte minst för företag. Även byggbranschen påverkas.
Såväl byggherrar/beställare som entreprenörer behöver överväga hur deras verksamheter påverkas av coronaviruset och säkerställa att det finns en beredskap för att hantera de situationer som uppstår. För att stötta våra klienter i byggprojekt har vi tagit fram nedanstående checklista, som vi hoppas kan vara till hjälp i detta arbete.
I syfte att förebygga och minimera konsekvenserna av coronaviruset bör en riskbedömning genomföras av följande:
Eftersom varje byggprojekt är unikt och varje entreprenadkontrakt anpassas efter projektets och parternas specifika önskemål och behov kan det vara en god idé att se över vilka behov som uppstår på grund av coronaviruset i just ert projekt. Vi erbjuder rådgivning och kan bistå med att ta fram mallar och förlagor för handlingar och aviseringar som är anpassade efter era behov och uppfyller kraven i AB 04, ABT 06, ABK 09 samt ABM 07.
Tveka inte att höra av er till Moll Wendéns entreprenadrättsgrupp om ni behöver hjälp med ovanstående frågor. För det fall ni även har frågor gällande arbetsrätt eller GDPR med anledning av coronaviruset, kan våra kollegor med expertis inom dessa områden hjälpa er vidare.
The Swedish Work Environment Authority calls you and wants to do an inspection of your work environment. This could make any employer faint, so I took a few minutes to interview my colleague and specialist on work environment law Louise Strömberg on what to do when the Work Environment Authority knocks on the door.
Thomas: I imagine this is not an uncommon situation for you, as you address work environment issues on a daily basis. What would be your first recommendation to employers who have been approached by the Work Environment Authority?
Louise: First of all, most often the Work Environment Authority informs in advance of their visit. And they are also helpful, meaning that they tell you how to prepare for the visit. Sometimes, they want to highlight a specific aspect of the work environment. Now, the organisational and social work environment aspects are in focus. Also, during 2020, the Work Environment Authority will have a specific focus on business sectors such as e-commerce and elderly care.
Thomas: Okay, so there is no need to panic. I suppose the best way to prepare is to map out how you work with the work environment, gather the documents you have and conclude what needs to be drafted?
Louise: That’s right. A useful approach is to go through the systematic work environment process wheel – that is Investigation, Risk Assessment, Measures, Control and then back to Investigation. There are really helpful guides on the Work Environment Authority’s website.
Thomas: What would you say would be the trickier parts – to be precise where you could easily go wrong – based on your experience with working with these processes?
Louise: The organisational and social work environment could be challenging, as the employer may need to adopt a completely different way of work to combat negative stress and mental illness. In this respect, one needs to think outside the box and challenge old practices.
Thomas: What is the usual outcome of an inspection?
Louise: In connection with the inspection, the inspector describes how he or she perceives the working environment and what is lacking. Shortcomings will later be described in writing in an inspection notice, which you need to address. Often, the inspector adds recommendations.
Thomas: Thank you for sharing your thoughts on this. If you would summarize your recommendation in one sentence, what would that be?
Louise: Well, that would be: Don’t panic, be structured, use the Work Environment Authority’s website as a resource – and give me a call if you need guidance. Additionally, remember that the inspections are aimed at strengthening the employer’s own ability to prevent risks, so why don’t make the most of the situation and level up your systematic work environment process? Every employer can do better, and this approach will surely be rewarding in the end.
Artikeln ovan är från HR People, en tidning som ges ut av Sveriges HR-förening. I varje nummer av HR People delar Ebba Walberg Snygg med sig av aktuella frågeställningar och kommenterar dessa.
Artikeln ovan är från HR People Nr. 6/2019. Läs hela numret här.
Följ dessa fem steg så är du på god väg mot ett effektivt IPR Management. IPR Management handlar i grunden om att förvalta immateriella rättigheter på ett sätt som optimerar deras värde – och därmed värdet på företaget.
Noggrann identifiering av företagets immateriella tillgångar synliggör innehavet, behoven och eventuella brister.
Kontinuerlig utveckling uppnås genom införande av rutiner, egenutveckling, samarbetsavtal, forskningsavtal, licensstrategi eller köp av annat företags immateriella rättigheter.
Kommersialisering sker exempelvis genom varumärkesprofilering, marknadsföringskampanjer, försäljning av uppfinningar eller via licensiering.
Registreringsåtgärder och ett tydligt agerande vid intrång är två exempel på skydd av immateriella rättigheter. Konkurrenternas innehav bevakas genom effektiva interna rutiner, automatiserad bevakning för hantering av förnyelseavgifter samt information om nyregistreringar.
Handlingsplaner för företagets immateriella rättigheter ger ett helhetsgrepp över området. Arbetet innefattar bland annat riktlinjer för köp av försäljning av IPR, hantering av påståenden om intrång, krav på licenstagare samt skydd av rättigheter.
Esaias Tegnér var inte jurist. Men det skulle man kunna tro. Hans ord om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta stämmer mycket väl in på det som varje kompetent affärsjurist strävar efter att förhindra i arbetet med kommersiella avtal: att innehållet blir otydligt och därmed tvetydigt.
Vad är ett bra avtal? Är det samma sak som en bra affär? Eller är det något annat? Ur juristens synvinkel är ett bra avtal ett dokument som på ett tydligt och juridiskt hållbart sätt beskriver det affärsförhållande som parterna vill åstadkomma. Avtalet ska återspegla överenskommelsens innehåll. Ett bra avtal fördelar även risker på ett klart och förutsägbart sätt. Detta är en utmaning som kan leda till stora affärsmässiga mervärden.
All affärsverksamhet bygger på överenskommelser med andra – oavsett om det gäller kund- eller leverantörsavtal, hyreskontrakt eller finansieringsavtal. Det kommersiella avtalet sätter upp spelreglerna för affärsrelationen. Ändå förekommer det att även komplicerade affärer ingås utan skriftliga avtal eller att parterna okritiskt accepterar standardformuleringar.
Oavsett vad detta beror på är ett säkert: avtal kan hjälpa eller stjälpa. Ett kommersiellt avtal kan i de flesta fall ingås på vilka villkor som helst. Avtalsfriheten innebär en möjlighet att utforma avtal efter rådande förutsättningar. Som alltid vid frihet medföljer ansvar. Om avtalsfriheten inte utnyttjas, eller utnyttjas felaktigt, kan väsentliga frågor förbli oreglerade.
