Det sviktande intresset för fackförbunden bland arbetstagarna medför att arbetsgivarna på sikt kommer att välja bort kollektivavtal. Motdraget blir sannerligen mer tvingande lagstiftning vilket leder till att arbetsgivarna paradoxalt nog får mindre handlingsutrymme än de har idag, spår Thomas Ogard, biträdande jurist på MOLL WENDÉN Advokatbyrås HR-juridiska avdelning, i Skånskan den 10 februari.
Den så kallade svenska modellen är ett återkommande diskussionsämne i mediala sammanhang. Modellen är uppbyggd av tre huvudsakliga byggstenar: hög täckningsgrad för kollektivavtalen, ett representativt medlemskap hos anställda i fackföreningarna och att frågor om arbetsmarknaden löses i förhandlingar på förbundsnivå, utan statlig inblandning. Så har man kallat denna kombination sedan 1938 då Saltsjöbadsavtalen undertecknades.
Men hur längre bär den svenska modellen sig i framtiden? Det har sedan 1938 skett en hel del på arbetsmarknaden. Viktigast av allt är LAS som klubbades igenom 1974 tillsammans med en rad andra arbetsrättsliga lagar. Detta var den första gången staten på allvar steg in som aktör på arbetsrättens område. Lagen infördes med de fackliga organisationernas stöd, men med motstånd från oppositionen och arbetsgivarna. Vissa menar att den svenska modellen dog redan här – åtminstone i dess ursprungliga form. Det som står klart är att vi sedan sjuttiotalet befinner oss i ett konkurrensförhållande, med staten på den enda sidan ringen och arbetsmarknadens parter i den andra.
Om vi tittar på 1995 års arbetsmarknad, låg den fackliga anslutningen och kollektivavtalens täckningsgrad på topp. Av Sveriges arbetstagare täcktes då 94 % av kollektivavtal, 86 % av arbetsgivarna var organiserade i arbetsgivarorganisationer och 85 % var fackligt organiserade.
2010 såg bilden annorlunda ut. På femton år har det skett nedgång av såväl kollektivavtalens täckningsgrad i privat sektor som arbetsgivarnas vilja att organisera sig. Men statistiken från förra året visar framför allt på en radikal nedgång av den fackliga anslutningsgraden som numera ligger på 72 %.
Det är framför allt den yngre delen av arbetsmarknaden som sviker fackföreningarna. Anslutningsgraden bland de yngre har förvisso historiskt sett varit alltid lägre, men sedan början av nittiotalet ser vi en halvering av anslutningsgraden för att 2010 landa på en dryg tredjedel. LO kallar raset ”ruggigt” i sin analys.
Sammanfattningsvis avtecknar sig en bild där arbetsmarknadens parter – arbetsgivarföreningarna och fackförbunden – i bästa fall går kräftgång, men där arbetstagarna hittar andra vägar. LO pekar på höjda a-kasseavgifter och otrygga anställningar, men United Minds rapport (80-talisterna – så funkar de, 2010) pekar också på en betydligt mer individualistisk och lättrörlig generation. Detta skulle då innebära fortsatta medlemstapp: en arbetsmarknad där arbetstagarna checkat ut och där facken och arbetsgivarna lämnats ensamma med sina över 650 kollektivavtal.
Långtidsutredningen 2011, som tagits fram inom Finansdepartementet, har inte varit sena att fånga upp tendenserna på arbetsmarknaden och konstaterar torrt att ”Om någon av de fundamentala byggstenarna bakom den svenska modellen (?) urholkas så krävs en annan social modell. Andra modeller kan fungera väl så bra.”
Vad leder då allt detta till? I takt med att fackförbunden fortsätter förlora medlemmar kommer kollektivavtalen kännas allt mindre relevanta för arbetstagarna. Medarbetarna upplever inte längre facket som ”vi” utan som ”dem” när facket står utan allmän representation på arbetsplatsen. En naturlig konsekvens av detta är en minskad täckningsgrad för kollektivavtalen, då arbetsgivarnas incitament att ligga kvar i avtalet ebbar ut. Arbetsgivarna har ju från början tecknat kollektivavtalen för att möta medarbetarnas intressen – inte för att uppfylla sina egna. Kollektivavtalens roll kommer allt mer istället ersättas av tvingande lagstiftning – inte minst eftersom genomförandet av EU-direktiv hittills till stor del skötts av arbetsmarknadens parter och inte staten. Det individuella anställningsavtalet tar även en mer framskjuten position när det inte finns två hundra sidor kollektivavtal att fylla ut detta med.
Allt detta skapar till en början ett större manöverutrymme för arbetsgivarna. Men frågan är hur länge arbetsgivarnas nyvunna frihet kan vara innan tvingande lagstiftning tar överhanden. Om vi jämför Sverige med europeiska länder där denna process redan skett ser vi i många fall en mindre flexibel och pragmatisk arbetsrätt. T.ex. i Frankrike måste arbetsgivaren ansöka i domstol för att få fastställt att det föreligger arbetsbrist – ett beslut som ett svensk företag idag sköter över en kopp kaffe.
Vad händer sedan med facket? Nya aktörer ersätter fackens monopol på att tillvarata arbetstagarnas intressen. Redan idag kan nämnas det nystartade företaget Jobbgarant som erbjuder rättshjälp, jobbgaranti, karriärcoachning och inkomstförsäkring för blotta 149 kronor i månaden, men där slantarna enligt uppgift ”inte går till strejkkassor, politiska bidrag, fackombud eller förhandlingar av kollektivavtal”. Detta pekar på en framväxande arbetsmarknad med andra intressen än de fackförbunden hittills erbjudit. Kommer fackförbunden att styra om sin inriktning i tid?
Läs mer om Moll Wendéns tjänster inom HR-juridik såsom arbetsrätt