”Ett avtal ska ta bort alla frön till tvist”
Bristfällig avtalsreglering av en affärsrelation innebär därför väsentliga risker. Genom att avtalet på ett bra sätt återspeglar parternas överenskommelse minskar risken för missförstånd och tvistigheter längre fram i relationen.
En väl genomtänkt avtalsprocess är nödvändig för en lyckad slutprodukt. Förhandlingen ger parterna möjlighet att väcka frågor och bedöma risker i affären. Liksom i andra sammanhang har den som är väl förberedd ett värdefullt försprång.
Förhandlingens kanske viktigaste funktion är att ställa rätt frågor och pröva möjliga scenarier. När riskerna i affären har identifierats kan de fördelas mellan parterna genom olika avtalslösningar, som i sin tur ligger till grund för parternas ställningstaganden inom områden som prissättning och försäkringar.
”Ett bra avtal fungerar som smörjmedel i processen”
Ett företag som är långt framme i avtalsprocessen när förhandlingarna inleds har goda förutsättningar att genomföra överläggningarna och den efterföljande affären på ett säkert och kostnadseffektivt sätt – utan överraskningar och dyra tvister.
En kvalitetssäkrad avtalsprocess innebär stora fördelar och ofta väsentliga besparingar. Kvalitetssäkringen handlar mycket om att ha väl formulerade interna rutiner. En standardiserad avtalsprocess kan säkerställa att avtalen håller god kvalité. Dessutom uppnås en förutsägbarhet i arbetet. På så sätt får företaget god överblick över sina avtalsförpliktelser och affärsrisker.
Affärsprocessen underlättas av kvalitetssäkrade avtalsrutiner. Alla inom företaget som arbetar med en viss typ av affärer kan göras medvetna om riskerna och vilka frågor som är viktiga vid förhandlingarna. Därmed uppnås en helhetssyn som säkerställer att avgörande frågor tas upp och att de olika avtalen är enhetligt utformade.
Företag som har möjlighet att i ett tidigt skede sända över ett i stort sett komplett avtalsutkast till motparten sparar tid, förenklar processen och ger ett professionellt intryck. Avtal är viktig know-how som kan användas för kommande affärer. Företaget bör därför regelbundet kontrollera att befintliga rutiner och principer för avtalsskrivning efterlevs. Att genomföra en avtalsinventering kräver en del tid och resurser.
Det är dock viktigt att inte se arbetet som en kostnad utan som en investering som relativt snabbt betalar sig, i form av förutsebara risker och överblickbara förpliktelser. Ett bra avtal lägger grunden för ett fruktbart samarbete – och uppfyller därmed sitt ursprungliga syfte: att spegla parternas överenskommelse.
Företaget går tillsammans med advokatbyrån igenom befintliga avtal. Syftet är att identifiera frågor, risker och förbättringsområden. Skriver rätt personer inom företaget avtalen? Infogas de bäst lämpade standardvillkoren? Ingår medarbetarna muntliga överenskommelser parallellt med de skriftliga?
I samråd med advokatbyrån upprättas kvalitetssäkrade mallavtal. Avtalsmallarna bör ge en så heltäckande bild av affärerna som möjligt. Innehållet ska vara förmånligt för företaget. Samtidigt måste det vara balanserat för att underlätta kommande förhandlingar.
En instruktionsmanual upprättas. Den behandlar och förklarar viktigare frågor och regleringar i avtalsmallarna. En annan viktig uppgift är att förmedla förslag på argument som kan användas vid kommande förhandlingar. Instruktionsmanualen används också för att utbilda den egna organisationen i hur mallarna används.
Allt eftersom frågor dyker upp i förhandlingarna inhämtar företaget juridisk rådgivning. En jurist granskar det slutgiltiga resultatet innan avtalet undertecknas. Eftersom avtalet från början håller hög kvalitet räcker det i de flesta fall med en snabb kontroll.
Har ditt företag sett över de nödvändiga ändringar som krävs i samband med Arbetsdomstolens nya praxis gällande kundskydds- och rekryteringsklausuler?
Anställningsavtal innehåller inte sällan klausuler som hindrar en arbetstagare från att vid anställningens upphörande ta med sig arbetsgivarens personal och kunder. Dessa kundskydds- och rekryteringsklausuler skiljer sig från konkurrensklausuler som istället hindrar en anställd att ta anställning, uppdrag m.m. som konkurrerar med arbetsgivaren. Användningen av kundskydds- och rekryteringsklausuler är inte fullt lika reglerad och restriktiv som konkurrensförbud, men det är viktigt att vara medveten om att inte heller dessa klausuler kan användas eller utformas hur som helst.
Klausulerna får exempelvis enbart användas om det finns berättigade skäl att skydda arbetsgivarens kunder och personal från arbetstagarens eventuella framtida värvningsförsök. Klausulerna får inte heller skapa en inlåsningseffekt som i praktiken innebär ett konkurrensförbud för arbetstagaren.
Vidare har Arbetsdomstolen nyligen fastslagit att rekryteringsförbud inte får avse hela arbetsgivarens personalstyrka, utan ska begränsas till den personal som den anställde faktiskt har arbetat med, alternativt till personal med en viss yrkeskompetens. Därutöver ska förbudet enbart avse aktiv rekrytering och inte sådan där arbetsgivarens personal självmant kontaktar arbetstagaren för anställning.
Arbetsdomstolen konstaterade samtidigt att en arbetsgivare som utgångspunkt inte har anledning att binda en anställd till ett rekryteringsförbud under mer än sex månader efter anställningens upphörande. Även om dessa ställningstaganden från Arbetsdomstolen enbart berörde rekryteringsklausuler kan det antas att begränsningarna även är tillämpbara vad gäller kundskyddsklausuler.
Kundskydds- och rekryteringsklausuler som går längre än vad som är tillåtet kommer vid prövning i domstol som regel att betraktas som oskäliga och ogiltigförklaras. Det är därför viktigt för alla arbetsgivare att se över sina rutiner och mallavtal, samt ingå kompletterande avtal med befintlig personal som har kundskydds- och rekryteringsklausuler i sina anställningsavtal.
Högsta domstolen (HD) prövade under 2018 ifall en klagande part som har del i en skuld med solidariskt betalningsansvar saknar klagointresse i en situation där medparten redan har betalat skulden. Avgörandet är av intresse då det belyser en tidigare obesvarad fråga om vilken betydelse klagandens möjliga regressansvar har för dennes klagointresse.
En byggentreprenör hade utfört arbeten åt en beställare, ett bolag. Efter att entreprenaden underkänts vid slutbesiktning påkallade entreprenören överprövning i enlighet med branschens standardavtal ABT 06. Överprövningen utfördes av en konsult, en advokatbyrå. Konsulten krävde både beställaren och entreprenören på ersättning för arbetet med överprövningen. Entreprenören och beställaren motsatte sig dock att betala varpå konsulten stämde båda. Tingsrätten gav konsulten rätt och förpliktade entreprenören och beställaren att solidariskt utge ersättning till konsulten. Entreprenören överklagade målet. Beställaren, däremot, överklagade inte utan betalade hela beloppet till konsulten. Konsulten begärde att hovrätten skulle avvisa överklagandet. Till stöd för sitt yrkande framförde konsulten att entreprenören inte hade intresse av att överklaga eftersom skulden redan var betalad.
Efter att hovrätten lämnat konsultens avvisningsyrkande utan bifall (och därmed tillåtit talan) överklagade konsulten till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd. Slutligt beslut i målet meddelades av Högsta domstolen den 14 juni 2018 (mål nr Ö 4699-17 – NJA 2018 s. 467).
I sitt beslut inleder Högsta domstolen sin bedömning med att definiera begreppet klagointresse. Med klagointresse avses att en part har ett rättsligt intresse av att en överprövning kommer till stånd. För att en part ska anses ha klagointresse krävs, skriver Högsta domstolen, att domen från rättslig synpunkt ska innebära en nackdel för klaganden och att klagandens yrkande på objektiva grunder ska kunna sägas vara till klagandens förmån. Kort och gott: domen ska innebära en rättslig nackdel för parten och parten ska vilja få till stånd en förbättring.
Klagandens oro över att en domstol i en senare rättegång, till den klagande partens nackdel, skulle kunna ta intryck av bedömningen i den överklagade domen är enligt Högsta domstolen som regel inte tillräckligt för att parten ska ha ett klagointresse.
Högsta domstolen går därefter över till att reflektera över vad som händer med klagointresset om en part betalar enligt en icke lagakraftvunnen dom. Högsta domstolen slår fast att betalning från en förlorande part enligt en icke lagakraftvunnen dom inte påverkar klagointresset om den förlorande parten har möjlighet att senare återkräva betalningen. Enligt Högsta domstolen blir rätten till ett återkrav därigenom en processförutsättning i dessa fall. Högsta domstolen uttalar vidare att domstolen vid ställningstagandet till om klagointresse finns ska utgå från att återkravsrätt föreligger, om den överklagade domen gällande frågan om betalningsskyldighet visar sig vara oriktig. Endast när det är uppenbart att betalningen under inga förhållanden kan återkrävas ska överklagandet avvisas på grund av bristande klagointresse.
I ett avgörande från 2006 (NJA 2006 s. 101), med många omständigheter liknande det nu aktuella fallet, kom Högsta domstolen fram till att en klagande saknar intresse av att överklaga en dom om någon annan har betalat skulden som beslutats i domen. Detta tidigare avgörande från Högsta domstolen har i den juridisk litteraturen ansetts svårtolkat och räckvidden av det som prejudikat har därför varit omdiskuterad.[1] Det går nämligen inte av Högsta domstolens beslutsskäl att avgöra om domstolen alls tagit hänsyn till den omständigheten att om en gäldenär, som blivit solidariskt betalningsansvarig tillsammans med annan gäldenär, betalar hela skulden så kan den betalande gäldenären återkräva den andra gäldenären på sin andel av skulden (s.k. ”regressrätt”).
I det nu aktuella fallet hänvisar Högsta domstolen till 2006 års fall och konstaterar att rättsfallet inte innefattar något ställningstagande rörande regressfrågan. Högsta domstolen går därför över till att pröva vilken betydelse klagandens möjliga regressansvar har för klagointresset. Högsta domstolen konstaterar att i de fall det finns en regressrätt grundad på ett infriande av en skuld som någon annan slutligt ska svara för, är utgångspunkten att betalaren hamnar i samma position som betalningsmottagaren (s.k. ”subrogation”).
Det brukar enklare beskrivas så att betalaren tar över betalningsmottagarens rätt. När en betalare tagit över betalningsmottagarens rätt kan den mot vilken ett regressanspråk riktas göra samma invändningar mot anspråket som han eller hon hade kunnat göra mot ett anspråk från betalningsmottagaren. En viktig konsekvens av detta som Högsta domstolen lyfter fram är emellertid att domens rättskraft på privaträttslig grund träffar invändningar rörande det bakomliggande skuldförhållandet vilket innebär att om domen vinner laga kraft så kan den som får ett regressanspråk riktat mot sig inte göra gällande de invändningar som hen annars hade kunnat göra mot betalarens regressanspråk.
Högsta domstolen uttalar därefter att när en förpliktelse enligt en inte lagakraftvunnen dom infrias av någon annan än svaranden och svaranden därmed kan utsättas för ett regressanspråk, så har hen ett intresse av att domen ändras så att betalaren inte regressvis kan grunda någon rätt på domen. Skulle svarandens överklagande avvisas i ett sådant läge hade hens möjlighet till en överprövning av sådana invändningar som hen hade kunnat göra gällande mot den regresskrävande betalaren om någon dom inte hade funnits, fråntagits svaranden. Högsta domstolen tillägger också att klagointresset inte påverkas av att betalaren inte inträder som part i hovrätten.
Avslutningsvis i domen slår Högsta domstolen fast följande: När någon annan än svaranden betalar käranden enligt en överklagad dom så har svaranden ändå ett klagointresse om han eller hon inte slutligt har befriats från sin betalningsskyldighet enligt domen, såväl i förhållande till käranden som i förhållande till betalaren. Hovrätten bör utgå från att ett regressansvar föreligger och endast om det framstår som uppenbart att sådant ansvar saknas bör överklagande avvisas på grund av bristande klagointresse.
I det här aktuella målet konstaterade Högsta domstolen att det inte var uppenbart att den klagande svarandeparten saknade regressansvar mot den betalande svarandeparten och att prövningen av om klagointresse förelåg därför skulle göras med utgångspunkt i att klaganden hade ett sådant ansvar. Klagandens överklagande skulle därför följaktligen tas upp till prövning.
Högsta domstolens avgörande förtydligar rättsläget kontra 2006 års rättsfall där utgången blev motsatt. Att en part ska ha rätt att överklaga en dom som går hen emot – även om någon annan betalar, anser jag vara rätt självklart med hänsyn till risken för regresskrav. En intressant och viktig regel som Högsta domstolen slår fast är att domstolarna ska presumera att regressrätt föreligger. Det är först om det är uppenbart att något sådant ansvar inte finns som talan bör avvisas. Detta är ett viktigt tydliggörande utifrån ett parts- och domstolsperspektiv eftersom parten inte behöver föra i bevisning och kanske inte heller åberopa att regressansvar föreligger.
[1] En av de jurister som ansett att 2006 års fall varit svårtolkat är Stefan Lindskog som i sin bok Skiljeförfarande: En kommentar, Zeteo, maj 2016, Avsnittsinledning till 19-26 §§, 3.1.1, fotnot 3, nämner just detta. Lindskog är dessutom en av de domare som dömt i det nu behandlade avgörandet. Bland de sista avgörandena han deltog i före sin pension. Se även Heuman, Juridisk Tidskrift 2006–07 s. 611 ff.
Är du på väg att köpa eller sälja ett företag? Läs då först dessa 10 viktiga tips som hjälper dig på vägen till en lyckad företagsöverlåtelse eller förvärv.
Ställ krav på att dina rådgivare är oberoende, det vill säga att de inte har kopplingar till verksamheten som säljs, motparten eller en konkurrerande budgivare.
Diskutera igenom ramarna för rådgivarnas insatser, inklusive uppdragets mål, omfattning och kostnader, innan uppdraget påbörjas.
Bestäm dig tidigt för en lämplig förvärvsstruktur. Ändringar i ett sent skede, exempelvis från förvärv av aktier till förvärv av rörelsens tillgångar, kan göra processen avsevärt dyrare.
Skaffa dig tidigt en förståelse för motpartens grundläggande förutsättningar för affären.
Ge hela arbetsgruppen, både egna medarbetare och rådgivare, bakgrundsinformation i början av processen. Upprätthåll därefter en löpande kommunikation inom arbetsgruppen under arbetets gång, så att samtliga inblandade har en relevant helhetsbild. Dra även nytta av gruppens samlade erfarenhet och expertis.
Klargör syftet med en due dilligence-undersökning. Säkerställ därefter att undersökningen utförs och rapporteras på ett sätt som ger ditt företag maximal nytta.
Ställ krav på att dina rådgivare använder medarbetare med rätt erfarenhet och inriktning, både vad gäller kompetens och branschkunskap.
Sök lösningar i förhandlingarna – inte låsningar. Lyssna på motparten och försök att förstå varför han eller hon intar en viss förhandlingsposition. Använd därefter dina rådgivare för att finna lösningar som tillgodoser båda parternas intressen.
Som köpare bör du i de flesta fall inte acceptera att ett företag säljs i befintligt skick. Kräv istället sedvanliga garantier i förhållande till vad som framkommer under förhandlingarna och i samband med due dilligence-undersökningen.
Tänk på att lojaliteten hos ledningen i den verksamhet som säljs gradvis förflyttas från säljaren till köparen under säljprocessens gång. Detta förhållande måste beaktas under säljprocessen och vid utformningen av avtalsdokumentation.
Svårt att förstå alla juridiska förkortningar som dyker upp i samband med att du skall köpa eller sälja ett företag? Med den här förvärvsjuridiska ordlistan får du en lathud som hjälper dig på vägen i processen till en lyckad affär.
APA (asset purchase agreement) – Bindande avtal mellan köpare och säljare av en rörelse.
BIMBO (Buy-in/management buy-out) – Uppköp som involverar såväl befintliga som nya personer i företagsledningen.
Due Diligence (”DD”) – Undersökning av främst ett företags legala och finansiella ställning, exempelvis i samband med en investering i företaget.
Exit – Tidpunkt när en finansiell ägare realiserar sin investering genom att sälja eller börsnotera företaget.
Hive down – Förberedelse för att avyttra en verksamhet genom att sälja rörelsen till ett nybildat dotterbolag för att därefter sälja dotterbolaget.
IPO (Initial public offering) – Börsnotering av ett företags aktier
LBO (Leveraged buy-out) – Uppköp med hjälp av hög andel lånade medel, vilket ger en hävstångseffekt på eventuell värdeökning. Involverar ofta MBO eller MBI.
Letter of intent (Memorandum of understanding heads of agreement och term sheet) – Preliminär överenskommelse angående former och villkor för exempelvis försäljning av ett företag.
MBI (Management buy-in) – Uppköp av företag som leder till att företagsledningen ersätts av personer som är utsedda av köparen.
MBO (Management buy-out) – Ledningen köper företaget, som regel med hjälp av en eller flera finansiella aktörer.
Private equity – Investeringar av aktörer som riktar sig på mogna företag med utvecklingspotential. Sker ofta i form av LBO i kombination med MBO eller MBI.
SPA (share purchase agreement) – Bindande avtal mellan köpare och säljare av ett aktiebolag.
Vencap – Investeringar av aktörer som är specialiserade på främst unga företag med tillväxtpotential.
Sedan den 3 december 2018 är den s.k. Geoblockeringsförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning EU 2018/302) tillämplig i Sverige. Geoblockeringsförordningen förbjuder omotiverad geoblockering, på grund av kundernas nationalitet, bosättningsort eller etableringsort, vid e-handel på den inre marknaden.
Tjänster kopplade till upphovsrättsskyddat innehåll eller verk i immateriell form, såsom musikströmningstjänster och e-böcker, undantas från förordningens tillämpningsområde.
I artikel 7 i Geoblockeringsförordningen anges att medlemsstaterna ska införa regler för genomförandet av förordningen. Medlemsstaterna ska utse ett eller flera organ som ska ansvara för att förordningen genomförs på ett korrekt och verkningsfullt sätt och ska även fastställa regler om tillämpliga åtgärder vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen.
Riksdagen har nu antagit en lag med kompletterande bestämmelser, innehållande bl.a. sanktioner, för genomförandet av Geoblockeringsförordningen, vilken kommer att träda ikraft den 1 april 2019.
Enligt bestämmelserna i den nya lagen kommer företag som bryter mot artikel 3, 4 eller 5 i Geoblockeringsförordningen bli skyldiga att betala en sanktionsavgift. Avgiftsskyldigheten bygger på ett strikt ansvar, dvs. enbart överträdelsen medför ett ansvar. Sanktionsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor samt får avgiften inte överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning närmast föregående räkenskapsår.
Med beaktande av att sanktionsavgiften vilar på strikt ansvar införs i lagen en möjlighet att sätta ned avgiften, helt eller delvis, om det skulle vara oskäligt att ta ut den med fullt belopp. Det ska exempelvis vara möjligt när det till följd av allvarlig sjukdom eller andra personliga förhållanden hos näringsidkarens sida framstår som oskäligt att ta ut avgift till det belopp som annars hade varit aktuellt utifrån den aktuella överträdelsen.
Regeringen ska enligt den nya lagen utse en eller flera myndigheter som ska kontrollera att de nya reglerna följs. Regeringen har i förarbetena angett att den kommer att utse Konsumentverket som tillsynsmyndighet.
Artikeln, som du hittar via länken här, är från HR People, en tidning som ges ut av Sveriges HR-förening. I varje nummer av HR People delar Ebba Walberg Snygg med sig av aktuella frågeställningar och kommenterar dessa.
Den 1 januari 2019 trädde en omdiskuterad lag ikraft, nämligen spellagen (2018:1138). Lagen innebär främst att ett nytt licenssystem införs för spel men påverkar även tidigare regler om pristävlingar i sociala medier.
Bolag måste alltså från och med nu ansöka om licens för att kunna bedriva laglig spelverksamhet. ”Spel” är enligt spellagen lotteri, vadhållning, kombinationsspel och pyramidspel. Syftet med den nya lagen har varit att skydda konsumenten. Det ställs därför krav på bl.a. vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att få licens och hur spelverksamheten får bedrivas.
Enligt spellagen måste spelverksamheten vara lämplig ur allmän synpunkt samt bedrivas på ett sunt och säkert sätt under offentlig kontroll. Detta innebär bl.a. att spelen ska ha ett starkt konsumentskydd, att hög säkerhet ska råda i spelen, att de negativa konsekvenserna av spelande ska begränsas och att spel inte ska användas som ett stöd för kriminell verksamhet.
En spännande nyhet i spellagen gäller för sådana kommersiella lotterier och reklamlotterier som inte kräver någon egentlig insats från deltagaren (vad vi kallar ”tävlingslotterier”). Det är vanligt förekommande att företag och privatpersoner i sina marknadsföringsstrategier på sociala medier uppmanar besökare att delta i olika aktiviteter för att kunna vinna något.
Det kan vara en uppmaning att ”gilla” eller ”dela” något med sina vänner för att kunna vinna en resa, tv eller presentkort. Vinnaren lottas sedan fram bland de som ”gillat” eller ”delat” inlägget. Enligt tidigare lagstiftning har anordnande av dylika lotterier inte ansetts vara lagligt. I den nya spellagen undantas uttryckligen lotterier som inte kräver någon insats från deltagaren från licensplikt, vilket innebär att tävlingslotterier nu principiellt är tillåtna.
I lagförslaget till spellagen framgår att det inte föreligger något särskilt behov för skydd då man inte har betalat någon insats för sitt deltagande. Det är därför dessa arrangemang undantas från licensplikt.
Även om tävlingslotterierna nu är tillåtna enligt spellagen omfattas de fortfarande av marknadsföringslagens regler. Marknadsföringslagen innefattar bl.a. förbud mot vilseledande marknadsföring och krav på att all väsentlig information ska lämnas på ett klart och tydligt sätt i samband med marknadsföringsåtgärden.
Av informationen ska t.ex. framgå villkoren för att delta i tävlingen, prisets/prisernas egenskaper och värde, eventuell skattskyldighet, hur länge tävlingen pågår samt eventuella begränsningar för att kunna delta i tävlingen. För att inte bryta mot marknadsföringslagen är det därför viktigt att ni iakttar de marknadsföringsrättsliga reglerna och lämnar all väsentlig information vid marknadsföringen av tävlingen.
Särskilda marknadsföringsrättsliga regler har införts i spellagen. Dessa gäller utöver marknadsföringslagens regler vid all form av marknadsföring av spel – även tävlingslotterier. Dessa regler innebär bl.a. krav på att iaktta måttfullhet vid marknadsföring av spel samt krav på viss information som ska lämnas. Vidare innehåller spellagen ett förbud mot att marknadsföringen riktas särskilt till personer under 18 år samt förbud mot direktreklam till en spelare som har stängt av sig från spel.
Efter ett närmre 43 år långt medlemskap för Storbritannien i Europeiska unionen och dess föregångare som resulterat i ingående av fördrag och avtal vilka reglerar tusentals olika rättsområden såsom arbetsrätt, bolagsrätt, immaterialrätt, marknadsföringsrätt, tvistelösning, konkurrensrätt och offentlig upphandling, är det planerat att landet, om mindre än fem månader, den 29 mars 2019 kl. 11.00 lokal tid, ska lämna EU (Brexit).
Direkt därefter följer en övergångsperiod fram till den 31 december 2020 under vilken stora delar av Storbritanniens EU-medlemskap, såsom medlemskapet i EU:s tullunion och inre marknad, ska vara intakt. När så även denna tid är över blir Storbritannien att klassificera som ett tredje land – det vill säga ett land som inte är en medlemsstat inom EU – vilket kan få en rad konsekvenser, särskilt för andra EU länders handelsmöjligheter med Storbritannien.
Det förväntade utträde av en av världens största ekonomier kan komma att ha avgörande betydelse för de företag som är exponerade mot Storbritannien. Även om det i dagsläget – med ett första utkast till utträdesavtal på bordet – fortfarande råder oklarheter vad gäller de exakta formerna för Brexit och framför allt tidshorisonten för när ett fullständigt handelsavtal mellan EU och Storbritannien kan komma på plats, finns det all anledning att som företag redan nu göra en analys över sina affärer med koppling till Storbritannien och identifiera eventuella risker för sin egen verksamhet.
Trots avsaknaden av direkta handelskontakter med Storbritannien eller en annan tydlig länk till landet, kan ett företag ändå påverkas av ett brittiskt utträde ur EU. Det gäller därför att undersöka alla led i sina handelskedjor och uppmärksamma eventuella anknytningar till Storbritannien. Exempelvis kan produkter som importeras har insatsvaror med brittiskt ursprung vilka efter Brexit kan omfattas av vissa registreringskrav.
För att Brexit ska bli så smärtfritt som möjligt är det viktigt att hålla sig uppdaterad om vilka utmaningar som Brexit kan medföra samt att planera, analysera och lägga upp olika strategier för vad som komma ska. Vi på Moll Wendén ser gärna till så att just ditt företag är Brexit-redo. Vi erbjuder därför dig och ditt företag hjälp med att undersöka om, hur och i vilken omfattning företaget exponeras mot Storbritannien (Brexit-inventering), vilka konsekvenser detta kan få för ditt företag (Brexit-analys) och vilka åtgärder som företaget bör vidta (Brexit-plan).
Birkenstocks figurvarumärke går samma skyddslösa väg som Kit Kats tredimensionella chokladkaka.
Den 13 september i år kom EU-domstolens slutliga avgörande i C‑26/17 P Birkenstock[1] mot EUIPO[2] avseende Birkenstock ansökan om skydd för ett figurvarumärke, nämligen det ytmönster som återfinns på den populära sandalens sula. Anledningen? Domstolen ansåg inte, liksom tribunalen och EUIPO, att ytmönstret hade tillräcklig särskiljningsförmåga.
Birkenstocks jakt efter varumärkesskydd för sitt ytmönster som figurvarumärke var på väg att få ett lyckligt slut. WIPO[3]beviljade Birkenstock internationell registrering, bland annat i EU, för det omtvistade kännetecknet. EUIPO underrättades om den internationella registreringen och Birkenstock ansökte samtidigt en utvidgning av skyddet.[4]
Ansökan avslogs av EUIPO:s granskningsenhet på grund av bristande särskiljningsförmåga avseende det aktuella kännetecknet, ett beslut som Birkenstock överklagade till första överklagandenämnden vid EUIPO (”Överklagandenämnden”) som även den avslog överklagandet delvis på samma grund.
Överklagandenämnden ansåg utöver vad som nämnts ovan att det omtvistade kännetecknet omedelbart uppfattas som ett ytmönster då mönstret kan utsträckas i alla riktningar och på så sätt kan placeras på alla två- och tredimensionella ytor. Vidare betonade Överklagandenämnden att eftersom genomsnittskonsumenten inte är van att göra antaganden om en varas kommersiella ursprung baserat på varans utseende, kan särskiljningsförmåga för ett sådant kännetecken enbart uppnås om det i betydande mån avviker från normen eller sedvana i branschen. Överklagandenämnden ansåg att kännetecknet var banalt, att ytmönstret kunde återfinnas på samtliga aktuella varor och kunde ha en estetisk eller teknisk funktion. Slutsatsen blev att kännetecknet med all sannolikhet enbart skulle uppfattas som ett enkelt ytmönster och inte som en upplysning om ett särskilt kommersiellt ursprung.
Tribunalen[5] följde Överklagandenämndens resonemang och ansåg att det omtvistade kännetecknet inte kunde registreras för merparten av de varor som Birkenstock ansökt om registrering för. Dock ansåg tribunalen att i den del överklagan avsåg varorna ”konstgjorda lemmar, ögon och tänder”, ”suturmaterial; suturmaterial för kirurgisk användning” och ”djurhudar och pälsskinn” skulle beslutet om nekad registrering ogiltigförklaras. Tribunalen poängterade på så sätt att det endast är när det på grund av den aktuella varans art är osannolikt att kännetecknet kommer att användas som ett ytmönster som ett sådant kännetecken kan anses utgöra ett registrerbart kännetecken.
Birkenstock överklagade tribunalens dom till EU-domstolen och anförde tre grunder som stöd för sin talan, nämligen att: (i) bestämmelsen om det absoluta registreringshindret när ett varumärke saknar särskiljningsförmåga hade tillämpats felaktigt,[6] (ii) motiveringen i den överklagade domen innehöll motsägelse och (iii) de faktiska omständigheterna hade missuppfattats. EU-domstolen slog fast att tribunalen hade gjort korrekta avväganden och bedömningar av målet, och konstaterade att Birkenstock inte kunde vinna framgång på någon av grunderna.
Domstolen underströk att det endast är de varumärken som i betydande mån avviker från normen eller från vad som är sedvanligt i branschen som ska anses falla utanför det absoluta registreringshindret då dessa anger varans ursprung. Det omstridda kännetecknet ansågs inte utgöra ett sådant varumärke (se mer nedan). Vidare konstaterade EU-domstolen att den rättspraxis som har utvecklats avseende tredimensionella varumärken där varumärket utgörs av utseendet på själva varan är relevant även när kännetecknet är (i) ett figurmärke som utgörs av en tvådimensionell återgivning av den aktuella varan eller (ii) ett kännetecken som utgörs av ett mönster på ytan av en vara. Som en följd av detta är inte den avgörande faktorn för bedömningen, såsom vissa hävdat, om varumärket är tredimensionellt, tvådimensionellt eller någon annan form, utan om kännetecknet sammanfaller med varans utseende.
När kännetecknet sammanfaller med varans utseende måste det undersökas om det finns en likhet mellan kännetecknet och de varor som det avser eller en del av dessa varor. Denna likhet ska bedömas med hänsyn till varornas art och att likheten ska kunna uppfattas av allmänheten. Slutligen noterade domstolen att den tillämpning av kriteriet om den mest sannolika användningen som Birkenstock förespråkade skulle kunna få till konsekvens att rättspraxis avseende varumärken som sammanfaller med varors utseende skulle kunna kringgås. En sådan rättstillämpning hade EU-domstolen inte för avsikt att stödja.
Vad avsåg frågan om vad som var normen och sedvanligt i branschen framhöll EU-domstolen att tribunalen inte kunde klandras för att denna inte fastställde vilka normerna var och vad som ska anses vara sedvanligt i branschen. EU-domstolen lägger på så sätt bevisbördan på den klagande att visa vad som är norm och sedvana inom branschen.
Avseende den andra grunden anförde EU-domstolen i korthet att det var Birkenstocks – inte tribunalens – argumentation som var inkonsekvent. EU-domstolen underströk att tribunalen inte hade varit motsägelsefull i sin bedömning då tribunalen begränsat sin bedömning till Birkenstocks inkonsekventa argumentation i fråga om att ytmönstret å ena sidan utgjorde ett ”vanligt” tvådimensionellt varumärke, men att varumärket å andra sidan användes på skornas yttersulor, d.v.s. ett ytmönster i relief. Beträffande den tredje grunden angav domstolen att klaganden enbart gjort gällande faktiska omständigheter och att EU-domstolen därmed var förhindrad att ta upp frågan till sakprövning
EU-domstolen ogillade därigenom samtliga av Birkenstocks grunder.
Få har missat att EU-domstolen den 25 juli i år avkunnade sin dom i KitKat-målet, C-84/17 P Nestlé[7] m.fl. mot Mondelez[8], och att Nestlé förlorade sitt varumärkesskydd för chokladkakans form. Som förväntat följde domstolen till stor del generaladvokatens resonemang avseende förvärvande av särskiljningsförmåga genom användning (se vår tidigare artikel som redogör för generaladvokatens förslag till avgörande). Domstolen betonade genom sin dom att det inte räcker, om kännetecknet saknar särskiljningsförmåga i hela EU, att visa att kännetecknet förvärvat särskiljningsförmåga genom användning i en betydande del av unionen. Kännetecknet måste ha särskiljningsförmåga i hela EU.
Domstolens resonemang avseende bevisningen måste i detta sammanhang noteras. Domstolen konstaterar nämligen att varumärkesförordningen inte innehåller några bestämmelser om att förvärv av särskiljningsförmåga genom användning i varje medlemsstat ska styrkas genom särskild bevisning. Det kan därför inte uteslutas att bevisning för en viss medlemsstat även kan vara relevant för andra medlemsstater och i förekommande fall hela EU. Exempelvis kan bevis om att ett kännetecken används på en gränsöverskridande marknad i vissa fall utgöra relevant bevis för samtliga berörda medlemsstater. Ytterligare ett exempel är om allmänheten i en medlemsstat har tillräcklig kännedom om kännetecknet som finns på grannmedlemsstatens marknad på grund av de kulturella, språkliga och geografiska banden mellan två medlemsstater.
EU-domstolen slår därmed fast att det inte är absolut nödvändigt att lägga fram bevisning för varje enskild medlemsstat. Däremot måste bevis om att kännetecknet förvärvat särskiljningsförmåga genom användning i samtliga medlemsstater presenteras. Bevisvärderingen som måste ske i det specifika fallet är dock EUIPO:s instansers uppgift att utföra på samma sätt som det är EUIPO och tribunalens uppgift att bedöma de faktiska omständigheterna i målet. EU-domstolen kom därmed till slutsatsen att tribunalen gjort en korrekt bedömning att Nestlés KitKat-chokladkaka inte ska anses ha förvärvat särskiljningsförmåga genom användning, och därmed inte ska erkännas varumärkesskydd.
EU-domstolen har inom loppet av två månader avgjort två mål avseende varumärken där domstolen i stor utsträckning fokuserat på bevisfrågor såsom bevisbörda och bevisvärdering. Den gemensamma nämnaren mellan Birkenstock-målet och KitKat-målet är att sökanden bär en tung bevisbörda.
I Birkenstock-målet var det upp till Birkenstock att fullt ut bevisa vad som är en norm och sedvana i branschen samt att visa att ytmönster inte föll in under sådan kategori. Överklagandenämnden, tribunalen och EU-domstolen ansåg att det inte var nog att enbart lämna in några bilder av skor eller inläggssulor för att styrka att det omtvistade kännetecknet avvek från normen och vad som var sedvanligt i branschen; det konstaterades att Birkenstock inte hade lämnat in några bilder som syftade till att styrka vilka normerna är och vad som är sedvanligt i de berörda branscherna.” Vad som faktiskt krävs för att bevisa norm och sedvana gick inte domstolen in på i närmre detalj.
Förutom att Nestlé förlorade sitt varumärkesskydd för chokladkakan var domstolens dom i KitKat-målet anmärkningsvärd såtillvida att domstolen formulerade ett beviskrav för att ett kännetecken ska kunna få skydd på grund av särskiljningsförmåga genom användning. Sökanden måste bevisa att särskiljningsförmåga föreligger i varje medlemsstat i unionen. Även om EU-domstolen på pappret lättar kravet något genom sitt påpekande att bevisning för en viss medlemsstat även kan vara relevant för andra medlemsstater och i förekommande fall hela EU om sökanden kan visa att marknaderna har relevans för varandra, bär den som vill söka skydd en tung bevisbörda. Att rent praktiskt lägga fram den bevisning som krävs enligt domen kommer vara tids-, kostnads- och resurskrävande.
Den uppenbara frågan efter de två avgörandena är därför – vilka företag har tillräckliga resurser för att efterleva beviskravets höjd och kunna söka skydd för sitt kännetecken? Det ligger i farans riktning att det på grund av sommarens EU-avgöranden kommer att bli färre företag som ens försöker. Men såsom konstateras av EU-domstolen: Beviskravets faktiska höjd är det dock upp till EUIPO att bestämma då det är EUIPO:s instansers uppgift att utföra bevisvärderingen, och inte EU-domstolens.
[1] Birkenstock Sales GmbH.
[2] Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet.
[3] Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten.
[4] Birkenstock begärde utvidgat skydd till klasserna 10, 18 och 25 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistreringar av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.
[5] Tribunalen, tidigare kallad Förstainstansrätten, avgör talan om ogiltigförklaring som väcks av privatpersoner, företag och, i vissa fall, EU-länder. Det betyder att tribunalen framförallt avgör mål om konkurrens, statligt stöd, handel, jordbruk och varumärken. Tribunalens beslut kan överklagas till EU-domstolen, men endast om det gäller en rättsfråga.
[6] D.v.s. artikel 7.1 b i Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (”varumärkesförordningen”).
[7] Société des produits Nestlé SA m.fl.
[8] Mondelez UK Holdings & Services Ltd.
Den 6 oktober 2018 är det 15 år sedan vi slog upp portarna för vår advokatbyrå.
Moll Wendén bildades 2003 genom att de tre Linklaters-delägarna Stefan Wendén, Mikael Karlsson och Thomas Moll med personal tog över Linklaters kontor och verksamhet i Malmö. Byrån fick en flygande start och har sedan dess trefaldigat såväl omsättning som antalet anställda.
Tillväxten har under åren skett såväl organiskt som genom sidorekryteringar av delägare och medarbetare inom intressanta områden som arbetsrätt, entreprenadrätt och offentlig upphandling. Dessa specialistområden har tillsammans med byråns väletablerade styrka inom företagsförvärv, immaterialrätt och tvistelösning bidragit till Moll Wendéns starka ställning på marknaden.
Byråns framgångar är ett resultat av vår gedigna bakgrund och vårt sätt att arbeta. Idag är Moll Wendén en modern och flexibel advokatbyrå sprungen ur storbyråmiljö och med stark internationell prägel. Hos oss upplever kunderna en vital advokatbyrå med hög grad av digitalisering, innovationsförmåga och ett proaktivt förhållningssätt.
Som ett kvitto på detta har vi genom åren blivit flerfaldigt nominerade till och fått utmärkelser för att vara just moderna och ligga i framkant. Vi är också stolta över att ett flertal gånger nominerats och blivit utsedda till Årets advokatbyrå bland svenska medelstora byråer.
Jämställdhet inom byrån har alltsedan starten varit en viktig del för oss. Vi är idag mycket glada över att 60 % av byråns 26 anställda är kvinnor liksom tre av åtta delägare, vilket är något som få affärsjuridiska advokatbyråer kan leva upp till.
Något som också är viktigt för oss är att kunna bidra till ett bättre samhälle i stort. Därför har vi valt att i samarbete med NU: Nolla Utanförskapet starta läxverkstad för att hjälpa och inspirera ungdomar från utanförskapsområden. Som ett tecken på vår framåtanda var Moll Wendén bland de första verksamheter som anslöt sig till projektet i Malmö.
Som byrå är det viktigt för oss att visa att vi står upp för allas lika värde. Under året har vi därför gått in som sponsor till ”August No Stress Surf Café”, som erbjuder personer med funktionsnedsättningar en chans att få in en fot på arbetsmarknaden. I samma anda har vi också engagerat oss som medlem i SGLCC, en plattform för möten och affärsutveckling för HBT-ägda företag, övrigt näringsliv och multinationella företag.
Det är vår övertygelse att Moll Wendén kommer att ha en lika fantastisk utveckling de kommande 15 åren som under de vi nu lägger bakom oss. Detta är naturligtvis bara möjligt om vi även framöver får förmånen att arbeta med alla våra härliga kunder, stora som små. Med dessa rader vill vi framföra vårt hjärtliga tack till alla kunder och samarbetspartners som under våra första 15 år sett till att vi blivit den advokatbyrå vi är idag.
Stefan Wendén
Managing Partner
Den 1 juli 2018 infördes ett krav i socialförsäkringsbalken på att arbetsgivare måste dokumentera de åtgärder som ska vidtas för att en sjukskriven arbetstagare ska kunna återgå i arbete. Rehabiliteringsplanen måste upprättas om arbetstagarens antas ha nedsatt arbetsförmåga under minst 60 dagar.
Det nya kravet innebär att arbetsgivaren i ett tidigt skede måste ta ställning till om arbetstagaren kan tänkas komma ha nedsatt arbetsförmåga under längre tid än 59 dagar. Om så antas vara fallet ska arbetsgivaren i samråd med arbetstagaren upprätta en skriftlig plan över vilka arbetslivsinriktade rehabiliterings- och anpassningsåtgärder som behövs för att arbetstagaren ska kunna återgå i arbete. Även om det med hänsyn till arbetstagarens ovilja eller oförmåga inte är möjligt för arbetsgivaren att samråda, kvarstår skyldigheten och arbetsgivaren måste upprätta en rehabiliteringsplan.
Arbetsgivaren har ett ansvar för att rehabiliteringsplanen följs och revideras vid behov. Skyldigheten gäller även sjukfall där arbetsförmåga den 1 juli 2018 varit nedsatt eller kan antas komma att vara nedsatt i minst 60 dagar. Rehabiliteringsplanen måste i så fall finnas på plats senast den 30 september 2018.
Ja, det gör det. Om det antas att arbetstagaren inte kommer vara sjuk så länge som 60 dagar behöver någon rehabiliteringsplan inte upprättas. Om detta antagande senare visar sig felaktigt måste dock planen omgående upprättas.
Det är heller inte nödvändigt att upprätta en rehabiliteringsplan om det med hänsyn till arbetstagarens hälsotillstånd är uppenbart att arbetstagaren inte kan återgå i arbete. Missa dock inte att en rehabiliteringsplan omgående måste upprättas om hälsotillståndet förbättras. Vid minsta tveksamhet – upprätta en plan.
Kravet på rehabiliteringsplan är inte kopplad till någon särskild sanktion. Försäkringskassan är tillsynsmyndighet och kan därför begära att få ta del av planen. Vid upprepad underlåtenhet kan Försäkringskassan anmäla förhållandet till Arbetsmiljöverket som i sin tur kan utfärda före-lägganden och förbud riktade mot arbetsgivaren.
Regeringen föreslår att den nuvarande lagen om skydd för företagshemligheter ska ersättas med en helt ny lag som ytterligare stärker skyddet för företagshemligheter. Den nya lagen föreslås träda ikraft i Sverige den 1 juli 2018.
Den nya lagen är en implementering av EU-direktivet om skydd för företagshemligheter. Bakgrunden till direktivet är att EU identifierat att trots att ett starkt skydd för företagshemligheter är ett av näringslivets viktigaste verktyg för att skapa konkurrenskraftiga och innovativa företag saknas det en enhetlig civilrättslig reglering mellan medlemsstaterna som skyddar hemligheterna från att olagligen anskaffas, utnyttjas eller röjas. Syftet med direktivet är därför att skapa ett sådant enhetligt regelverk som ger företagshemligheter ett likvärdigt och starkare skydd i hela unionen.
Sverige har sedan många år haft en lagstiftning som anses vara förhållandevis heltäckande och som till stor del uppfyller de krav som direktivet ställer. Direktivet ger dock upphov till en rad ändringar och kompletteringar av den hittillsvarande lagen som bäst implementeras genom införandet av en helt ny lag.
Utöver att bättre anpassa den svenska lagen till EU-direktivet framhåller lagstiftaren att Sverige är en av de mest innovativa nationerna i världen. För att svenska företag även i fortsättningen ska vara innovativa och konkurrenskraftiga och för att de ska kunna hävda sig på en global marknad krävs att deras företagshemligheter åtnjuter ett starkt skydd. I propositionen till den nya lagen föreslår därför regeringen att skyddet för företagshemligheter ytterligare ska stärkas, vilket bl.a. ska ske genom att
Trots strävan efter ett starkare skydd för företagshemligheter klargör regeringen att skyddet aldrig får vara så starkt att det hindrar en arbetstagare från att slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen (s.k. visselblåsning). Ett sådant angrepp ska, likt den nuvarande lagen, anses utgöra ett behörigt angrepp och faller därmed utanför lagens tillämpningsområde. Vidare öppnar lagstiftaren upp för att fler företagshemligheter ska kunna angripas inom ramen för visselblåsarsituationen utan risk för repressalier. Detta sker genom att kravet på att informationen som avslöjas ska avse ett ”annat allvarligt missförhållande” ersätts med ”annat missförhållande”, vilket får anses vara ett betydligt lägre krav än tidigare. Skyddet för s.k. visselblåsning stärks med andra ord genom den nya lagen.
Slutligen vad avser arbetstagares personliga kunskaper och färdigheter ska det till skillnad från den nuvarande lagen uttryckligen anges i den nya lagen att sådan information inte utgör företagshemligheter, varför det står denne fritt att använda sig av dessa i en senare anställning. Detta främjar arbetstagarens rätt till att fritt byta arbete och där utnyttja sina förvärvade kunskaper och färdigheter.
Den nya lagen föreslås träda ikraft den 1 juli 2018.